Den frilansande journalisten Emanuel Karlsten har en intressant spaning i sin krönika i tidningen Sändaren den 20 augusti. Textens inledande premiss lyder enligt följande: »Alla är vi syndare, men varför känns det inte så? Alltså i kyrkan. Att den är full av syndare. Är inte det en märklig diskrepans? Kyrkan predikar om nåden och förlåtelsen, att vi alla behöver den varje dag, men när man ser sig omkring bland bänkraderna ser det mesta väldigt syndfritt ut. Inte alls sådär trasigt som teorin om att vi alla är syndare gör gällande.«

 

Jag tycker krönikan är intressant eftersom jag själv har gjort en liknande spaning och därför talat och skrivit en hel del om ämnet. Nu senast i en bok som utkommer i höst där jag ägnar ett ganska omfattande kapitel åt synden. Inte som en syndakatalog utan där jag framförallt reflekterar över hur vi ser på, förstår och talar om synden idag. 

 

På engelska kallas arvssynden för »the original sin«. Synd är alltså efter människosläktets syndafall i skapelsens morgon ett ursprungligt och förblivande utgångsläge. Människan är med andra ord i avsaknad av den ursprungliga rättfärdigheten. Synden drabbar inte bara några få utan är totalt jämlikt fördelad på alla människor genom hela historien, oavsett ålder, kön, klass, religion eller ras. Vi föds med en oförmåga till rättfärdighet, att frukta, älska och förtrösta på Gud av hela vårt hjärta. Istället har vi en medfödd drift och inneboende förmåga till synd och ondska. Detta är vårt befintliga skick. Ingen människa behöver nämligen anstränga sig för att »lyckas« synda med tankar, ord och gärningar. Somliga skulle kalla en sådan människosyn för mörk, dyster och pessimistisk. Tvärtom föredrar jag att kalla den för befriande realistisk och barmhärtig, då den korrigerar samtidens rosiga illusioner om vad det innebär att vara människa samtidigt som den hjälper oss att tolka det komplexa i tillvaron.   

 

Människans syndatillstånd är både det mest normala och onormala. Det är mänskligt att synda men synden gör oss allt annat än mänskliga. Synden är den stora paradoxen i tillvaron. Att alla människor är och förblir syndare är den bibliska doktrin som med enkelhet faktiskt går att empiriskt bevisa. Synden är något som varje människa har egen och högst personlig erfarenhet av. Men då talar jag framförallt inte om handlingarna utan om tillståndet, erfarenheten av att något i mig är trasigt och skevt. Att jag trots min ovilja tänker, säger och gör det jag själv föraktar hos andra och försöker undvika. 

 

Den amerikanske apologeten Francis Spufford kallar detta tillstånd för »människans ursprungliga eller medfödda benägenhet att ställa till det (både för sig själv och andra).« På engelska är originaltexten formulerad lite mer mustigt och för somliga med de stötande orden: »the human propensity to fuck things up.« Det är talande att vi gärna vill tillrättalägga och anpassa även talet om synd. Som om vi försökte göra synden mindre syndig. Paulus skriver precis tvärtom och ger oss en ledtråd till Karlstens inledande premiss: »Så skulle synden genom budordet framstå som i högsta grad syndig« (Rom 7:13). 

 

Det är alltså inte primärt talet om synd som hjälper oss att förstå och upptäcka den utan talet om Guds lag. Paulus säger tidigare i sammanhanget: »det var först genom lagen jag lärde känna synden« (Rom 7:7). I lagen uppenbarar Gud sitt heliga väsen och sin goda vilja för mänskligt liv. Jesus förstärker buden som Mose fick ta emot på stentavlorna genom att i Bergspredikan härleda gärningarna till det mänskliga hjärtats tillstånd. Vi kan med rätta beundra Bergspredikan, men en rätt effekt borde framförallt vara att man ryser över sitt egna tillstånd och förstår att ingen av oss är sådan som vi egentligen borde vara. 

 

Här behöver vi hålla två tankar i huvudet samtidigt. Vi bör på alla sätt förakta synden samtidigt som vi behöver förstå att den finns hos oss alla. Därför kan det upplevas konstigt att kristna sammanhang blir så chockade och har så svårt för att hantera situationer när synden på allvar visar sig i kyrkliga sammanhang. Karlsten uttrycker att »det skaver att det finns så lite som skaver« i våra församlingar. Att vi verkar så obekanta och obekväma med synden och talet om synden. Inte bara som en dogm eller teori utan när det blir konkret och personligt, alltså inte »synden« utan »min synd«.   

 

När jag stöter på sopbilen utanför vårt hus slår en fruktansvärd stank emot mig. Men så blir jag påmind, den här stanken är en del av den mänskliga tillvaron. Det är så här konsekvenserna av mitt liv luktar. Avfallen som sopbilen tar sig an har jag själv varit med och producerat. Människan är av naturen en avfallsproducerande varelse. Var helst där är människor så blir där soppåsar. Våra boenden har anordningar för att hantera både vår rent kroppsliga avföring och såväl som vårt avfall. Helt centralt för vår tillvaro i vårt bostadsrättshus är toaletter, tvättstuga och ett stort soprum med noggrann sortering. Det är ingen av oss som tittar konstigt på varandra om man går på toaletten, springer upp och ner med tvätten eller har med sig soppåse i handen på väg ner till bilen. Det tillhör tillvaron som människa att man behöver tvätta både sig själv och sina kläder, gå på toaletten och göra sig av med sopor, om och om igen. Det tar aldrig slut. 

 

Lika självklart som det finns strukturer som hanterar vårt avfall, så finns det ordningar insatta i församlingen för att hantera människans synd – ordet och sakramenten. Synden är inte något vi växer ifrån och blir av med. Den finns alltid med oss och lurar ständigt under ytan. Därför är syndaförlåtelsen, talet om evangeliets befrielse från skuld och skam och tillräknandet av en rättfärdighet som inte är vår egen, Jesu Kristi rättfärdighet, alltid relevant. Det sägs att Luther gick till en barberare som trodde på syndfrihet hos de kristna. Luther sa till honom: »Bäste mäster barberare, se bara på min haka. Igår skavde mäster den så ren och fin, men idag är skäggstubben där igen. Så är det med mina och mästers synder«. 

 

Att inte tala om synden gör därför inte kyrkan mer lättillgänglig för syndare. Tvärtom! Dessutom, att förtiga synden skapar ju knappast någon marknad för evangelium om syndernas förlåtelse. Aposteln Johannes skriver: »Om vi säger att vi inte har synd, bedrar vi oss själva och sanningen finns inte i oss. […] Om vi säger att vi inte har syndat, gör vi honom till en lögnare, och hans ord är inte i oss« (1 Joh 1:8, 10). Karlsten avslutar sin krönika med att konstatera: »När jag rör mig utanför kyrkan hör jag ofta historier om personer som lämnat kyrkan på grund av den kvävande känslan av att aldrig vara nog. Alltid känna sig sämre, aldrig räcka till, aldrig nå fram. Det är både sorgligt och märkligt eftersom hela den kristna idén handlar om duga och älskas som man är: En syndare«. 

 

Vem är då syndare? Har vi odlat myten om den store syndaren som super, knarkar, stjäler och ställer till det, medan vi försöker underhålla en illusion om vår egen syndfrihet? Vi är och förblir alla syndare, »återfallsförbrytare i både tanke och beteende, ibland kanske till och med i missbruk« med Karlstens ord. 

 

Att inleda varje gudstjänst med en gemensam och offentlig syndabekännelse hjälper oss därför att både bli påminda om detta, men även jämna marken för alla församlade. Här sitter vi alla i samma båt. Här samsas hycklare med dem som inte har en chans att hyckla med sin uppenbara synd. Här tar vi ansvar och bekänner det som blir en akt av befriande sanningssägande. Syndabekännelse handlar inte om att slå fast att vi är värdelösa och odugliga. Tvärtom! Det är en bekännelse om att vi var skapade och tänkta för något högre och vackrare. Att vi är så högt älskade att » Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser« utan »Den som inte visste av synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd, för att vi i honom skulle stå rättfärdiga inför Gud« (2 Kor 5:19-21).  

 

I syndabekännelsen talar vi nämligen sant om både vår egen synd och den försoning som i Jesu Kristus räcks oss genom evangelium. Detta behöver vi göra om och om igen. Det är frågan om andligt hygienarbete. Att erkänna att man behöver ta en dusch är varken förnedrande eller meningslöst även om man vet att det förmodligen behöver upprepas snart igen. Precis som »delandet« i varje AA-möte börjar med: »Hej, jag heter Olof och jag är alkoholist« – så börjar den kristna gudstjänsten med syndabekännelse och fortsätter efterhand med bibelordets utläggning och trosbekännelsen. Trosinnehållet och vår förtröstan på detta motsvarar nämligen människans djupaste behov. Sanning. Nåd. Förlåtelse. Försoning. Upprättelse. Förnyelse.  

 

Jag bekänner inför dig helige och rättfärdige Gud,

att jag har syndat med tankar ord och gärningar.

Jag har inte älskat dig över allting och inte min nästa som mig själv.

Genom min synd är jag skyldig till mer ont än jag själv förstår

och har del i världens bortvändhet från dig.

Därför ber jag om hjälp att se och bryta med mina synder.

Förlåt mig för Jesu Kristi skull.  

Prästen svarar i Jesu Kristi ställe: 

På Jesu Kristi uppdrag säger jag till dig som ber om dina synders förlåtelse: 

Dina synder är förlåtna i Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Amen.