Vi har under fastetiden vandrat i riktning mot korset. Nu står vi här, vid Kristi kors på Långfredagen. Vandringen mot korset är en vandring in mot den kristna trons absoluta centrum och kärna. Korset rymmer hela den kristna trons centrala budskap. I en enda symbol sammanfattas allt väsentligt. Och vad skall vi då säga när vi står inför korset mitt under denna timme för Kristi korslidande och död? Martin Luther har sagt: »Denna dag är särskilt förordnad till att predika om och betrakta Kristi kors och lidande. (..) Ingen kan nog predika därom. Ingen kan nog förundra sig över att en så hög person stigit ned från himmelen, trätt in i vårt ställe och lidit döden för oss. Med riklig nåd har Gud besökt oss och vi är dyrt köpta«.
Se hela predikan från Långfredagsgudstjänsten i Gamla Uppsala kyrka på EFS Play här
Vi ska låta Kristus själv tala. Vi ska följa Jesu sista timme på korset och lyssna till hans sju sista ord och med hjälp av dem tränga in i korsets mysterium. Kanske dessa Jesu sju ord har en alldeles speciell hälsning till oss denna Långfredag 2020 i dessa märkliga coronatider.
”Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör.”
Det finns mycket man skulle vilja säga och be till Gud om när man blivit orättvist behandlad och fått lida orättfärdigt: Herre, straffa dem! Herre, låt dem få betala ett högt pris för detta! Herre, gå till rätta med dem och låt dem bittert få ångra detta!
Men vem är det Jesus ber Fadern förlåta? Tänker han på de romerska soldaterna, de judiska ledarna, Pilatus, eller lärjungarna som nästan alla har svikit och förnekat honom? Innan vi förstår vad korsfästelsen gör FÖR oss – måste vi förstå att den sker på grund AV oss. Det är vi – du och jag – vår synd – som korsfäster Jesus. Varje gång vi syndar, bryter Guds lag, gör uppror mot Gud och vänder honom ryggen. Varje gång vi följer vårt hjärtas vridna begär, handlar själviskt i jakten på lycka, och därigenom sårar och skadar oss själva och varandra, så skapar vi skulden som tvingade Jesus upp på korset. Han är offret för vår skuld. Försoningen för vår synd. Vårt straff blev lagt på honom så att vi skulle få frid. Vi är dem som korsfäster Jesus och vi är dem som han syftar på när han säger: Fader, förlåt dem, för de vet inte vad de gör. Det är på grund av oss som Jesus måste lida och dö. Vi är alla där.
Vi är Judas som förrått Jesus. Petrus som förnekat Jesus. Lärjungarna som övergett Jesus för att rädda sitt eget skin. Pilatus som dömt Jesus av rädsla för vad folk ska säga. Vi är med i folkhopen, som i besvikelse över att Jesus inte gör det vi hoppats på eller bett om, ropar: “Korsfäst honom!” Du och jag står där vid korset – skyldiga till denna avrättning. Trots detta är allt vi möter: Fader, förlåt dem! Detta är Jesu ärende här i världen och hälsning till dig vem du än är: Dina synder är sonade och förlåtna!
Detta säger också något om människans tillstånd. Vi vet inte vad vi gör. Vi förstår inte vårt eget bästa. Vi är blinda och förstockade. Precis som människorna där och då, så inser vi inte att när vi väljer Barrabas framför Jesus, är det ondskan vi släpper fri och istället korsfäster Gud.
”Amen säger jag dig: I dag skall du vara med mig i paradiset.”
Det finns ingen tydligare bild av den dubbla utgången ur livet, än de två rövarna som är korsfästa på var sin sida om Jesus. För den som högmodigt står honom emot och inte inser sin egen synd blir det porten till en evig död. Men för den som ödmjukar sig och sätter sin förtröstan till Jesus blir döden ingången till evigt liv. Tre personer dör på Golgata denna dagen. En dör i sin synd. En dör fri från sin synd. En dör för deras synd. Även du och jag kommer att dö, snart eller senare, plötsligt eller långdraget. Frågan är inte om vi kommer att dö utan om vi kommer dö i vår synd eller fria från vår synd? Skillnaden är inte storleken på vår synd utan om vi tror att Jesus dog för vår synd.
Detta är också en tydlig bild av hur vår frälsning både kostade allt och samtidigt är helt gratis – sola gratia – av nåd allena. När vi ser Jesu lidande inser vi att vår frälsning kostade honom allt. När vi hör hans ord till rövaren inser vi att den ingenting kräver av oss. Rövaren blev inte räddad för att han levt ett heligt liv. Tvärtom förtjänade hans liv döden. Rövaren på korset kan inte visa sin omvändelse i goda gärningar, han kan inget göra för att förtjäna sin frälsning. Allt han har med sig vid livets slut, är ett liv nersolkat av synd, stöld och mord. Han har inget att hoppas på för egen del. Allt hans hopp sätts till Jesus.
Och det är nog. Jesus ord ger både honom och oss fullständig frälsningsvisshet och frid inför döden. Jesu försäkrande ord till rövaren på korset ger även oss hopp och förtröstan. Fullständig visshet om att vår frälsning bygger enbart på Kristus allena och inte på vad vi har förtjänat eller presterat. Detta är Guds ord och löfte till dig och mig!
När Jesus såg sin mor och bredvid henne den lärjunge som han älskade, sade han till sin mor: ”Kvinna, se din son.” Sedan sade han till lärjungen: ”Se din mor.”
Det är en brokig skara som står vid Jesu kors. Vid korset finns inget vi och dem. Där finns bara ett vi och Han. Vi sitter alla i samma båt. Vid korset är det jämn mark – där finns inte hög eller låg, bra eller dålig, där är vi alla syndare på väg mot vår säkra dom och död. Men genom korset skapas försoning mellan Gud och människor, men också mellan människa och människa. Med korset i centrum skapas en helt ny och annorlunda gemenskap – en korsformad gemenskap – med Kristus i centrum, uppstår en enhet och gemenskap som ingen människa kan skapa.
Korsets bjälkar sträcker ut sina öppna armar åt alla värderstreck och omfamnar hela världen. Det överbryggar klyftor och förenar himmel och jord, öst och väst, nord och syd. Här blir vi till ett folk, en familj, bröder och systrar, fäder och mödrar, en förening över alla gränser. Här är inte längre ras, språk, nationalitet, samhällsklass, ålder, kön, status, mörka förflutna eller ljusa framtidsutsikter, det som splittrar eller förenar. Här blir vi alla ett i Kristus – det är det som kallas kyrka – de församlade.
”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”
Aldrig har någon varit eller kommer att vara så övergiven som Kristus på korset. När du är hopplös och hjälplös, ensam och övergiven, baktalad och utfryst, förkastad och avskydd – så kan Kristus känna med dig, trösta dig och försäkra dig att han har övervunnit det. Jesus vet vad ångest och fullständig hjälplöshet är. Vad det innebär att vara helt övergiven och utlämnad. Han är väl förtrogen med plåga och smärta. När vi är övergivna och utsatta, förrådda och förkastade av alla. När vi förlorat allt och nästan förlorat oss själva, så är det som att Jesus är alldeles extra nära.
Jesus blev som människa skild från Gud för att du och jag aldrig skulle behöva skiljas från Gud. ”Vad kan skilja oss från Kristi kärlek?” frågar Paulus i Romarbrevets åttonde kapitel. ”Nöd eller ångest, förföljelse eller hunger, nakenhet, fara eller svärd? …Nej, över allt detta vinner vi en överväldigande seger genom honom som älskat oss. Varken död eller liv…något som nu är eller ska komma, varken makter i höjden eller djupet eller något annat skapat kan skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus vår Herre.”
Jesus visste att allt redan var fullbordat, och han sade därefter för att Skriften skulle uppfyllas: ”Jag törstar.”
Han som själv har sagt att “den som kommer till mig skall aldrig någonsin hungra och den som tror på mig skall aldrig mer törsta”, han får nu själv gå igenom olidlig törst för att kunna ge oss levande vatten att dricka. Det är inte svårt att förstå att den törst Jesus upplevde var högst verklig. Han har släpat sitt kors genom Jerusalems gator upp till Golgata kulle. Hans öppna sår är saltade av hans svett och steks i den heta eftermiddagssolen i Mellanöstern. Hans mun är torr av damm och grus.
Varje människa har en outsläcklig törst och en hunger som ingen dryck eller mat rår på. Vi är skapade till gemenskap med Gud och har en törst efter honom. Vi är rastlösa. Vår själ är orolig. Aldrig riktigt nöjda eller tillfreds. De flesta av oss klurar på vad det är som fattas oss, vad mer behöver vi köpa, fixa, åstadkomma, uppnå för att livet inte ska kännas förgäves utan meningsfyllt och värdefullt. De flesta av oss kommer att dö med många saker kvar att uppleva på vår bucket-list. Vi kommer kanske dö i tron att det hade varit en av dessa återstående eskapader som hade gjort livet fullständigt. Men låt oss lära av dem som gjort allt, vunnit allt, köpt allt och sett allt. När de väl nått sina erövringar säger de flesta chockat. Var detta allt?! Törsten och hungern är kvar.
Men Jesus lovar att den som kommer till honom ska aldrig mer hungra och den som tror på honom ska aldrig mer bli törstig. Herren är min herde, mig skall intet fattas. Han för mig till vatten där jag finner ro. Bara hos Jesus tar det eviga jagandet slut. Bara hos honom får vår rastlösa själ sin ro.
”Jag är törstig” är också ett uttryck för hur Jesus längtar efter att se resultatet av hans lidande och död – en frälst människoskara, av alla folk, länder, språk och tungomål. Han törstar efter att se dig ta emot hans gåva. Hans gåva på korset släcker din törst, men bara ditt mottagande av denna kärleksgåva kan släcka hans törst.
”Det är fullbordat.”
Jesus utropar inte: ”det är slut”, “det är kört”, eller ”det är över” utan ”det är färdigt”. Allt är gjort! Inget återstår att utföra för att din frälsning och förlåtelse ska bli fullständig och komplett. Han har gjort allt! Du behöver inget göra, det finns inget som fattas, inget vi kan eller behöver lägga till eller fixa. Du behöver bara tro och ta emot.
“Det är fullbordat” är ett enda ord på grekiska: Tetelestai! Ett uttryck som alla kände till i antikens samhälle. Det sa prästen när offret i templet var godkänt och synden var sonad: Tetelestai! Det utbrast konstnären när hans verk stod helt färdigt: Tetelestai! Det skrev man på kvitton när skulden var fullt återbetald: Tetelestai! När Jesus utropar: DET ÄR FULLBORDAT! betyder det främst två saker:
För det första: Lagen som vi brutit och inte fullgjort, är nu av Jesus fullständigt uppfylld in i minsta lilla punkt och detalj, för vår skull, i vårt ställe. Han har som första och sista människa befunnits helt rättfärdig och perfekt inför Guds lag. Han har uppfyllt allt i vårt ställe. Där varje människa har fallit bestod Kristus provet. Evangeliets goda nyheter är att den gåvan räcks oss. Sådan han är inför Fadern, sådan är vi nu inför Fadern, om vi är i Kristus. Vi är syndare men genom dopet klädda i hans rättfärdighet och renhet. På grund av honom står vi som felfria och fläckfria inför Gud. Det är fullbordat för dig! Tro och ta emot hans gåva.
För det andra: Straffet för vår synd och skuld är nu fullbordat. Guds vrede är utgjuten en gång för alla. Syndens slutlön; döden, är nu utdelad. Domen har fallit och verkställts. Fallet är avslutat och stängt och kan aldrig mer öppnas eller ändras. Kristus har nu fullbordat sitt uppdrag som Guds offerlamm som borttar världens synd. Den som är i Kristus behöver aldrig mer frukta Guds vrede som sträng domare, utan kan se Gud som kärleksfull Fader.
Men om du står emot Kristus och hans gåva har du all anledning till ångest och panik. Utan Kristus står du då helt i onödan kvar i din skuld, som Kristus dött för att betala. Om du inte accepterar Kristi betalning för din synd, kommer Gud att utkräva full betalning av dig själv – ditt liv. Men evangeliets goda nyheter ljuder från korset: en har stått i ditt ställe, en tog din plats, det finns inget du behöver göra eller kan göra, det är fullbordat – ta emot hans gåva. Allt du behöver säga är: Tack!
Och Jesus ropade med hög röst: ”Fader, i dina händer överlämnar jag min ande.” Och när han hade sagt detta gav han upp andan.
Så återstår då bara Jesu sjunde och sista ord från korset. Kring detta ska vi stanna upp imorgon när allt är tyst och stilla och Kristus ligger i graven.