Vi går nu in i fastans och den heliga veckans crescendo. Vi färdas under Triduum Sacrum från Övre salen ner till Getsemane, ut till Golgata, vidare till gravläggningen för att slutligen på söndagsmorgon finna att graven är tom och Kristus är uppstånden. Under dessa tillfällen tränger vi djupare in i trons tre stora mysterium: Nattvardens mysterium, Korsets mysterium och Uppståndelsens mysterium. Må dessa mysterier tränga in i oss. Men låt oss stanna upp och inte skynda händelserna i förväg. Det finns nämligen en stor frestelse att snabbspola händelserna fram till uppståndelsen. Det är som att vi inte riktigt står ut med varken Getsemane, Golgata eller graven utan vill tjuvstarta påsken. Men utan dessa stationer av lidande, förrådande, utlämnande och död blir inte vår försoning fullständig.
Under Skärtorsdagens mässa stannar vi på ett speciellt sätt upp inför nattvardens instiftelse. Denna kväll som strax ska övergå i förrådande och förnekelser, ångest och lidande, en natt då lärjungarnas tro kommer att prövas. Just denna kväll blir trons, ibland abstrakta tillvaro, påtaglig och fysisk. Tron landar i två allmänna och fysiska handlingar som för alltid präglar denna kväll: fottvagningen och måltiden. Den tro som står inför sin största prövning får nu kännas och sätta sig i hela kroppen. I den grekisk-antika människosynen gjorde man stor åtskillnad mellan själen och kroppen, det inre och det yttre. Inget större värde tillskrevs kroppen medan själen hölls för evig. På samma sätt kan vi även idag tendera att göra tron till enbart en själsfråga. Den gnostiska frestelsen och villfarelsen omger oss ständigt. Men den Bibliska människosynen ser oss som en helhet där kroppen, själen och anden räknas som en integrerad enhet. Därmed läggs stor vikt vid att tro även med kroppen.
Gör detta till minne av mig…Under Jesu sista kväll med lärjungarna håller han inte en lång föreläsning där han försöker ladda dem med än mer kognitiv kunskap. Han inrättar istället en rit, en ritual som kommer att följa den kristna kyrkan för alltid, hela vägen in i evigheten. Jesus ger oss något att göra – inte främst något att tänka, tro eller säga. Vi kan lätt tänka att tron enbart är det vi bekänner och eventuellt känner. Men tron formas i hög grad även av det vi gör. Vi är inte enbart huvuden och hjärtan. Vi är även kroppar. Det som formar oss till de människor vi är – är vad vi regelbundet gör. Eller för att säga det på ett ännu mer passande sätt: du blir vad du äter.
Läs mer om Skärtorsdagen och nattvarden: Nådens bord – om måltidernas måltid
Tag och ät: Detta är min kropp, som är utgiven för er. I nattvarden blir tron konkret och materialiseras. Vid Herrens bord berörs inte bara örat utan även ögat. Inte enbart det kognitiva utan också det kroppsliga. Vi får röra, smaka och dofta. När vi får sträcka ut våra kupade händer och ta emot Kristus genom brödet och vinet, då är det svårare att tvivla.
Så ofta ni äter detta bröd och dricker av denna bägare, förkunnar ni Herrens död till dess han kommer. Hur ofta bör man då gå till nattvarden? Kan det bli för ofta och därför mista något av helighetens mysterium? Ibland får vi för oss att reformationen degraderade mässfirandet till förmån för ordets förkunnelse. Men reformationen står istället för att åtgärda missbruken och finna ett centrum som inte är antingen eller utan både och. I den Augsburgska bekännelsen som ligger till grund för Svenska kyrkan och hela den evangeliskt-lutherska kyrkofamiljen så står det att läsa i artikel 24: »Med orätt beskyller man våra kyrkor för att ha avskaffat mässan. Mässan bibehålles nämligen hos oss och firas med den största vördnad… Folket upplyses även om sakramentets höghet och det rätta bruket av detsamma, vilken tröst det bringar förskräckta samveten…«. I den Augsburgska Apologin fortsätter utläggningen: »…vi vilja icke avskaffa mässan, utan samvetsgrant bibehålla och försvara den. Ty hos oss hålls mässor alla söndagar och övriga helgdagar… Hos oss firas nattvarden (dessutom) flitigare och med större andakt.«
Nattvarden var ett av de ämnen som Luther skrev flitigast om och i hans Stora katekes kan vi läsa följande råd: »Om man vill vara kristen ska man ta den heliga nattvarden ofta. Många är dock för tröga och likgiltiga för att göra det… De uppför sig som om de vore så starka kristna att de inte behöver den. Andra menar att det är frivilligt men inte nödvändigt att ta nattvarden – de anser att det räcker med att bara tro. Därför blir många otyglade och börjar ringakta både altarets sakrament och Guds ord. Kristus har inte inrättat nattvarden för att vi ska behandla den som ett skådespel, utan han har bjudit sina kristna att äta och dricka och att göra det till hans åminnelse… Just för att han använder orden: ”Så ofta ni gör det” är det underförstått att man bör göra det ofta. Vi tvingar och trugar dock ingen, och ingen behöver gå till nattvarden för att vara oss till lags. Men du borde uppleva det som ett tvingande skäl att Kristus själv vill att du ska göra det och att det behagar honom. Låt inte Kristus tala till dig förgäves. Kristus erbjuder oss alla denna skatt som han har fört med sig från himmelen. Den är ett allt igenom hälsosamt och trösterikt läkemedel som hjälper oss och ger oss liv till kropp och själ.«