TANKAR UNDER FASTAN DAG 31
»De höll troget fast vid apostlarnas undervisning och vid gemenskapen, brödsbrytelsen och bönerna« (Apg 2:42)
Det kan ju upplevas ironiskt att skriva om kristen gemenskap mitt under den långa pandemins krav på social distansering. Det är inte ovanligt att det finns starka åsikter om församlingslivets och den kristna gemenskapens många brister. Och nog finns det brister i en gemenskap fylld av bristfälliga människor. Men när möjligheterna begränsas att mötas så som vi tagit för givet börjar vi förmodligen efter dryga 12 månader upptäcka hur nödvändig och dyrbar den är för oss.
Dokumentärfilmaren Erik Gandini porträtterade Sverige som världens ensammaste land i sin dokumentär The Swedish Theory of Love. Landet där folk lever och dör ensamma mer än någon annanstans i världen. Ett resultat som han spårar till en politik och samhällskultur som dyrkat oberoendet och drivit individualismen. Här skulle ingen tyngas av krävande förbindelser som innebar ansvar för någon annan utan full frihet skulle råda att förverkliga sig själv. Genom skattesedeln köpte man sig fri från plikter och överlämnade till staten att ta hand om barn, svaga och gamla.
Något av detta har i viss mån även präglat vår inställning till församlingsgemenskapen. Vi betalar någon annan för att sköta om de som är ensamma, begränsade eller har större behov. Likt konsumenter köper vi de andliga tjänster som vi själva efterfrågar. Kyrkan blir en serviceinstitution som erbjuder salighet till förmånliga priser med generösa öppettider. Detta är dock en dysfunktionell kristendom som visar sin sårbarhet och sina brister i tider av prövning och nöd.
När vi behöver tröst eller bolla tankar och tvivel anmäler vi oss inte till ett program utan söker efter den personliga, nära och förtroliga gemenskapen. Många upplever sig säkert lyckligt lottade och erfar något av denna täta gemenskap i närmaste familj och etablerade sociala nätverk. Men Guds församling finns där för den som saknar allt sådant. Gemenskapen är en gåva till ensamma och svaga, socialt distanserade och missanpassade. Men låt oss inte underskatta det minst lika viktiga; de är en Guds gåva till gemenskapen, till oss. Den kristna tron behöver näras och utövas i gemenskap med bröder och systrar från församlingen. Tron är personlig men kan aldrig bli en privatsak. Förhoppningsvis kan dessa tider när mycket ställs på ända leda till erfarenheter som gör att vi uppvärderar och rätt uppskattar församlingsgemenskapen.
Bönegrupper eller hemgrupper, den lilla gemenskapen är en stor tillgång för en församling i diaspora. Som bäst är den när den växer fram naturligt, även om det organiska också behöver stöd och strukturer. Den kan dock aldrig blir ett substitut för det söndagliga gudstjänstfirandet när hela församlingen kommer samman, men kan i någon mån kompensera dess bortfall. Tekniken kan inte ersätta den verkliga gemenskapen men den kan bli en livlina under nuvarande besynnerliga omständigheter. Ta vara på de rika möjligheter som erbjuds. Men låt oss värna gemenskapen och »låt oss inte överge våra egna sammankomster, som en del har för vana« (Heb 10:25)
Dietrich Bonhoeffer var en ung teolog och luthersk präst, en motståndsman mot nazismen som blev avrättad i koncentrationsläger för sin opposition endast 39 år gammal. På 1930-talet drev han ett fristående och hemligt prästseminarium som en reaktion mot att den tyska staten hade tagit över all teologisk utbildning. När Gestapo hotade att stänga ner prästseminariet i Finkelwalde började Dietrich Bonhoeffer reflektera över den kristna gemenskapen vikt och väsen, vilket resulterade i den kristna klassikern Liv och gemenskap. Han konstaterar att precis som ingen klarar av att vara människa utan medmänniskor så kan ingen vara kristen utan gemenskapen med andra kristna. Nedan följer några citat ur bokens som ger uttryck för dessa angelägna tankar.
Man glömmer lätt nog, att kristen gemenskap är en nådegåva från Guds rike som när som helst kan tas ifrån oss. Därför bör var och en som ännu har förmånen att leva ett kristet liv gemensamt med andra prisa Gud av allt sitt hjärta, tacka Gud på sina bara knän och bekänna: Det är nåd att få leva i gemenskap med andra kristna.
Ju mer äkta och djup vår gemenskap blir , desto mer träder allt annat i bakgrunden, och desto klarare och renare framstår bland oss Jesus Kristus och hans verk. Den som vill ha mera än vad Kristus stiftat mellan oss önskar i själva verket inte kristen gemenskap, utan söker efter alldeles speciella gemenskapsupplevelser som förvägrats honom på annat håll.
Allt mänskligt önsketänkande som förts in i en kristen gemenskap hindrar den att bli äkta och måste rensas ut, om det äkta ska leva. Den som älskar sin egen dröm, om vad kristen gemenskap bör vara, högre än själva gemenskapen kommer att bidra till upplösningen, hur ärliga och äkta avsikterna än må vara.
Vad man själv möjligen besitter av innerlighet och fromhet i sin egenskap av kristen kan inte grunda kristen gemenskap… Vår gemenskap bestäms uteslutande av vad Kristus gjort med oss båda. Vi är bröder blott genom Kristus, men just detta gör vår gemenskap fast, nu och i evighet.
(Dietrich Bonhoeffer, Liv i Gemenskap)