»Att vara absolut ärlig är inte detsamma som att säga allt det man tänker, men det är att tänka och mena allt det man säger. Jag behöver inte tala om att jag i min inre värld är skapad precis som vilken vanlig människa som helst. Med alla de drifter och tendenser och böjelser som finns hos andra människor. […]
Jag har inte i yttre mening sölat mig i all slags synd, men jag bär tendensen inom mig till en massa saker. Och jag behöver bara i tanken och fantasin förlänga tendensen, för att jag skall begripa katastrofen, som det kan leda till.
Då jag mött sökande storsyndare, som för mig öppnat dörrarna till ett liv i last, har jag bara behövt bli stilla och besinna, att det endast är lyckliga omständigheter och ett nådens under, som räddat mig från att befinna mig i den sargades situation.
Denna sunda och sakliga eftertanke har skapat en helig och mänsklig medkänsla. Jag har inte behövt vara farisé. Och så finkänsligt har även storsyndarens sinne varit, att han rent intuitivt förnummit vad jag tänkt och känt. Vi har fått kontakt.
Men där finns en annan värld i min inre värld. En värld som egentligen är mycket mer verklig än den jag nu har nämt. Fast jag långt ifrån alltid förnummit dess verklighet på det sätt jag borde. Den gamla människan – syndajaget i mitt väsen – har rest sig i protest mot den nya världen. […]
Men jag vet att det har skett och att den nya världen är en verklighet just nu. Trots de tider och stunder, då den inte fått verka vad den borde. Kristus lever i mig! Det betyder inte bara att han finns i min inre värld. Ty finns gör han överallt. ’For jag upp till himmelen, så är du där, och bäddade jag åt mig i dödsriket, se, så är du ock där’.
Men det betyder att han lever i mig för att just i mig leva ut sitt liv. Han lever och verkar. Det är denna heliga verklighet som göra, att det ibland finns en helig hunger i min inre värld och ibland förnimmer ett heligt överflöd.
Dessa två verkligheterna hör förresten ihop…«
(Frank Mangs, Högst personligt del 2, sid 189-191, 4 upplagan)