Under vinjetten EFTERSNACK kommer vi varje vecka att sammanfatta, följa upp trådar och utveckla tankar från det senaste avsnittet av Re:formera podden.

 

I vår senaste podd, avsnitt 10 som ligger ute nu, talar vi om vikten av den kristna boken och läsande. Du kan lyssna på avsnittet här. Man kan nog konstatera att vi som kristna idag inte längre är läsare i samma utsträckning. Delvis beror det på att utbudet har breddats och det finns mängder av anda kanaler, inte minst talboken som man kan lyssna till. Även internet är fullt av bloggar, undervisning via video och poddar. Men frågan vi bör ställa oss är om detta kan ersätta bokens helt unika roll.

 

Det saknas sannerligen inte ord. Men orden tenderar att flimra förbi i ett allt högre utbud med en allt högre fart. Tempot är så högt att vi inte tycks bli drabbade av orden på ett sätt som skedde bakåt i historien. Vi verkar varken ha tid eller ro att stanna upp för att tränga in i texterna, och kanske ännu viktigare, låta texterna tränga in i oss. Vi premierar det lättåtkomliga, skummar igenom sammanfattningar. Omedelbar utdelning, gärna i form av underhållning. Vår tid präglas i hög grad av rastlösheten och därför även av, eller kanske snarare på grund av rotlösheten.

 

Jag läste ett citat från en ämbetsberättelse från en svensk församling på 1800-talet där läsandet hade gripit framförallt församlingens unga: »Många har övergivit hushållsarbetet och allt världsligt för att ideligen bedja och läsa. Både unga och gamla ger mig dagligen påtryckningar om jag skall skaffa dem biblar«. På den tiden hade mindre än 5% av befolkning en egen bibel. Idag har vi nästan alla tänkbara bibelversioner tillgängliga i våra mobiltelefoner, men frågan är om det rent generellt gjort oss till läsare i någon större omfattning?

 

»Läsning är en akt av motstånd i distraktionernas landskap […] Den kräver av oss att vi slår av på takten. Den återför oss till vetskapen om att vi måste avlägga räkenskap för tiden. När vi är mitt i en bok har vi inget val, vi måste vara tålmodiga och ta en sak i taget, låta berättelsen ha sin gång. Vi återvinner världen genom att dra oss tillbaka från den en smula, genom att kliva ut ur oljudet.«

(David L. Ulin, The Lost Art of Reading: Why Books Matter in a Distracted Time. Översättning av Josefin Holmström)

 

De kristna bokhandlarnas nutida nödrop och uppenbara risk att gå under kan ge oss en fingervisning. Under den nuvarande Coronatidens lägre tempo och hemmakarantän för många verkar inte läsandet öka. Så det handlar kanske inte bara om tidsbrist och svårigheten att få livspuzzlet att gå ihop. Anledningen till ett minskat läsandet bland kristna är nog snarare att vi förlorat det som en central kristen praktik. Denna praktik handlar inte bara om att läsa för att skaffa sig mer kunskap och information.

 

Det kristna läsandet som en andlig praktik handlar snare om andakt. Att genom texterna komma ansikte mot ansikte med det Levande Ordet – att närma sig Gud och låt Gud komma till oss där han valt att uppenbara och förmedla sig själv. Vi behöver återerövra begreppet och betydelsen av att Guds Ord är ett nådemedel. Det primära medlet och kanalen genom vilket Gud sänker oss sin Ande. När Fader Gunnar läser Rosenius och sedan ger ut en egen bok om hans betraktelser understryker han detta:

 

»Ordet är det främsta nådemedlet. Utan det vore de övriga obegripliga, ja overksamma, ty de innehålla alla Guds Ord. Därav Ordets primat i nådemedlen. […] Ordet behövs även för att den döpte skall få kunskap om sitt Dop och känna dess betydelse. Så är Ordet det mest omfattande av nådemedlen och det som mest måste brukas.« (Gunnar Rosendal, Lag och Evangelium i Rosenii Betraktelser, 1944)