Var inte förskräckta! Ni söker Jesus från Nasaret, den korsfäste. Han är uppstånden, han är inte här. Se, här är platsen där de lade honom. Men gå och säg till hans lärjungar och särskilt till Petrus: Han skall gå före er till Galileen, och där skall ni få se honom så som han har sagt er. (Mark 16:6-7)
Denna särskilda text skrivs speciellt till dig som mitt under denna glädjens och uppståndelsens dag kämpar med dig själv, med förargelsens, mörkrets och dödens tankar. Denna text vill jag förmedla till dig som behöver ett tecken och en särskild hälsning, men som inte tror att du förtjänar det utan ser dig som förkastad och varje chans förbrukad. Du som för egen del inte kan tro på någon fortsättning efter din själs förlisning. För dig som just nu inte kan ana något nytt liv bortom den grop och grav du fallit i.
Vi kan befinna oss i ett avgrundsmörkt tillstånd. Besvikelserna har blivit för stora för att vi ska klara bära dem. Misslyckandet är totalt. Livet, så som vi hade tänkt och föreställt det, ligger i spillror. Domen vi fällt över oss själva är hårdare än någon annans fördömande. Skammen gör att vi bara vill fly undan alla och allt. Kraschlandningen är ett faktum. Tårarna rinner ner för våra kinder och självhatet växer sig allt stadigare i själen. Hur kunde det bli så här?
Det finns en Guds rytm som är nerlagd i hela skapelsen som vi möter i Bibelns första kapitel som ställer vårt tänkande på ända. Det talas om att »det blev afton och det blev morgon, det var den första dagen« (1 Mos 1:5). Hela skapelsen börjar med mörker och kaos. Ur detta bryter ljus och skapelse fram. Det börjar med natt och ur natten spränger dagens gryning fram. Detta är ett mönster för hur Gud handlar genom hela Skriften och historien. Ur död skapas liv. Ur ingenting skapas allting. Ur djupaste mörker stiger ljuset åter. Ut ur dödens grav stiger Livets Herre. Psalmisten förkunnar med profetisk skärpa denna dag: »Herre, du förde min själ upp ur dödsriket, du tog mig levande tillbaka, bort från dem som farit ner i graven… Ty ett ögonblick varar hans vrede, hela livet hans nåd. Om aftonen gästar gråt, om morgonen kommer jubel. Du förvandlade min klagan till dans, du tog av mig sorgens dräkt och klädde mig i glädje« (Ps 30).
Men varför måste det göra så ont och komma till ett så högt pris? Det är smärtsamt och vi kommer aldrig klara av att helt begripa det. Men där något dör skapas ett utrymme för det nya. Ur de krossade skärvorna av ett liv med ljusa framtidsutsikter som förvandlats till en mardröm börjar något nytt ta form. Den mörka graven blir till en inkubator för nytt liv. Vi har svårt att försonas med tanken om att denna outhärdliga smärta samtidigt kan vara det bästa som skett oss. Ja, det kan faktiskt vara räddningen för oss att vi tappar greppet så totalt att det enda som återstår är Guds nåd. Att förnedringen och besvikelsen över oss själva är så stor att den tillfogar självgodheten ett sådant nederlag att den aldrig hämtar sig igen.
Många talar ivrigt om vikten av att hålla fast vid Jesus. Men det är långt mycket mera värdefullt att få erfara att Jesus håller ett stadigt grepp om mig trots mina misslyckanden. Det var nämligen inte lärjungarnas starka tro som uppväckte Jesus från det döda, utan Jesu uppståndelse som uppväckte denna tro i dem. Gud verkar ha en förkärlek till att vända sig till och använda sig av de uträknade. De som gett sig själva rött kort och utvisning. De som inte står ut med sin egen skam och sina många misslyckanden, som dessutom vållat så många andra sorg och smärta. Signalerna är tydliga om att man förbrukat sitt förtroende och att man inte längre är önskvärd. Kraften och lusten att slåss för sin plats är obefintlig, eftersom man inte ens själv tycker sig ha någon rätt att göra några som helst anspråk i sitt eländiga tillstånd.
Det finns en parad av liknande livsöden genom hela Bibeln. Mose flydde ut i öknen. Elia sprang sin väg och lade sig att dö under Ginstbusken. David önskade livet ur sig. Petrus återvände till sitt förflutna som fiskare när han inte längre kunde se en framtid. Men det är som att alla dessa fall vittnar om att de alla föll på plats. Visst kan man tycka att Guds dramaturgi kan bli väl dramatisk. Inte minst denna stora högtid vittnar om det. Gud tvekar inte inför tanken på att »kill your darlings«. För oss som föredrar det stabila och förutsägbara kan det tyckas bli lite väl mycket berg-och-dalbana. Men tillvaron följer sällan vårt välformulerade körschema. Illusionen om att vi kontrollerar vårt eget livsmanus blir snabbt avslöjad. Planerna spricker och verkligheten om oss själva framstår som värre än vad vi kunnat föreställa oss. Musiken tystnar. Ridån går ner. Lamporna släcks.
Det är då uppståndelsens hälsning når oss som en ljusstråle från den tomma graven som nu förvandlats till en kuvös som ruvar på nytt liv: HÄLSA SÄRSKILT PETRUS! Va?! Hur kan det vara att svikaren och förnekaren Petrus har kvalificerat sig för en speciell hälsning? Varför är det just han som nämns vid namn det första som sker efter uppståndelsen? Borde det rimligtvis inte vara den ståndaktige och uthållige Johannes? Kyrkofadern och predikanten Chrysostomos (344-407) vars namn betyder »guldmun« säger i en av sina påskpredikningar: »Träd därför alla in i er Herres glädje …. Låt ingen beklaga sina synder, förlåtelsen har stigit upp ur graven. Kristus är uppstånden och du är krossad«.
Denna hälsning är till dig. Du som är som Petrus. Du som brutit dina löften. Du som kraschat dina föresatser och vars grandiosa ambitioner har kommit på skam. Du som gråter bittert över ditt fall. Men de goda nyheterna är att Jesus dog för just sådana som dig. Han stod kvar där du föll. Han har tagit straffet och domen på sig. Han har burit din död så att du skulle få erfara nytt liv. Du var uträknad men är i och genom Kristi död och uppståndelse medräknad. Du var exkluderad men har genom Guds stora kärlek i Kristus blivit inkluderad. Du som känner dig diskvalificerad blir nu speciellt adresserad av den uppståndne med en särskild hälsning. Detta är tecknet du letat efter och beskedet du väntat på.
Så säger Herren: Den vise skall inte berömma sig av sin vishet, den starke inte av sin styrka och den rike inte av sin rikedom. Den som vill berömma sig, han skall berömma sig av att han har insikt och känner mig: Att jag är Herren, som verkar med nåd. (Jer 9:23-24)