Den typiska anklagelsen mot »nådens människor« (eller för att uttrycka det på ett annat sätt, »kristna«) är att om man predikar för mycket nåd kommer man att uppmuntra till ett lössläppt liv. Anklagelserna överflödar om antinomism, alltså förakt för Guds lag och att leva laglöst, men även talet om »billig nåd«.
»Var inte alltför rättfärdig och var inte alltför vis. Varför skulle du förstöra dig själv? Var inte alltför ogudaktig och var inte dåraktig. Varför skulle du dö innan din tid kommer?« (Predikaren 7:17-18)
Dessa anklagelser är inget nytt. Den protestantiska reformatorn Martin Luther (en »nådens människa«) hanterade ofta samma anklagelser från kyrkan. Även om Luther ständigt försökte förklara och försvara sig mot dessa anklagelser, om och om och om igen i sina svar, så fortsatte anklagelserna i en strid ström. Så du kan bara tänka dig hur nöjda hans motståndare var när de upptäckte att han hade skrivit dessa ord i ett brev till sin käre vän Philip Melanchthon: »Var en syndare och låt synden vara stark!« Där har vid det! Tagen på bar gärning! Är det inte nog med bevis för att förstå att det här med »nådens budskap« är riktigt osunt och farligt?Nåväl… Låt oss inte gå för snabbt fram.
Som de flesta av oss vet som tittar på TV, följer politiska debatter eller lyssnar på det senaste skvallret bland vänner: sound bites, kommentarer och uttalanden tas ofta och ganska enkelt ur sitt sammanhang. Det finns alltid ett sammanhang – en kontext. Den vidare kontexten kan antingen bekräfta vad vi först trodde citatet betydde, eller så kan dess innebörd förändras dramatiskt. Vad var då kontexten till Luthers uttalande?
Luther skrev till sin älskade medarbetare och »partner in crime« i reformationen, Philip Melanchthon, och försökte uppmuntra honom. Det verkar som om Philip hade blivit ganska full av förtvivlan över ett antal saker. En av dessa var hans personliga kamp med synden. Så efter att ha skrivit ett långt svar bestående av 11-12 paragrafer, och där berört flera olika problem, så skrev Luther detta till sin gamle vän:
»Om du predikar nåden ska du inte predika en fiktiv nåd utan den sanna och verkliga nåden. Om nåden är sann måste du därför också bära den sanna synden, inte en fiktiv synd. Gud räddar inte de som bara är fiktiva syndare. Var en syndare och låt synden vara stark, men låt din förtröstan på Kristus vara starkare och ha din glädje i Kristus som vunnit seger över synden, döden och världen. Vi kommer att begå många synder medan vi är här, för detta liv är inte en plats där rättfärdigheten bor. Vi, som Petrus säger, ser fram emot en ny himmel och en ny jord där rättfärdigheten kommer att regera (2 Petr 3:13). Det är nog med att vi till Guds ära känner igen Guds lamm som tar bort världens synd. Ingen synd kan skilja oss från honom, även om vi skulle döda eller begå äktenskapsbrott tusentals gånger varje dag. Eller tror du att ett så upphöjt och värdigt Guds lamm enbart betalade ett litet pris med ett magert offer för våra synder? Be stort och starkt för du är en stor syndare.« (Weimar ed. vol. 2, p. 371; Letters I, ”Luther’s Works,” American Ed., Vol 48. p. 281-282)
Att läsa citatet i sitt sammanhang förändrar betydelsen ganska mycket, inte sant? Det är uppenbart att det som Luther försöker säga här inte är något i stil med: »synda så mycket du kan så kommer nåden att överflöda« (en förvrängning av Rom 6: 1). Snarare förespråkar han brutal ärlighet och uppriktighet inför Gud och att inte att vara rädd för att kalla en sak vad det är.
Varför då allt detta Luther-snack? (Som om man skulle behöva en speciell anledning?!?!)
Eftersom läsningen ur sitt sammanhang, helt ensam, utan andra verser som omger den, verkar texten från Predikaren i början av detta inlägg vara en motsägelse av vad resten av Bibeln lär ut: Vi uppmanas att inte vara »alltför rättfärdiga«, eller »alltför kloka«. Men den säger även att vi inte ska vara »alltför onda« eller »dårar«. Slutresultatet av att vara »alltför rättfärdig« och »alltför klok« är enligt Predikaren att man »förstör sig själv« (7:17). Medan slutresultatet av att vara »alltför ond« eller »en dåre« blir »död innan din tid kommer« (7:18). Vad är det egentligen som sägs här? Uppmanar inte Bibeln oss att sträva efter rättfärdighet? Säger inte Jesus i sin Bergspredikan att »Saliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdighet« (Matt 5:6)? Skriver inte Salomo gång på gång i Ordspråksboken att vi ska sträva efter visdom? Visst kan vi väl förstå varningen för ondska och dårskap, men hur kan man vara alltför rättfärdig?
Det jag tror författaren av Predikaren menar är i huvudsak samma sak som Luther sa: Man kan försöka framstå som alltför rättfärdig genom att inte vara ärlig och uppriktig inför Gud om sin synd. Eller som Luther uttryckte det: »Om nåden är sann måste du därför också bära den sanna synden, inte en fiktiv synd. Gud räddar inte de som bara är fiktiva syndare. Var en syndare och låt synden vara stark«. Att vara »alltför rättfärdig« är bara ett annat sätt att säga att man är självrättfärdig. Att framstå som »alltför rättvis« och »alltför klok« är att vara som farisén som står bredvid en publikan i templet och tackar Gud för att han »inte är som andra människor, rånare, brottslingar, äktenskapsbrytare, eller som den där publikanen. Jag fastar två gånger i veckan, jag ger tionde av allt jag tjänar. Publikanen stod långt borta och vågade inte ens lyfta blicken mot himlen utan slog sig för bröstet och bad: Gud, var nådig mot mig, syndare« (Luk 18:11-13). Men Jesus fördömer farisén och berömmer publikanen: »Jag säger er: Han gick hem rättfärdig, inte den andre. Ty var och en som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.« (Luk 18:14)
Det är så kristna kommer inför Gud: Vi bekänner våra synder i förtröstan på att »han är trofast och rättfärdig och förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet« (1 Joh 1: 9). Varför? Eftersom Johannes fortsätter med att säga: »Om någon syndar, har vi en som för vår talan inför Fadern – Jesus Kristus som är rättfärdig. Han är försoningen för våra synder, och inte bara för våra utan också för hela världens.« (1 Joh 2:1-2)
Med andra ord: »Var en syndare och låt synden vara stark, men låt din förtröstan på Kristus vara starkare och ha din glädje i Kristus som vunnit seger över synden, döden och världen.«
ARTIKELFÖRFATTARE: Eric Sorensen kommer att medverka under vår konferens FREEDOM i Stockholm den 8-9 maj 2020. Eric är assisterande pastor i Hillside Lutheran Brethren Church i New Jersey och leder församlingsplanteringen Epiphany Lutheran Church mitt på Manhattan, New York City. Han är gift med Missy och tillsammans har de tre söner. Han är medförfattare till böckerna The Sinner/Saint Devotional och Scandalous Stories: A sort of commentary on the parables och hörs varje vecka i podcasten 30 Minutes in the New Testament. Följ Eric på Facebook, Twitter och Instagram.
