James K.A. Smith: Alltför ofta söker vi efter Anden i det extraordinära, trots att Gud har lovat att vara närvarande i det ordinära.

Vi måste inse att den kraftfullaste, mest laddade och förvandlande platsen för Andens verksamhet finns på det mest oväntade stället: i kyrkan!

Det finns ett gammal predikantskämt som, åtminstone i vissa kretsar, är ganska känt. En by drabbas av översvämning. I byn finns en from kristen man som har en brinnande tro på att Gud kommer att rädda honom från denna nödsituation. Han är helt övertygad om att Gud kommer att skynda till hans hjälp.

När vattnet stigit upp till hans knän och hans grannar börjar ta sig därifrån med båtar, paddlar några vänner i en kanot fram till honom och ropar: ”Hoppa in! Vi är här för att rädda dig.” Men mannen sva- rar: ”Nej, nej, jag klarar mig. Gud kommer att rädda mig.” Förbryllade paddlar vännerna vidare.

Vattnet fortsätter att stiga, och nu forsar det in genom fönstren i mannens hus. Vår fromme kristne – som visserligen är förvirrad men fortfarande intensivt förväntansfull – trampar runt i vattnet i sitt var- dagsrum när en motorbåt kommer förbi. ”Kom igen! Kliv ombord!”, skriker de som kommit för att undsätta mannen: ”Vi är här för att räd- da dig!” Men också nu tackar mannen nej till hjälpen. ”Oroa er inte för mig”, säger han andfått: ”Jag klarar mig. Gud kommer att rädda mig.” Männen i båten försöker övertyga mannen om att ta emot hjälp, men utan resultat.

Till slut måste mannen klättra upp på taket. Det är mörkt och vågor- na slår upp mot takfoten. Byn ligger tyst. Kall och förvirrad gör han så gott han kan för att tysta sina tvivel. Han sitter på taknocken och hör plötslig ljudet av en helikopter som närmar sig. Den flyger i riktning mot honom, dånet ökar hela tiden och han inser att de kommer för att hämta honom. Kustbevakningens helikopter sänker ner en korg till honom och en dykare ropar genom rotorbladens dån: ”Klättra in! Allt kommer att gå bra! Vi är här för att rädda dig!” Vid det här laget blir väl ingen förvånad över hans vägran att ta emot hjälp, för än en gång tackar han nej till att bli räddad med hänvisning till sin förtröstan på att Gud kommer att rädda honom. Dykaren försöker verkligen övertyga honom, men allt är förgäves. Helikoptern får fara vidare utan den tänkta passageraren.

Historiens slut är tragiskt. I himlen säger den förbryllade mannen respektfullt till Herren: ”Jag trodde att du skulle rädda mig. Var var du?” ”Vad pratar du om?”, svarar Herren: ”Jag skickade en kanot, en båt och en helikopter. Vad mer ville du ha?”

Denna kanske litet märkliga berättelse sätter ändå fingret på en viktig sanning: alltför ofta söker vi efter Anden i det extraordinära, trots att Gud har lovat att vara närvarande i det ordinära. Vi letar efter Gud i det fräscha och nya, som om hans nåd alltid är en ”speciell händelse”, trots att han har lovat att hans Ande är knuten till de vanliga nådemedlen: Ordet och Bordet. Vi fortsätter att söka efter Gud i nyheter, som om nåden fanns i den senaste uppfinningen. Men Jesus uppmuntrar oss att söka Gud i en vanlig enkel måltid.

Gud möter oss där vi är, genom omformande praktiker, med ritualer som omdanar vår hunger och liturgier som omgestaltar vår kärlek. Gud ger oss Andestyrda ritualer som är hans gåvor till Guds folk.

Mer konkret illustrerar denna historia en inkarnatorisk poäng: Gud möter oss där vi är. Vi kanske förväntar oss ett märkvärdigt gudomligt möte, när Gud i själva verket dyker upp i våra översvämmade hus med en kanot, en båt, en helikopter. På liknande sätt vet Herren att vi är vanevarelser; han skapade oss så. Gud vet att vi drivs framåt av en hunger som vi inte alltid förstår att vi har, att våra behov och det vi längtar efter är inpräglat i oss av vanebildande praktiker som lärt oss att begära. Om vi nu är vanevarelser vars kärlek har deformerats av sekulära liturgier, då är den bästa gåva som Gud kan ge oss andefyllda praktiker som kan förändra och omforma vår kärlek. Därför möter han oss där vi är, genom omformande praktiker, med ritualer som omdanar vår hunger och liturgier som omgestaltar vår kärlek. Gud ger oss Andestyrda ritualer som är hans gåvor till Guds folk. Det är detta som Dallas Willard menar när han talar om ”disciplinernas Ande” – de andliga disciplinerna är kanaler för Andens förvandlande nåd. Min tes, som kanske inte känns så intuitiv för oss i vår tid, är att vi behöver vidga perspektivet bortom Willards betoning av individens praktiserande av de andliga disciplinerna eller övningarna: vi måste inse att den kraftfullaste, mest laddade och förvandlande platsen för Andens verksamhet finns på det mest oväntade stället: i kyrkan!

Om vi nu är vanevarelser vars kärlek har deformerats av sekulära liturgier, då är den bästa gåva som Gud kan ge oss andefyllda praktiker som kan förändra och omforma vår kärlek.

Jag har ingen radikal tes att erbjuda när det kommer till lärjungaskap. I den här boken presenteras inte något nytt program, någon ny formel eller någon hittills oupptäckt hemlighet som nu avslöjas av en guru som plötsligt kan lösa alla lärjungaskapets problem, en andlig motsvarighet till sådana där bantningspiller som vi kan se reklam för på tv. Men ack att det vore så enkelt! Tvärtom, mitt argument är motsatsen till en nyhet, det är urgammalt: kyrkans gudstjänst är lärjungaskapets hjärta. Ja, kristen formering handlar om hela livet, måndag till lördag, ett projekt som pågår vecka efter vecka. Och det strålar ut från och närs av ett gudstjänstliv där församlingen samlas kring Ordet och Bordet. Det finns ingen helgelse utan kyrkan, inte för att den är en byggnad med magiska krafter utan för att kyrkan är Kristi kropp, den lever av Anden och består av Andens praktiker. Som den presbyterianske pastorn och professorn Craig Dykstra en gång påpekade: det kristna troslivet består i att öva sig i många praktiker, inte för att detta är något vi ska åstadkomma, utan för att dessa praktiker är ”Andens boningar”. Sång och bön, predikan och kollekt, dop och nattvard – alla är de kanoter och båtar och helikoptrar som Gud i sin nåd skickar till oss. Han möter oss där vi – som de vanevarelser vi är – befinner oss och inbjuder oss att delta i en gemenskap som är hans Sons verkliga kropp. Liturgin är sättet som vi lär oss att ”ikläda oss” Kristus (Kol. 3:12–16).

Ur James K.A. Smith’s bok »Du blir vad du älskar – om den andliga kraften i goda vanor« som är utgiven på svenska av EFS BUDBÄRAREN. Utnämndes i tidningen Dagen till årtiondets viktigaste kristna utgivning. Boken går att beställa här: https://shop.efs.nu/produkt/du-blir-vad-du-alskar/