TANKAR UNDER FASTAN DAG 38 SKÄRTORSDAGEN
»Medan de åt tog han ett bröd, läste tackbönen, bröt det och gav åt dem och sade: »Ta detta, det är min kropp.« Och han tog en bägare, tackade Gud och gav åt dem, och de drack alla ur den. Han sade: »Detta är mitt blod, förbundsblodet som blir utgjutet för många.« (Mark 14:23-24)
Måltider är något absolut centralt för människan. Vi firar högtider med mat, vi äter och dricker för att få näring och kunna leva, kanske vi nu och då tröstäter.
Skärtorsdagen handlar om instiftandet av en måltid som i all sin enkelhet aldrig kommer få stjärnor i Guide de Michelin men som skänker dig något som aldrig den godaste, tjusigaste eller aldrig så nyttiga sju rätters kan ge dig.
»Många frågar: Hur skall det gå för mig under stora prövningar och svårigheter? Men käre vän, ditt nådeliv beror inte av dessa skiftande omständigheter utan av om du vill använda nådemedlen. Vill du vinna det eviga livet, måste din inre människa få näring.« (Carl Olof Rosenius, Vägledning till frid)
Låt oss denna dag stanna upp inför Rosenius uppmaning att »använda sig av nådemedlen… så att vår inre människa får näring«.
Nattvarden är ett sådant nådemedel, ett trons livsmedel, en själarnas måltid. Få tider i världshistorien har väl varit så upptagna av hälsosam mat och rätt ätande som vår tid. Det brukar sägas att »äta bör man annars dör man« samt att »man blir vad man äter«.
Ikväll, innan hans korsfästelse, instiftar Jesus nattvarden. Denna måltid står Jesus på ett alldeles speciellt sätt som värd för, han står för hela dess innebörd. Han börjar måltiden med att tvätta lärjungarnas fötter. Smutsiga och såriga av långa vandringar på grus och sten görs lärjungarna rena för att sedan kunna lägga sig till bords med Jesus.
Precis så kommer även du och jag till Herrens heliga måltid, smutsiga och såriga, märkta av vardagens vandring med synd, skuld och skam. Men det är för just sådana människor som Jesus har instiftat denna måltid, för syndare som inser sitt ständiga behov av förlåtelse, rening och näring.
Sedan kyrkans första tid har instiftelseorden ljudit. Söndag efter söndag upprepas orden som klargör inledningen vem bordet dukas för: »Den natt då Herren Jesus blev förrådd …« (1 Kor 11:23). Det var ju de som låg till bords med honom som skulle förråda och förneka honom, och ändå är det just för dem som Jesus instiftar sin måltid. Judas. Petrus.
Brödet och vinet räcktes vid denna måltid – och vid alla nattvardstillfällen genom historien – till lärjungar som gärna vill men inte alltid klarar av att följa sin Mästare. Sådana som sviker sina löften och skäms för sin bekännelse, förråder och förnekar Jesus i tankar, ord och handlingar.
Det som gör måltiden helig är alltså inte måltidsgästerna, det är Herrens egen närvaro. Det är han som bjuder till bords och de gåvor han skänker är hans egen kropp och hans eget blod, utgiven och utgjutet för dig och mig till syndernas förlåtelse.
Att äta och dricka vid Herrens bord på »ett värdigt sätt« (1 Kor 11:27) handlar därför inte om att vi är syndfria och värdiga i oss själva. Att gå till nattvarden betyder inte att man gör anspråk på någon egen förtjänst, utan i stället att man bekänner att man är en syndare med behov av Jesus och de gåvor han skänker oss av bara nåd.
Om vi kan uppmana en människa, som är trängd av nöd och synd, att ta sin tillflykt till och söka hjälp i bönen och Ordet, då är hon också välkommen till nådens bord. Nattvarden är ett nådemedel och som sådant bara till för dem som behöver Guds nåd. Luthers undervisning om nattvarden gör detta klart och tydligt. Hans ord blir till underbar tröst för alla dem av oss som inser sin egen ovärdighet:
»Vi bör därför lära oss den stora konsten att hålla fast vid att sakramentet inte grundar sig på vår värdighet. Vi låter inte heller döpa oss för att vi är värdiga eller heliga och vi går inte till bikten för att vi är rena och utan synd. Vi gör det tvärtom som fattiga, eländiga människor och just på grund av vår ovärdighet.
Om du vill ha nåd och tröst ska du fatta mod och inte låta dig skrämmas bort från nattvarden. Säg i stället: Jag skulle gärna vilja vara värdig, men jag kommer inte på grund av någon värdighet utan på grund av Guds ord. […]
Det kan vara svårt […] främst för att vi hellre ser på oss själva än lyssnar till Kristi ord, som utgörs ju av de vänliga, kärleksfulla orden: Detta är min kropp som blir utgiven för dig; detta är mitt blod, som blir utgjutet för dig och dör de många, till syndernas förlåtelse. Dessa ord är inte talade för stockar och stenar utan för dig och mig.
Den som känner sin svaghet, som gärna vill bli kvitt den och längtar efter hjälp, ska använda nattvarden som ett verksamt medel mot det gift han bär inom sig.
I sakramentet har du syndernas förlåtelse, uttalad av Kristi egen mun. Det för med sig Guds nåd och Ande, alla hans gåvor, skydd och kraft mot död, djävlar och allt ont.
Gå fram med glädje och hämta tröst och nya krafter. Om du vill vänta tills du är fri från svagheter och kan gå till sakramentet ren och värdig, kommer du aldrig att kunna gå dit.«