REFLEKTIONER UNDER FASTAN DAG 14
En människa skall vara snar att höra och sen att tala… (Jakobsbrev 1:19)
Jag blir emellanåt så trött på ljudet av min egen röst. Visst, jag är en Ordets tjänare och orden är viktiga för mig. Men ibland blir jag fullständigt utmattad av allt prat. Allt som ska kommenteras och ventileras. Ofta hinner jag inte med i det höga tempot av mina egna ord som står som en kaskad ur min mun. Då får jag en längtan efter att tänka – att tänka efter före. Att söka stillheten och tystnaden. Oftast är det så sant att det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.
Under fastan försöker vi i något större mån bekanta oss med tystnaden. Att med eftertänksamhet sålla bland alla de fåfängliga orden. Orden kan bli många även i bönen och den blir pratig. Fastan kan vara en bra tid att öva sig i lyssnandets och eftertänksamhetens ädla konst. Att meditera över bibelordet och att låta texterna tränga in i oss. Låta tanken utvecklas och marineras under de heliga texternas hetta. Munken Johannes Klimakos som levde i klostret vid Sinai berg under slutet av 600-talet skriver så här:
Vem kan hejda pratsjukan? Pratsjuka är fåfängans predikostol. Pratsjuka är tecken på okunnighet, porten till ryktesspridning, den slippriga lättsinnighetens tjänarinna och opålitlighetens hjälpreda.
Den tillintetgör botens ande, föder tristess, förlöser, utarmar minnesförmågan, stör uppmärksamheten, släcker glöden och dödar bönen.
Tystnaden, däremot, är bönens moder. Den befriar den fångne, skyddar den gudomliga lågan, vakar över förnuftet, bevarar botens sinne.
Få är de som förmår fördämma en störtflod. Ännu färre förmår hejda en sladdrande tunga.