REFLEKTIONER UNDER FASTAN DAG 36
Hur ska man reagera när kristna människor inte lever som de lär? Vad ska man göra när de man sett upp till faller? Styrkan och känslan av oslagbarhet är en illusion som bedrar oss. Högmod går före fall. Men att slutet kan bli en ny början är ingen hemlighet. Alla bibelns och kyrkans ledande gestalter är haltande generaler. En av Paulus många uppmaningar i förbindelse med detta är: »Det som hände dem tjänar som exempel och skrevs ner för att varna oss som har världens slut inpå oss. Därför skall den som menar sig stå, se till att han inte faller. Ingen annan frestelse har drabbat er än vad människor får möta. Gud är trofast, han skall inte tillåta att ni frestas över er förmåga, utan när frestelsen kommer, skall han också bereda en utväg, så att ni kan härda ut. Därför, mina älskade, fly bort från avgudadyrkan.« (1 Kor 10:11-14)
Vi har redan stött på Judas Iskariots inställning som senare under denna förtätade vecka kommer leda till bittra kval, smärta och död. Han blir irriterad på Maria som slösar sin äkta nardusbalsam, värd över en årslön, på att smörja Jesu fötter. Han låter påskina att det handlar om omsorgen om de fattiga men texten gör det klart att det snarare handlar om omsorgen om det timliga. Judas har blivit gripen av en åtrå efter rikedom och den har övergått i girighet.
När denna vecka går mot sitt slut och hela himmelen är fokuserad på världens frälsning, så har Judas bara ögon för det jordiska. När Guds Son är upptagen med att offra och ge sitt eget liv till lösen för många, så är Judas upptagen med att sko sig själv, vinna fördelar och anskaffa sig rikedom. Judas som precis som de övriga lärjungarna vandrat med och lyssnat på Jesus under tre intensiva år. Fast han hade hört Guds Ord visar det sig nu att Ordets säd i hans hjärta hade blivit kvävd av värdsliga bekymmer, åtrå efter rikedom och girighet. Det kommer snart att visa sig att denna girighet inte leder till härlighet utan till svek och synd, outhärdlig smärta och död.
När Jesus talar om det som kväver Ordets säd så nämner han bara världsliga bekymmer och åtrå efter rikedom. Han talar inte om grova synder och förbrytelser. När nu omsorgen om det timliga kväver den goda säden då visar det att denna omsorg övergått i girighet som i sin tur leder till död. Ditt hjärta blir så upptaget av det jordiska att tanken på Guds nåd och vänskap trängs undan. Då har Ordet snart ingen kraft i ditt hjärta. (Carl Olof Rosenius – Vägledning till frid)
Under fastans snart 40 dagar har vi övat oss att kuva vårt habegär genom att medvetet avstå saker som vi annars unnar oss. Det är sällan dåliga saker men saker som kan göra väl stora anspråk på vår uppmärksamhet och vårt engagemang. Djupast sett handlar det inte om vi har mycket eller lite, utan vad vi sätter vår förtröstan till, finner vår identitet och glädje i, och vad vi hungrar efter. Förhoppningsvis har vi under fastan inte bara gjort avkall på saker utan även kultiverat en starkare hunger efter Jesus.
Låt oss idag spegla våra liv i Judas för att om möjligt avslöja världsliga bekymmer, missriktade begär och usla källor för vår glädje och självkänsla. Låt oss lyfta blicken från den jordiska sfären där det mesta handlar om att skaffa sig mer och mer och fästa blicken på Människosonen som denna vecka vandrar mot sitt kors för att ge och offra sig själv för världens frälsning. Det är nämligen »saligare att ge än att taga« (Apg 20:35) säger Paulus när han citerar Jesu egna ord.
När levande kristna blir sömniga, visar det sig på det sättet, att det andliga syns ringa och mindre viktigt för dem. De blir självbelåtna och litar på sig själva. Det var just i den självsäkerheten Petrus hade hamnat, innan han förnekade Jesus. Men det som skiljer en levande kristen från en död är att han snart blir bekymrad över sig själv. Han får en blick från Frälsaren och går ut och gråter bittert. (Carl Olof Rosenius – Vägledning till frid)
Kanske vi aldrig tänkt på övermodet och självsäkerheten som ett tecken på sömniga eller falska kristna. Kanske vi snarare frestas att betrakta Petrus med ett visst mått av beundran när han drar svärdet i Getsemane för att försvara Jesus. Eller ännu mer när vi hör hans bekännelse om att han minsann kommer stå fast vid Jesu sida vad som än händer, även om alla övriga lärjungar lämnar honom. Tänk vilken överlåtelse!
Men det som till en början låter som en levande och stark tro, visar sig under press från omgivningen ganska snabbt leda till en trefaldig förnekelse. Petrus blir chockad av sitt eget handlande och lämnar platsen gråtande. Men Jesus blir inte överraskad. Han känner oss och vet vad vi är gjorda av. Det är därför han måste gå korsets väg och utstå lidande och död, för vår skull. Påsken finns för sådana som du och jag. För alla oss som insett att det står värre till med oss än vad vi först kunnat ana. Inte nog med att vi inte lever upp till Guds ord, vi klarar inte ens att leva upp till våra egna löften och proklamationer.
Vid korset är det inte bara Jesus som dör. Där dör även alla våra egna optimistiska tankar om oss själva. Petrus övermod krossas. Hans förtvivlan är total. Han är svag, en svikare, en förnekare och lögnare. Han är mest upptagen med att rädda sitt eget skinn och när det väl gäller bryr han sig inte om Jesus, i alla fall inte när priset blir för högt. Men det som ser ut att bli slutet för Petrus blir i själva verket en helt ny start. Drygt 50 dagar senare kommer Petrus stå inför hela Jerusalem på Pingstdagen och frimodigt förkunna syndernas förlåtelse i Jesus Kristus.
Våra misslyckanden och smärtsamma erfarenheter av vår egen svaghet och oförmåga får oss efterhand att ge upp all tro på oss själva. Vi ger upp, kastar in handduken, gråter bittert och lämnar allt. »Jag går och fiskar« säger Petrus. Han har därmed underkänt sig själv som en Jesu lärjunge och än mindre framstår han i sina egna ögon som en apostel. Där någonstans når vi en punkt då vi är mottagliga för Guds förunderliga nåd och upprättande kärlek. Det är först när Guds nåd är det enda vi har kvar som vi på allvar förstår att Guds nåd är det enda vi behöver och det enda som räcker. Korset på Golgata blev rest på grund av sådana som oss – för sådana som oss.