Reformationen var kulmen av en mycket lång process i både samhälle och kyrka. Det hade funnits reformrörelser inom kyrkan långt innan Luther. Såväl Bernhard av Clairvaux och Franciskus av Assisi, för att nämna två prominenta exempel, hade varit tydliga i sin kritik av kyrkan och startade vad man kan betrakta som pre-reformationsrörelser redan under 11-1200-talet. Andra personer som lade grunden till reformationens genombrott var John Wycliffe och Jan Hus som var verksamma under 13-1400-talet. Man får inte heller glömma att det är mycket av klosterlivet som format Luther, trots att han senare framförde svidande kritik mot dess olika missgrepp. Under sina tjugo år som Augustinermunk levde, lärde och bedrev han teologi i den monastiska traditionen, men som en teologie professor vid universitetet som genom dess starka påverkan av den humanistiska renässansen betonade ett återvändande till källorna och studier på de bibliska originalspråken. Luther tog i ett tidigt skedde även starkt intryck av den senmedeltida mystiken. I hans tidiga arbete med Psaltaren fann han stor hjälp och bekräftelse i mystikern och dominikanermunken Johannes Taulers (1300-1361) tyska predikningar
Det reformatoriska arvet är alltså större än Martin Luther. Men man måste tillstå att få, om ens någon annan i kyrkans historia, så kraftfullt och tydligt som Luther har presenterat evangeliet i all dess härlighet. För det är just evangelium, varigenom Gud av nåd allena tillräknar fördömda syndare Kristi fullkomliga rättfärdighet genom tron allena, som är huvudsaken för Luther, och för den evangelisk-reformatoriska traditionen. Det fanns flera parallella rörelser under reformationen, men i de här texterna är jag framförallt upptagen av reformationens huvudfåra, den som utgick från Wittenberg med Martin Luther i spetsen. Här finner vi ett teologiskt kärninnehåll som delades också av den reformerta reformationen och i viss mån av den anabaptistiska. Med sorg måste vi dock konstatera att reformationen även ledde till en olycklig splittring av Kristi kyrka, vilket än idag plågar oss. Men dessa olyckliga konsekvenser får inte skymma reformationens omistliga bidrag till Kristi kropp.
»Luther hade inga intentioner att grunda en ny kyrka, utan var en del av en bred och mångfacetterad längtan efter reformer«, står det att läsa i dokumentet Från konflikt till gemenskap som är undertecknades av både katoliker och lutheraner inför reformationens 500-åriga minneshögtid. Till skillnad mot övriga reformatorer likt Zwingli och Calvin, bröt varken Luther, eller för den skull Thomas Cranmer (Anglikanska kyrkan) med det kyrkliga. Dessa ville snarare återupprätta det genuint kyrkliga och ursprungliga. Detta framgår med all tydlighet även i den Svenska kyrkoordningen. Om detta skriver Bo Giertz i boken Kristi kyrka:
»I motsats till dessa ensidigheter vill den svenska kyrkan vara både sant evangelisk och sant katolsk. (…) Vi kan under inga omständigheter vika från Skriften och dess budskap om frälsningen; vi räknar sanningen om trons rättfärdighet, så som Paulus predikat den och Luther åter fört den fram i ljuset, till kristendomens omistliga skatter. Men å andra sidan säger de lika klart att vi på intet vis bildat någon ny kyrka utan vill bli vid den gamla katolska och apostoliska.«
Reformation handlar alltså alltid om en rörelse mot korsets och således kyrkans och evangeliets centrum. Men denna rörelse kan se olika ut för olika traditioner och samfund beroende på var man befinner sig i förhållande till centrum. Idag präglas många kyrkliga initiativ till förnyelse i hög grad av ett pragmatiskt förhållningssätt. Det pragmatiska har en tendens att förminska teologisk reflektion, betona resultat och vad folk tycks efterfråga och vad som tycks fungera. Detta sätter ofta liv över och mot lära. Vi har anammat modernitetens misstänksamhet mot det förflutna och hyllar det nya. Det som skapar stora och snabba resultat premieras som sant och legitimeras som sunt. Detta förhållningssätt kan upplevas befriande i jämförelse med teologi och tradition som kan uppfattas begränsande.
Men det innebär också att vi blir bärare av kyrkan, istället för att kyrkan blir bärare av oss. Vi formar kyrkan mer än vad kyrkan formar oss. I vår iver att vinna hela världen är risken stor att kyrkan förlorar sin själ. Såväl medvind som motvind leder dock förr eller senare till att man tappar bort sig själv i en identitetslösa tillvaro. Rotlösheten avslöjas. Bristen på djup och förankring, långsiktig stabilitet och hållbarhet gör sig påmind. Det blir i längden tröttsamt att uppfinna sig själv på nytt hela tiden, genom att ständigt betona nya perspektiv. Detta »ständigt nya« skapar en förskjutning mot ytterligheter och inte en rörelse mot centrum. Förnyelse kan därför aldrig frikopplas från att förvalta och fördjupa. Det får inte begränsas till att förändra utan måste innebära att återupprätta och återerövra. Kyrkan är således i behov av reformation snarare än innovation. Reformationen börjar inte om och vill inte bryta sig ur, utan ivrar för att återvinna kyrkans sanna väsen och återerövra det som Luther i sina 95 teser slår fast: »Kyrkans sanna skatt är det allra heligaste evangeliet om Guds härlighet och nåd. Denna skatt är helt logiskt allmänt hatad eftersom den gör de första till de sista.« (Tes 62 & 63).
Evangelium om Guds nåd i Kristus är och förblir en dårskap för världen. Vår fallna mänskliga natur har mycket lättare att relatera till lagen än till evangeliet, något som har smittat av sig på hela vår kultur. »Om du gör det ena så får du det andra« är mycket enklare för oss att förstå än: »trots att du inget förtjänar får du få allt fritt och för intet«. På grund av vår naturliga lagiska inställning till Gud är vi alltid på glid bort från evangeliet. Men lagen kan inte hjälpa oss, den kan bara peka ut vad som borde vara och konstatera att så icke är fallet. Om vi inte ständigt vakar över evangeliet kommer därför lagen, som alltid anklagar oss, stå som segrare över oss. Den insikten var central för reformatorerna. Därför var de så nitiska när det gällde att att låta evangeliet om Kristi kors utgöra kyrkans absoluta centrum och den lins varigenom de tolkade allt annat. Evangelium om »Kristus för oss« är alltså inte bara en dogm bland andra utan den tolkningsnyckel som låser upp hela bibeln och frälsningshistorien. I detta är Luther en utomordentlig andlig vägledare för hela kyrkan även idag.