REFLEKTIONER UNDER FASTAN DAG 32
Tänk, att världen inte vet, vad som har skett! Världen vet inte att mänskligheten en gång blivit köpt fri, förlossad, förvärvad och vunnen från alla synder, från döden och djävulens våld. Syndernas förlåtelse tillhör varje människa, from och ofrom, troende och icke troende. Du får vara hurdan du kan, så är åtminstone dina synder borttagna, utplånade, förlåtna, kastade i havets djup.
Detta skedde i Kristi dödstimma. Blir du fördömd, så sker det inte för dina synder utan för din otro, för att du håller dig borta från Kristus. Men vill du komma, så finns inget hinder från Guds sida. Här är inget undantag, och detta beror på att hela syndaskulden är betald och att försoningen gällde och gäller hela världen. (Carl Olof Rosenius – En har dött för alla)
Jag har för avsikt att den kommande veckan återkomma till försoningen. Detta ämne är central för Paulus i alla hans skrifter, framförallt Jesu korsdöd som ett ställföreträdande försoningsoffer. En ställföreträdare är någon som konkret träder in i en annans ställe. Det handlar inte enbart om att vara ett ombud, föra någons talan eller visa på ett exempel att följa. Det finns dock många olika perspektiv på försoningen genom kyrkans historia – vad man kallar för försoningsläror, försoningsteorier och försoningsmotiv. Vissa står i motstånd till varandra medan somliga kompletterar varandra, Det perspektiv jag vill lyfta fram här kallas ofta för den objektiva försoningsläran med fokus på Jesu ställföreträdande offer i vårt ställe.
Kristus friköpte oss från lagens förbannelse, när han blev en förbannelse i vårt ställe. (Gal 3:13)
Försoningen innebär kort och gott att det som med all rättvisa borde drabba oss drabbade Kristus. Vilket även i förläggningen innebär att det som tillhör Kristus tillräknas oss. Alltså ett saligt byte. Guds dom som vilade över mänskligheten drabbar Kristus när av kärlek ställer sig i människans ställe. En sådan kunskap om Kristus och hans korsverk innebär en jublande glädje, förkrossande ödmjukhet och ljuvlig tröst.
Kristus blev för vår skull gjord till en förbannelse för att friköpa oss från lagens förbannelse. Det kan dock uppfattas som både orimligt och vanhedrande att göra Guds egen son till en syndare. Men förnekar vi att han blev gjord till ett med synden och blev en förbannelse, så förnekar och förminskar vi samtidigt hans lidande, korsfästelse och död. Alla synder som mänskligheten gjort och någonsin kommer att göra sig skyldiga till blev lagda på Kristus, alldeles så som han själv skulle ha gjort dem.
Läs även nästa del om försoningen: OBS! Endast för syndare.
På korset lägger Gud all världens synd och skuld på Kristus. Det är Guds kärlek som är drivkraften i detta drama. »Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare« (Rom 5:8). Kristus ger sig själv i kärlek som ett gensvar på Faderns vilja. »Guds Son har älskat mig och utgivit sig för mig. Jag förkastar därför inte Guds nåd. Om rättfärdighet kunde vinnas genom lagen, då hade Kristus dött förgäves« (Gal 2:20-21).
Människan befinner sig i ett omöjligt läge. Gud är helig och rättfärdig, hans väsen och vilja kan inte korrumperas. Han står fast vid sitt heliga ord och kan inte ha något överseende med ondska. All synd måste dömas och domen är döden. Men människan är oförmögen att gottgöra sin egen skuld. Hon har ingen egen rättfärdighet att hävda och inget eget offer som kan försona henne med Gud. Hon kan inte göra sin synd ogjord utan istället fortsätter människan att lägga nya synder till synden och står därför med rätta kvar under Guds dom. Psaltaren sammanfattar kärnfullt människans dilemma:
Men sin broder kan ingen friköpa, eller ge Gud lösepenning för honom. För dyr är lösen för hans själ och kan ej betalas till evig tid (Ps 49:8-9)
I detta omöjliga läge tar Gud på sig själv att friköpa människan genom att själv frambära ett offer – hans egen Son. Ordet blir kött – Jesus blir människa och tar vår plats under lagens krav och domens straff. I vårt ställe uppfyller han lagens krav på rättfärdighet och i vårt ställe tar han på sig domen och döden. På korset blir på Kristus till en förbannelse för vår skull – i vårt ställe. Luther sammanfattar detta i sin utläggning av den inledande versen ovan (Gal 3:13):
För Gud har inte lagt våra synder på oss utan på Kristus, sin Son. Om de tas bort genom honom, kan de inte tas bort av oss. Detta är den ljuvligaste av alla läror och bräddfull av tröst. Den lär, att Gud hyser en outsäglig och gränslös barmhärtighet och kärlek mot oss. Den barmhärtige Fadern såg oss förtryckta under lagen och hur vi så hölls under förbannelsen utan någon möjlighet att befrias därifrån. Då sände han sin Son till världen, lade alla människors alla synder på honom och sade till honom: Var Petrus, förnekaren, var Paulus, förföljaren, hädaren och våldsverkaren, var David, äktenskapsbrytaren, var syndaren som åt äpplet i paradiset, var rövaren på korset. Med ett enda ord: var alla människors person som gjort alla människors synder och se sedan till att du betalar och fullgör allt vad som krävs för dem! Då kommer lagen och säger: Jag finner, att denne syndare tager på sig alla människors synder, och jag ser ingen synd utom hos honom. Alltså skall han dö på korset. Därför angriper lagen honom och dödar honom. Då detta skett är hela världen renad och försonad från alla synder och följaktligen är den också befriad från döden och från allt ont. Men sedan synden och döden röjts ur vägen genom denna enda människa, kan Gud inte se något annat i hela världen, särskilt om världen trodde, än idel renhet och rättfärdighet. (Martin Luther – Stora Galaterbrevskommentaren)