Artiklar & Nyheter

Du faller inte isär. Du faller på plats. Slappna av, ta några djupa andetag och låt de saker du inte längre behöver falla. Sluta hålla fast i bitar som inte längre passar dig.

Problemet är att när vi väl kommer fram infinner sig en viss tomhet, kanske till och med sorg att det redan är slut. Vi har bara varit upptagna av att komma i mål men glömt värdet av själva resan.

Detta är den trotsiga lovsången. Den förnekar inte kampen och lidandet. Den väjer inte för frågorna och tvivlet. Men den hämtar sin kraft och styrka i det den är viss om. Den håller trotsigt kvar vid sin bekännelse.

Det är precis vad vi gör under fastan. Vi faller och reser oss igen. Ett fall under fastans föresatser kan ur det här perspektivet vara ett fall framåt. När när vi faller så faller vi i Guds underbara nåd. Fallet för oss fram till Frälsaren. 

Pandemin har påmint oss om hur nya vanor prioriteras och integreras i våra liv. Av omsorg för vår nästa och måna om vår egen hälsa har vi intensifierat och ritualiserat något så grundläggande som att tvätta händerna. Samma sak fungerar när det gäller att grundlägga vanan att knäppa händerna regelbundet.    

Fastan handlar därför inte primärt om att lyfta utan om att landa. Under fastan söker vi oss tillbaka till tillvarons centrum, vår fasta punkt, baslinjen där allt utgår ifrån. En landningsbana mitt i kaoset där vi kan känna fast mark under fötterna.

Detta är min enda tröst; att jag med kropp och själ, och i liv och död, inte tillhör mig själv, utan att jag är min trogne Frälsare Jesu Kristi egendom.

Under matfasta känner vi av en fysisk hunger efter mat men fastans djupare mening är att en andlig hunger ska väckas som gör att vi söker oss till Livets bröd som mättar. 

Vi gör ett stort misstag när vi ser bön som en teknik för att få Gud att göra vad vi vill att han ska göra.