REFLEKTIONER UNDER FASTAN DAG 28
Att be med Psaltarens ord och böner är något av det som lyft mitt böneliv mest och samtidigt gett ett nytt djup åt min teologi. Min gudsbild och människosyn har både grundats och breddats. Att stämma in i dess böner, tillbedjan och klagosånger har varit berikande och rustat människor under flera generationer för oroliga tider, likt denna som vi själva erfar här och nu.
Psaltaren har ett register över alla tänkbara sinnesstämningar och ger en ocensurerad inblick i människans själsliv. Här blandas sött och salt – tro och tvivel, jubel och ångest, kamp och seger. Med Psaltarens ord får jag lära mig trons språk och en större och rikare gudsbild vävs in i bönerna. Att be Psaltaren är nämligen inte att »studera« teologi utan den infogas genom bön och grundläggs därför djupt i hjärtat bortom alla fyrkantiga system. Glöm inte att det gamla ordstävet inom kyrkan lyder »Lex orandi, lex credendi« – som man ber så tror man.
I Psaltaren lär vi oss bedja med Kristi bön som grund. Psaltaren är den stora böneskolan. Den lär oss för det första vad det är att bedja: all bön skall bygga på Guds Ord och löfte. Kristen bön vilar på det uppenbarade Ordets fasta grund och har ingenting att göra med grumliga och självcentrerade önskemål. […] Hur skall man kunna hjälpa en kristen medmänniska till rätta i nöd och anfäktelse om man inte gör det med Guds Ord? Våra egna ord är snart uttömda. Men den som förmår hämta fram sina ord ur Skriftens rika förråd av förmaning och tröst, han får kraft att utdriva onda andar och vara bröderna till hjälp. (Dietrich Bonhoeffer – Liv i gemenskap)
Därför bör vi ivrigt bruka Psaltaren som en bönebok som vi tar vår tillflykt till, inte minst under tider då vi varken kan formulera våra böner eller vår tro. Alla kristna kan nog vittna om erfarenheten att man gjort Psaltarens slitstarka formuleringar till bärande element i sina egna staplande böner. Låt oss därför ösa ur denna skattkammare. Tidebönerna finns där som ett strukturerat verktyg och kan hjälpa oss att be igenom Psaltaren dag för dag, vecka efter vecka, genom kyrkoårets olika skiftningar och högtider. Att år efter år syssla med detta skapar en robust tro som är välgrundad i hela den bibliska berättelsen. »Summan av ditt ord är sanning… och när dina ord öppnas ger de ljus och skänker förstånd åt enkla människor. Stor frid äger därför de som älskar din undervisning, ingenting kan få dem på fall« (Ps 119).
Martin Luther var en ivrig läsare och bedjare av Psaltaren. Många lyfter med rätta fram hans insikter i Romarbrevet och Galaterbrevet, men det var hans mångåriga umgänge med och dagliga bedjande ur Psaltaren som lade grunden för detta genombrott. Luther blev teologie doktor redan 1512 och sysslade framförallt med Gamla Testamentet och i synnerhet med Psaltaren. 1513 började han ett studium av Psaltaren som ledde till hans första bok som utgavs 1517 – en utläggning av sju Psaltarpsalmer (6, 32, 38, 51, 102, 130 och 143).
Luthers nära vänner och kollegor kunde vittna om att han genom hela livet sökte tröst i Psaltarens ord och böner. Några år innan hans död skrev han med egen hand i sin bibel: »Om inte din undervisning varit min glädje, hade jag förgåtts i mitt elände« (Ps 119:92). Han hade Psaltaren kär och skrev om den: »Varje kristen som vill överflöda i bön och växa i fromhet borde göra Psaltaren till sin handbok … allt som ett fromt hjärta kan begära att be i bön, det står att finna i psalmernas ord… så passande och sött, att ingen människa … och inte alla människor i världen ska kunna tänka ord som är så goda och fromma … Enligt min mening kommer alla som på allvar prövat Psaltaren mycket snart hälsa de andra fromma bönerna adjö och säga, ”Ah, de saknar saven, styrkan, hjärtat och elden som jag finner i Psaltaren, de är för kalla och hårda för min smak!« Han fortsätter med dessa lovord i sitt företal till Psaltaren:
Psaltaren kan kallas en liten Bibel, där allt som står i hela Bibeln på det skönaste och kortaste sätt blivit sammanfattat. Det är som om den helige Ande själv hade gjort sig mödan att sammanställa en kort bibel och exempelbok om kristenheten för att den som inte kan läsa hela Bibeln ändå här skall få nästan hela innehållet i en liten bok.
Psaltaren berättar inte bara om de heligas gärningar, utan återger också deras ord, hur de talat och bett till Gud och hur de alltjämt talar och ber. Den erbjuder oss inte de heligas vanliga vardagstal, utan deras allra bästa ord, som de brukat med stort allvar i samtal med Gud själv i särskilt viktiga ärenden. Därmed visar den oss deras hjärta och deras själs innersta skatt, så att vi kan blicka ner i källan och grunden för deras ord och gärningar. Vi kan se vilka tankar de hyst och hur deras hjärta varit beskaffat och förhållit sig under olika slags omständigheter, i nöd och fara och vad de talade till Gud och människor. Ty ett människohjärta är som ett skepp på havet. Det drivs av stormvindar från alla väderstreck. Än plågas det av fruktan och oro för stundande olyckor, än tillstöter ängslan och sorg över redan påkommet elände. Än fläktar hoppets vind i förväntan om kommande lycka, än fylls seglen med känslan av trygghet och glädje över det goda man redan har.
Var finner man finare uttryck för glädje än i lov- och tacksägelsepsalmerna? Där ser du in i hjärtat på alla heliga, in i det som är som ljuvliga lustgårdar, ja som himmelen. Och omvänt, var finner du djupare, sorgsnare, mer förtvivlade ord än i klagopsalmerna? Där ser du återigen in i hjärtat på alla heliga, in i det som är som döden, ja som helvetet. Hur mörkt och dystert är det inte där vid den sorgliga anblicken av Guds vrede. Också när de ger uttryck för fruktan och hopp, brukar de sådana ord, att ingen konstnär skulle kunna avbilda vad orden står för. Och det allra bästa är, att de talar dessa ord till Gud och med Gud. Det gör, att orden får dubbel tyngd och dubbelt liv.
När någon läser och ber dessa ord och ser att de stämmer just i hans situation, blir han viss om att vara med i de heligas gemenskap. Det måste ha gått likadant för alla heliga som det nu går för honom, eftersom de alla sjunger samma sång som han. Särskilt som han kan tala till Gud med samma ord som de. Detta kan bara ske i tron, ty orden smakar inte de ogudaktiga.
Slutligen: I Psaltaren har vi en pålitlig kompass och en säker vägvisare, så att vi utan fara kan följa efter de heliga. Den lär dig att i glädje och fruktan, i hopp och bedrövelse, tänka och tala så, som alla de heliga har tänkt och talat.
Kort sagt: Vill du se den heliga kristna kyrkan målad med levande färg och gestalt i en liten bild, så tag Psaltaren framför dig. Där har du en fin, klar och ren spegel, som visar dig vad kristenheten är. Ja, du kommer också att finna dig själv i den och den rätta självkännedomen. Ja, du finner Gud själv och allt han skapat.
Låt oss nu se till, att vi tackar Gud för dessa outsägliga gåvor och tar emot och brukar dem med flit och allvar till Guds lov och ära. (Martin Luther, utdrag ur hans företal till Psaltaren)