TANKAR UNDER FASTAN DAG 36
»Jesus sade till dem: ”Ni kommer alla att överge mig. Det står skrivet: Jag ska slå herden, och fåren ska skingras. Men när jag har uppstått, ska jag gå före er till Galileen.” Då sade Petrus till honom: ”Även om alla andra överger dig, så ska jag inte göra det.” Jesus svarade: ”Jag säger dig sanningen: Just denna natt, innan tuppen gal två gånger, kommer du att tre gånger förneka mig.” Men Petrus försäkrade ännu ivrigare: ”Även om jag måste dö med dig kommer jag aldrig att förneka dig!” Samma sak sade alla de andra också.« (Mark 14:27-31)
En av de största och starkaste illusionerna som vi behöver lösas ifrån är inbillningen om vår egen kraft och förmåga. Idag talas det mycket om svårigheten med missmod men sällan om faran med högmod. Kanske för att vi förlorat urskiljningsförmågan att upptäcka högmodet bakom dess andliga förklädnad.
Ofta drabbas vi snarare av beundran inför människor som i sin efterföljelse höjer ribban, gör stora proklamationer och imponerande överlåtelser. Och förstå mig rätt, det är många gånger med rätta väldigt inspirerande.
Petrus karaktär framställs på många platser i evangelierna som en impulsiv och överlåten lärjunge som vill gå »all in«. Det är han som ber om att få gå på vattnet tillsammans med Jesus, men sedan faller när han ser vågorna. Det är han som förmedlar uppenbarelsen om att Jesus är Messias, den levande Gudens Son, men som sedan tillrättavisar Jesus att lägga bort tanken på korset och lidandet, och får höra att han går Satans ärenden.
Det är Petrus som vill bygga hyddor på förklaringsberget, som vägrar låta Jesus tvätta hans fötter och sedan ändrar sig och vill inte bara få fötterna tvättade utan hela kroppen. Han drar svärdet i Getsemane och hugger av örat på en av soldaterna.
Vi hör nu hans imponerande bekännelse om att han minsann kommer stå fast vid Jesu sida vad som än händer, även om alla övriga lärjungar lämnar honom. Tänk vilken överlåtelse!
Men det som till en början låter som en levande och stark tro, visar sig under press från omgivningen ganska snabbt leda till en trefaldig förnekelse. Petrus blir chockad av sitt eget handlande och lämnar platsen gråtande.
Vid korset är det inte bara Jesus som dör. Där dör även alla våra egna optimistiska tankar om oss själva. Petrus övermod krossas. Hans förtvivlan är total. Han är svag, en svikare, en förnekare och lögnare. Han är mest upptagen med att rädda sitt eget skinn och när det väl gäller bryr han sig inte om Jesus, i alla fall inte när priset blir för högt.
Men Jesus blir inte överraskad. Han känner oss och vet vad vi är gjorda av. Det är därför han måste gå korsets väg och utstå lidande och död, för vår skull. Påsken finns för sådana som du och jag. För alla oss som insett att det står värre till med oss än vad vi först kunnat ana. Inte nog med att vi inte lever upp till Guds ord, vi klarar inte ens att leva upp till våra egna löften och proklamationer.
Våra misslyckanden och smärtsamma erfarenheter av vår egen svaghet och oförmåga får oss efterhand att ge upp all tro på oss själva. Vi ger upp, kastar in handduken, gråter bittert och lämnar allt. »Jag går och fiskar« säger Petrus. Han har därmed underkänt sig själv som en Jesu lärjunge och än mindre framstår han i sina egna ögon som en apostel. Där någonstans når vi en punkt då vi är mottagliga för Guds förunderliga nåd och upprättande kärlek. Det är först när Guds nåd är det enda vi har kvar som vi på allvar förstår att Guds nåd är det enda vi behöver och det enda som räcker. Korset på Golgata blev rest på grund av sådana som oss – för sådana som oss.
Det som såg ut att bli slutet för Petrus blir i själva verket en helt ny start. Drygt 50 dagar senare kommer Petrus att stå inför hela Jerusalem på Pingstdagen och frimodigt förkunna syndernas förlåtelse i Jesus Kristus.
Det är bara när vi är rustade med insikt om vår egen svaghet som vi är lämpade att leda andra.
Det är bara när vi är rotade i och rustade med Guds nåd som vi frimodigt kan tjäna Herren.
Det är bara när Herren Jesus själv har bekräftat, förnyat och stadfäst vår kallelse som det bär.
Petrus skriver därför i sitt eget brev senare i livet: »Han har kallat oss i sin stora godhet och han har gett oss sina stora och dyrbara löften… Var därför desto ivrigare att befästa er kallelse och utkorelse. Gör ni det ska ni aldrig någonsin falla« (2 Petrus 1:3-10)