TANKAR UNDER FASTAN DAG 7

 

Idag tackar vi Gud för Carl Olof Rosenius och lyser frid över hans ljusa minne på hans dödsdag och himmelska födelsedag den 24 februari 1868. Rosenius var en av den svenska 1800-talsväckelsens absolut främsta ledargestalter. Han spelade en viktig roll vid bildandet av EFS 1856. Som redaktör för Pietisten och Missionstidning (nuvarande Budbäraren) och flitig skribent är han en av Sveriges mest spridda författare – endast Selma Lagerlöf och August Strindberg är mer spridda. Strindberg hörde Rosenius på 1860-talet och fann att han ”såg ut som friden och strålade av himmelsk glädje.” Sammanlagt har ca 90 titlar av honom utgivits på svenska, och hans skrifter har översatts till över 30 språk. 

 

»Rannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta, pröva mig och känn mina tankar« (Ps 139:23)

 

 

Innan man erfar fastans välsignelse så möter man prövningen, ledan och abstinensen. Istället för frid är det full strid. Man upptäcker sitt kalla hjärta, sin egen svaghet och likgiltighet inför Gud. Misströsta då inte – det är fastans välsignade avsikt. Men vi ska inte fastna där. När man talar om rannsakan är det till stor vägledning att ta hjälp av Rosenius. Hans allvarliga självprövning inför Guds lag avslöjar alltid synden under synden – hjärtesynden. Men än viktigare: den leder inte in i självupptagen självbespegling utan för oss alltid fram till Kristi fullbordade verk där nådens klara källa flödar. Vi låter därför Rosenius denna dag påminna oss och vara en vägvisare genom fastans rannsakande första tid: 

 

Många tycker att de med lagens hjälp lyckats bli ganska goda och präktiga. Därför handlar deras sång inte om Lammet som blev slaktat. De sjunger hellre om sin egen fromhet och helighet. De talar helst om hur vi bör vara och hur vi bör leva. Allt rör sig om oss och vårt. Detta vittnar bara om att de inte kommit till korta med vad de själva gjort. Det är inte Kristus som är all deras berömmelse.

 

Med all kunskap och tro på Guds ord är det omöjligt att rätt känna Kristus utan att först ha lärt känna sin synd. […] Den angelägna frågan blir då: hur och när lär jag rätt känna min synd? Aposteln säger att detta sker först då jag lärt känna begäret som synd. Jag hade inte vetat vad begäret var om inte lagen hade sagt: Du ska inte ha begär. Jag kan alltså inte lära känna synden utan att först ha lärt känna begäret, det vill säga att ha lärt känna begäret som synd.

 

Endast den lag, som med sina heliga krav tränger in i hjärtats inre och säger: Du ska inte ha begär, kan öppna våra ögon för det annars bortträngda onda – för begäret. Då blir den oklanderlige mannen genast en ovärdig syndare. Den allsmäktige Guden med sina heliga bud och hotelser tränger in i hans inre och säger: Du ska inte ha det minsta begär till det onda! Då får den i sin gärningskristendom självgode mannen hela sin rättfärdighet sönderriven. Han var inte fri från sina syndiga begär och onda tankar. Då han ville göra sig fri från detta inre onda, ville driva bort alla onda tankar och även i hjärtat vara helig inför Gud, då uppstod en ny och svårare nöd. För de onda tankarna och begären gick inte att driva bort. De blev bara värre och värre, ju mer han lärde känna dem och stred emot dem.

 

Ju förr vi misströstar om all egen kraft och förmåga, desto fortare tar vi emot Kristi tröst i evangeliet. Nu inser du, hur förfärligt det är, att du är så hård, säker och falsk, och nu undrar du, om det kan finnas nåd för en sådan som du. Det var just dit lagen ville föra dig! Lagen är plöjningen, evangeliet är säden. Växten kommer inte bara genom att man plöjer, det måste också säd till. Men plöjer man inte jorden, blir säden utan frukt.

 

Den som insett att han inte själv kan göra något för sin frälsning dras oemotståndligt till sin Frälsare. Han får kommer precis som han är. Han känner sig så ovärdig Guds nåd, att han är färdig att sjunka genom jorden. Men istället sjunker han ner i brudgummens famn för att nu tillhöra en annan, honom som har uppstått från de döda.

 

Bernhard Wadström, en av EFS första sekreterare, skrev i samband med Rosenius död följande i sin dagbok: »Rosenius var under sin lifstid förbisedd och föraktad af kyrkans dåvarande flesta ’storheter’. Dock – om 50 år, hvem minnes då dem? Men Rosenii minne skall sent dö bland Sveriges evangeliska kristna.«