Nu är det kanske någon som säger så här: Är det sant att Kristi rättfärdighet täcker över alla våra synder — också dem som vi ännu inte övervunnit — då behöver vi inte kämpa för att övervinna synden och lägga bort den, om vi bara har kommit till tro på Kristus. Vi behöver med andra ord inte sträva efter att leva kristligt, då vi ju redan har all nåd och förlåtelse. Det är riktigt! Vi skall inte leva kristligt för att vinna eller behålla nåden hos Gud. Det skulle vara att förneka Kristi förtjänst och beröva honom äran. Därför säger ju Paulus: ”Jag kastar inte bort Guds nåd, ty om rättfärdighet kommer genom lagen, då var det meningslöst, att Kristus led döden” (Gal 2:21).
Det är riktigt! Vi skall inte leva kristligt för att vinna eller behålla nåden hos Gud.
Nej, det är något annat, som driver oss att leva kristligt, nämligen detta att vi nu så gärna vill det — av tacksamhet för hans obegripliga nåd och av kärlek till Honom, som offrade allt för oss. Som Kristus sade: ’Den som älskar mig, håller mitt ord.”
Det är med andra ord två ting i en kristens liv, som man måste hålla i sär:
Det ena är hans liv – med tankar, ord och gärningar. Där kan han inte vara nog sträng, när det gäller att vilja vara det han bör vara.
Det andra är hans ställning inför Gud. Där kan han inte nog förakta sina egna gärningar och meriter och i stället upphöja Kristus. Där kan han inte tillräckligt se bort från sig själv.
När det gäller att tro nåden hos Gud, skall vi vara fria och trygga på Kristi förtjänst.
När det gäller vårt liv, skall vi vara samvetsgranna och nogräknade. Men där är vi vanligen säkra och lättsinniga. När det gäller att tro nåden hos Gud, skall vi vara fria och trygga på Kristi förtjänst. Men där är vi som regel alltför bundna och rädda. Det framgår också av 1 Joh 2:1: ”Kära barn, detta skriver jag till er, för att ni inte skall synda” — det gäller vårt liv. ”Men om någon syndar, har vi en förespråkare hos Fadern” — det gäller tron.