REFLEKTIONER UNDER FASTAN DAG 3
När jag var ung brukade som regel sommarens första semestervecka inledas med en veckas sjukdom och sängliggande. Ett oerhört antiklimax. Jag hade räknat ner dagarna. Min längtan efter och behovet av semester var ofta stort. Lika stor var ofta besvikelsen över att den efterlängtade ledigheten började som den började. Men det var helt enkelt livet som kom ifatt och alldeles nödvändigt.
På samma sätt kan det vara med fastan. Vi har sett fram emot och förberett oss för en tid av andlig förnyelse och fördjupning. Men fastans första dagar och veckor kan snarare upplevas som en krachlandning. Eller som att plötsligt bli påkörd bakifrån när man stannat vid rött ljus i trafiken. Det är som om man i livets backspegel ser allt elände som varit på behörigt avstånd nu komma ikapp en.
Vi kan dock vara lugna mitt i obehaget, då vi förmodligen är på precis rätt plats med dessa upplevelser och dessutom i gott sällskap. David ger i sina psalmer uttryck för samma erfarenhet:
»Lidanden omger mig, fler än jag kan räkna. Mina synder har hunnit ifatt mig, jag orkar inte se dem. De är fler än håren på mitt huvud, och mitt mod har övergivit mig. Herre, var mig nådig och rädda mig, Herre, skynda till min hjälp!« (Ps 40:13-14)
Men är det inte precis detta som är ett av fastans syften? Att komma i takt med verkligheten och se livet sådant som det är. Fastan är inte en andlig spa-vistelse utan en närkamp med de synder och skevheter som vi genom att öka farten har försökt köra ifrån. Därför kan fastans stillhet och öknens karga landskap te sig skrämmande när alla distraktioner stängts av. Vi känner av rastlösheten i hela vår varelse när vi lagt bort all konstgjord stimulans som brukar trösta oss.
Sanningen om oss själva har hunnit ikapp oss nu när vi sänkt tempot. Det är inget att frukta eller chockas över. Låt inte modlösheten övermanna dig. Det är smärtsamt men leder till befrielse. Illusionerna om oss själva brister. Men det betyder inte att vår idealism behöver övergå i dyster pessimism, men väl ett hälsosamt mått av befriande realism. Låt mig avsluta dagens inlägg med tröstande ord som ger insikt från den store själavårdaren Carl Olof Rosenius:
»Om din omvändelse rätt, då blir du bara värre och värre i egna ögon… Det är bara genom en sådan inblick i vårt eget fördärv som kan driva oss till Kristus. Det är bara genom nedslående erfarenheter av hur det misslyckas för oss, som vi blir så fullständigt slutkörda och utmattade att vi inte längre väntar något från oss själva. Då först får Gud lov att frälsa oss just sådana som vi är. Ju tidigare en människa mister all tröst på sig själv, desto snabbare finner hon den rätta trösten – den som bara finns hos Kristus« (Rosenius, Syndens dagliga plåga, s 47)