REFLEKTIONER UNDER FASTAN DAG 29
Jesus för världen givit sitt liv:
öppnade ögon, Herre, mig giv.
Mig att förlossa offrar han sig,
då han på korset dör ock för mig.(Sv.ps 45, Lina Sandell-Berg, 1889)
Försonaren är temat för femte söndagen i fastan. Försoningen blir också temat för bloggen några gånger den kommande tiden allteftersom vi närmar oss påsken. Det finns många människor, inte minst troende, som aldrig satt sig in i försoningen och som därför aldrig upptäckt den stora glädjen och vissheten om sina synders förlåtelse. Man sjunger, firar jul och påsk men greppar aldrig riktigt varför Gud sände sin Son. Vad kom han för att uträtta? Vad var hans ärende här? Försoning är Jesu uppdrag och ärende. Försoningen är ett fullbordad faktum sedan hans lidande, korsdöd och uppståndelse för oss. Försoning är vad som räcks oss i evangelium genom ordet och sakramenten. Försoningens tjänst är vad vi står i som Kristi ambassadörer betrodda med försoningens ord. Vi behöver tränga in i försoningens underbara mysterium.
Allt kommer från Gud, som har försonat oss med sig själv genom Kristus och gett oss försoningens tjänst. Ty Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser, och han har anförtrott åt oss försoningens ord. Vi är alltså sändebud för Kristus. Det är Gud som förmanar genom oss. Vi ber å Kristi vägnar: låt försona er med Gud. Den som inte visste av synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd, för att vi i honom skulle stå rättfärdiga inför Gud. (2 Kor 5:18-21)
Det är ett vackert ord – försoning. Att återskapa eller återställa ett vänskapligt förhållande. Förlikning, gottgörelse, uppgörelse. En genuin återlösning och återvunnen samhörighet, inte bara det att osämja upphör eller att man stryker ett streck över de fel som begåtts. Ett ursprungligt tillstånd är upprättat genom försoningen. Gud själv är arkitekten och initiativtagaren till försoningen. »Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare« (Rom 5:8).
Formuleringen »i vårt ställe« är viktig att lägga märke till. Kristus blev sänd som försoningen för våra synder. Han levde under lagen för att fullgöra varje prick av den »i vårt ställe« så att hans fullkomliga rättfärdighet inför Gud skulle kunna tillräknas oss. Han blev offret för hela världens synder »Han är försoningen för våra synder, och inte bara för våra utan också för hela världens« (1 Joh 2:2). Hela mänsklighetens synd och skuld blev lagd på honom och fick i honom sitt fördömande och straff på korset.
Han var genomborrad för våra överträdelsers skull, slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade. Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg, men all vår skuld lade Herren på honom. (Jes 53:5-6)
Därför finns det inte längre någon fördömelse och det blir ingen fällande dom för dem som är i Kristus. Domen har fallit. Straffet är utdelat och avtjänat. Försoningen är vunnen och fullbordad. Det finns inget mer som behöver utföras.Detta är evangeliets goda nyheter. Men somliga tycker att det låter för bra för att vara sant. Nog måste vi själva bidra med något, menar de. Då blir följaktligen frågan: Blev Gud försonad genom Kristi korsverk eller är han ännu inte fullt försonad utan behöver även vår insats i form av omvändelse, helgelse och gärningar?
Är det bara de fromma som genom sin egen fromhet är försonade med Gud? Då är ju verket vårt eget och äran tillhör inte Gud och Lammet! Vilar vissheten om vår försoning i vår egen förvandling? Då bör vi med all rätt berömma oss själva och inte Kristus. »Det som för världen var oansenligt och föraktat, ja, det som inte var till, har Gud utvalt för att göra till intet det som var till, för att ingen människa skall berömma sig inför Gud. Honom har ni att tacka för att ni är i Kristus Jesus, som Gud för oss har gjort till vishet, rättfärdighet, helgelse och återlösning, för att det skall ske som står skrivet: Den som berömmer sig skall berömma sig av Herren« (1 Kor 1:28-31).
Läs även nästa del om försoningen: I vårt ställe!
Även tron framställs ibland som en gärning eller ett krav. Men tron är inget vi utför utan tron är den tomma handen som tar emot gåvan som köpts åt oss. Priset är betalt. Gåvan räcks fram. Tron griper den och tar emot i förtröstan på vad Gud säger är sant. Gud kommer därför djupast sett inte att döma oss för våra synder – de är ju dömda och borttagna i Kristus. Domen faller över ursynden – vår otro, oviljan att tro och istället avvisa den kärlek och räddning som räcks oss som en fri gåva av Gud i evangelium om Kristus som korsfäst för oss. Gud är redan försonad. Nåden erbjuds oss långt innan vår omvändelse eller tro. Allt är redan fullbordat i Kristus Jesus. Men nu ställs vi inför ett avgörande: vill vi tro och ta emot denna gåva eller förkastar vi Guds nåd? Mer om detta under dagarna som kommer.
Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv. Inte sände Gud sin Son till världen för att döma världen utan för att världen skulle bli frälst genom honom. Den som tror på honom blir inte dömd, men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte tror på Guds enfödde Sons namn. (Joh 3:16-18)