REFLEKTIONER UNDER FASTAN DAG 39
Idag sker det som Kristi kyrka tror och bekänner varje söndag: »Vi tror ock på Jesus Kristus… pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven«. Men innan vi förstår vad Jesu lidande, korsfästelse och död betyder för oss så måste vi förstå att det skedde på grund av oss. Efter instiftelsen av måltiden under Skärtorsdagskvällen går Jesus ut i Getsemanes mörka trädgård. Här börjar kampen som han utstår för dig och mig. Under svår ångest och höga rop, där han svettas blod, faller han på knä och ber: »Fader, om du vill, så tag denna kalk ifrån mig! Men ske inte min vilja utan din« (Luk 22:42). Det är alltså ingen som tar Jesu liv utan han offrar sig själv i enlighet med Guds vilja i kärlek för oss. Han faller inte under den sista och oerhörda prövningen. I en trädgård för länge sedan föll våra urföräldrar för ormens frestelse för att de ville stiga upp och bli som Gud. Idag, också i en trädgård, börjar vår förlossning då han som stigit ner går in i vårt ställe och blir som en av oss.
Det är ett lidande som ska pågå länge – i över 18 timmar. När han under några timmar kämpat i bön kommer hopen ut till örtagården anförda av Judas för att gripa honom omkring klockan nio på Skärtorsdagskvällen. Han förs inför Stora rådet samlat i Kaifas hus där han förhörs och blir anklagad av falska vittnen. Vid midnatt är stämningen hotfull. Han hånas och smädas, attackeras och skymfas som en hädare fram till Långfredagens tidiga morgontimmar. På morgonen förs han inför Pilatus som förhör honom utifrån de falska anklagelserna, att han är en uppviglare som ska störta kejsaren för att själv bli judarnas konung.
Pilatus finner Jesus oskyldig inför anklagelserna som riktas mot honom och skickar honom vidare till Herodes. Där utfrågas han på nytt. Under stort förakt gör Herodes soldater narr av Jesus innan de sänder honom tillbaka till Pilatus. Jesus förhörs igen och gör än en gång klart att han ger sitt liv frivilligt när han säger till Pilatus: »Du skulle inte ha någon makt över mig, om du inte hade fått den ovanifrån« (Joh 19:11). Pilatus låter prygla Jesus svårt, pressar en törnekrona ner över hans huvud, klär honom i en purpurröd mantel och kallar honom hånfullt för judarnas konung. Det var vår krona av törnen som han fick bära. Som en följd av syndafallet kan vi läsa att »marken ska vara förbannad… med möda skall du livnära dig av den… törne och tistel skall den bära« (1 Mos 3:17-18). Han tog vår syndakrona av törnen så att vi skulle få hans krona av rättfärdighet. Han gick in under vår möda för att vi skulle bli befriade och få hans härlighet.
Pilatus hoppas att denna smärtsamma och blodiga bestraffning ska få folkhopen att ge med sig. Han betygar gång på gång efter ytterligare förhör med Jesus: »Jag finner honom inte skyldig« (Joh 19:6), för att profetorden skulle uppfyllas: »ty han hade ingen orätt gjort, och svek fanns inte i hans mun« (Jes 53:9). Men folket ger sig inte utan uppträder än mer ursinnigt. De vill se honom korsfäst. Det är upploppsstämning och trycket på Pilatus är stort att säkra friden i Jerusalem under den stora högtiden då skaror av pilgrimer har kommit till staden för att fira judarnas påsk. Han söker tillflykt i en tradition att under denna högtid benåda och frisläppa en fånge. Han ställer fram upprorsmakaren, terroristen och mördaren Barabbas vid Jesu sida. Han frågar folkhopen vem de önskar se benådad. Folkhopen skanderar: Frige Barabbas – korsfäst Jesus!
Det är du och jag som är Pilatus som försöker komma undan ansvar och rentvå oss själva från skuld. Vi söker sanningen men vill samtidigt inte kännas vid den. Det är du och jag som är Barabbas. Vi är skyldiga och redan med rätta dömda för våra överträdelser. Korset är rest för oss och döden väntar som en ofrånkomlig lön för synden. Vi sitter i fängelse precis som Barabbas men plötsligt slåss portarna upp. Någon har tagit vår plats och istället för att gå mot vår avrättning så går vi fria. Jesus har gått in i vårt ställe under synden och skulden, domen och döden. Den oskyldige har tagit den skyldiges plats. Den rättfärdige står nu i den orättfärdiges ställe. Vad har Barabbas gjort för att förtjäna detta? Vad kan vi själva berömma oss av? Ingenting! Nej, Kristi kors är ett nådens och kärlekens tecken där Guds son tar på sig de anklagelser som är riktade mot oss, lider och offrar sig för oss. Detta är ett smärtsamt men saligt byte.
Han var föraktad och övergiven av människor, en smärtornas man och förtrogen med lidande, lik en som man skyler ansiktet för, så föraktad att vi räknade honom för intet. Men det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor tog han på sig, medan vi höll honom för att vara hemsökt, slagen av Gud och pinad. Han var genomborrad för våra överträdelsers skull, slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade… Han blev misshandlad, men han ödmjukade sig och öppnade inte sin mun. (Jes 53:3-6)
Många av våra största författare har fascinerats av, spekulerat och skrivit om, och kanske även sett något av sig själva i Barabbas. Vi skulle kunna nämna Hjalmar Söderberg, men kanske främst Pär Lagerkvist med sin gripande roman Barabbas. Barabbas står som en symbol för hela den mänsklighet som blev frikänd från skuld genom Jesu ställföreträdande död på korset. Bibeln har dock inget mer att säga om Barabbas, men i romanen står han vid Golgata kors som en förundrad åskådare och hans fortsatta livsöde skildras utifrån Lagerkvists egna tankar och brottningskamp. Romanen anses av många ligga bakom Nobelpriset i litteratur som tilldelades Lagerkvist 1951. En annan författare som i sammanhanget bör nämnas är August Strindberg. Efter ett liv som han karaktäriserat som ett »levande helvete« i hans självbiografiska bok Inferno, kommer han till insikt och omvändelse mot livets slut. Vid hans gravplats står ett enkelt träkors med en inskription som borde stå på allas våra gravstenar: »Ave crux, spes unica« – var hälsat kors, mitt enda hopp.
Läs även krönikan om Långfredagen över Jesu sju sista ord på korset här!
O helga kors, var hälsat,
från döden du oss frälsat.
På dig, för vad vi brutit,
Guds Son sitt blod har gjutit.
Du, helga träd, är givet
åt oss till tröst i livet.
Till dig, till dig vi ilar
att vid din fot få vila.
O kors, vår tillflykt är du
och livets frukter bär du.
Du styrker oss på färden
igenom denna världen.
Du skall det tecken vara
som skyddar från all fara.
I dig vi frälsning finner,
i dig vi seger vinner.
Låt oss din kraft förnimma
i livets sista timma,
när dödens stund är nära
o Kristi kors, vår ära!