Om du tillbringat någon tid på sociala medier under de senaste åren, kanske du har lagt märke till hur Johannesevangeliet 3:16 har blivit ersatt som den mest citerade versen i Bibeln. Den titeln tillhör numera Matteusevangeliet 7:1 där Jesus säger: »Döm inte, så blir ni inte dömda«. Eftersom icke-kristna är förtjusta i att kasta dessa ord från Jesus mot troende som kritiserar något, leder det till stora ansträngningar bland kristna att försöka förklara hur dessa ord egentligen inte betyder vad de verkar betyda. Jag tror dock att vi med säkerhet kan tolka och förstå dessa ord precis som de står.
Jesus försöker beskydda oss från att skapa en värld som är hänsynslöst anklagande och dömande. Den typ av värld där ett konstruktivt förhållningssätt av lyssnande, försök till förståelse och barmhärtighet aldrig tillämpas på en person, omständighet eller synd. Detta händer när vi inte tror att barmhärtighet segrar över domen – när vi tvivlar på att nåd och förlåtelse är mer kraftfullt än synd och vedergällning. När vi bidrar till denna atmosfär av dömande bidrar vi till att skapa en värld som vi själva inte kan överleva i. En värld som helt enkelt är för farlig för syndare som oss att leva i. Med det mått vi dömer ökar vår egen fara. Ingen syndare kommer att undkomma och bestå i en sådan värld.
Domen är den troendes fiende eftersom tron skänks och upprätthålls genom nåd. När vi fördömer och utkräver full vedergällning eller gottgörelse av varandra, skapar vi en värld som inte bara är skeptisk till förlåtelse, nåd och barmhärtighet utan också helt motsätter sig det. Jesus berättar för oss vad som händer när glömska syndare kräver rättvisa. Döm inte så att du konstruerar ett monster som kommer att förvränga och förstöra själva kärnan i Guds rike. Essensen i Guds rike är nämligen tro, nåd, barmhärtighet och förlåtelse.
Förlåtelse innebär ett fullständigt utplånande av synd. Det innebär alltså att frigöra någon som bär på en verklig skuld. Precis av den anledningen kan förlåtelse faktiskt kännas helt fel. Det kan upplevas som om du låter någon komma undan alldeles för enkelt med något som du inte borde acceptera. Orden »jag förlåter dig« är som ljudet av nycklar som låser upp dörren till en fängelsecell, som rättvisan menar borde vara låsta för alltid. Och det är precis så det borde låta, det är nämligen vad dessa ord innebär. Men de öppnar mer än en fängelsedörr.
»Att förlåta är att frigöra en fånge, bara för att upptäcka att fången var du.«
Den framlidna Corrie Ten Boom och hennes syster tillbringade tio månader i ett nazistiskt koncentrationsläger för judar under andra världskriget. Hennes syster dog där femton dagar innan Corries boksläpp. Hennes bok Gömstället är ett av de mest häpnadsväckande exemplen på förlåtelse som jag någonsin har läst. I den beskriver hon sin kamp för att förlåta dem som stod ansvariga för de fruktansvärda och omänskliga orättvisorna som drabbade henne och hela hennes familj. När hon beskriver denna radikala förlåtelse skriver hon: »Att förlåta är att frigöra en fånge, bara för att upptäcka att fången var du.«
Corrie Ten Boom upptäckte att förlåtelse och frihet lever i symbios med varandra. Det ena kan inte existera där det andra inte finns. Det är därför ingen slump att det i Jesu liknelse om förlåtelse just är »den oförlåtande tjänaren« som till slut hamnar i en fängelsecell (Matt 18: 21-34). Det är dit all oförsonlighet och oförlåtelse för oss alla till slut. Jesu vilja och verk för oss syftar till att vi ska bli fria, men för att vara fria måste vi förlåtas, och för att förbli fria måste vi förlåta.
Jag är rädd att kristendomen inte längre kännetecknas av denna radikala förlåtelse. Jag tror tyvärr att det snarare är motsatsen, precis tvärtom – radikal fördömelse. Detta är ett resultat av att vi glömt hur mycket vi själva har förlåtits. Vi bekymrar oss mer om mindre saker. Guds skandalösa nåd förkunnas sällan från våra predikstolar. Det är budskapet att i Jesus person och verk har Gud förlåtit och rättfärdigförklarat de ogudaktiga. Alla skulder har förlåtits. Alla fängelsedörrar har låsts upp. När vi inte hör detta regelbundet, glömmer vi vår befrielse och faller tillbaka i gamla hjulspår för att delta i det hänsynslösa fördömandet av en värld som desperat försöker rättfärdiga sig själv. Men allt är inte kört. Gud sänder fortfarande ut predikanter. Han bjuder oss att komma till sitt bord, och när brödet och vinet når våra tungor påminner han oss om att hans barmhärtighet är kraftfullare än domen och att vår frihet är förankrad i förlåtelsen.
När Jesus själv ska lära oss att be inkluderar han: »Förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss« (Matt 6:12). Han binder samman all förlåtelse i ett och samma knippe. Gud förlåter oss och vi förlåter andra. Vi förlåter andra och Gud förlåter oss. Detta är det radikala nya livet som Gud vill att vi ska leva i – ett liv som ännu inte är fritt från synd, men ett där domen döms ut av barmhärtigheten.
ARTIKELFÖRFATTARE: Daniel Emery Price kommer snart till Sverige och medverkar under vår konferens FREEDOM. Daniel är Director för Christ Hold Fast och samarbetar med 1517. Han är en uppskattad förkunnare och konferenstalare. Tillsammans med Chad Bird har han podcasten 40 Minutes in the Old Testament och tillsammans med Erick Sorensen 30 Minutes in the New Testament som han även skrivit boken Scandalous Stories: A Sort-of Commentary on Parables tillsammans med. Han har tidigare tjänat som både pastor och lovsångsledare. Följ Daniel på Facebook eller Twitter
