Varje syndaproblem är grundat i ett sanningsproblem. Lögnen leder till synd men om vi förblir i Guds Ord skall vi förstå sanningen och sanningen skall göra oss fria (Joh 8:31-32). Var och en som lever i synd är en slav under lögnen. Därför kan vi inte bekämpa synden med regler och viljestyrka. Vi måste lära oss att avslöja och bekämpa lögnen med sanningen. När Jesus talar om Andens överbevisning om synd så ringar han in själva syndens kärna: »om synd – ty de tror inte på mig« (Joh 16:9). Synden är därför framförallt en hjärtefråga. Om vi vill komma till rätta våra syndiga handlingar så måste vi angripa hjärtesynden.
Det finns en stor hjälp i att lära sig skilja mellan verkssynden och hjärtesynden – alltså synder som vi gör och själva syndens rot. Själva ursynden är otro. Det är av naturliga skäl ganska enkelt att få syn på syndens gärningar, de synliga och yttre synderna, handlingar som inte är linje med Guds vilja. Men alla dessa handlingar har sitt ursprung i ett hjärta som inte förtröstar på Gud. Ett hjärta som vänt sig bort ifrån Gud och därför sätter sin tillit och tro till något annat. Bakom varje synd finns en lögn som vi har satt vår tro till. Paulus sammanfattar det så här:
»Fastän de kände till Gud, prisade de honom inte som Gud eller tackade honom, utan förblindades av sina falska föreställningar, så att mörkret sänkte sig över deras oförståndiga hjärtan… De bytte ut den odödlige Gudens härlighet… De bytte ut Guds sanning mot lögnen och tog sig för att dyrka och tjäna det skapade i stället för Skaparen« (Rom 1:21-25).
Det händer att vi delar upp mänskligheten i stora syndare och små syndare. Detta är uteslutande i yttre bemärkelse då vi betraktar vissa människors synliga synder. Vi kan se på någon annans synd och i jämförelse tycka att vi själva är ganska fromma. Detta är dock en illusion som förleder oss bort från själva kärnan. Den 53:e psaltarpsalmen slår fast: Alla har avfallit, alla är fördärvade. Ingen finns som gör det goda, inte en enda. Återigen låter vi Paulus klargöra det vi här är ute efter:
»Lev inte längre som hedningarna. Deras tankar är tomma, deras förstånd förmörkat. De är främmande för livet i Gud därför att de är okunniga och i sina hjärtan hårda som sten. Utan att skämmas kastar de sig in i utsvävningar och bedriver allt slags orenhet och får aldrig nog. Ni däremot har verkligen lärt känna Kristus sådan han är. Ni har fått höra honom förkunnas och blivit undervisade i honom enligt den sanning som finns hos Jesus. Ni har lämnat ert förra liv och lagt av den gamla människan som går under, bedragen av sina begär, och ni förnyas nu till ande och sinne. Ni har iklätt er den nya människan, som är skapad till likhet med Gud, i sann rättfärdighet och helighet« (Ef 4:17-24)
När vi lever som hedningar i synder och utsvävningar så har de yttre och synliga synderna en inre och osynlig anledning. Deras förstånd är förmörkat, de är främmande för och okunniga om livet i Gud och i hjärtat hårda som sten. Alltså synden är en konsekvens av en tro på lögnen och bristande insikt i och tro på sanningen. När det sedan talas om de kristna som lämnat detta livet och iklätt sig den nya människan så är anledningen att de verkligen har lärt känna Kristus sådan han är och fått höra honom förkunnas och blivit undervisade enligt den sanning som finns i Jesus.
Här uppenbaras anledningen som ligger bakom ett liv i synd och å andra sidan ett liv där man vänder sig bort från synden. Det handlar djupast sett om ett liv i otro kontra ett liv i tro, ett liv som präglas av mörkret och lögnen eller ett liv som präglas av ljuset och sanningen. Låt oss titta på begreppet »hjärta hårda som sten«. Vi hör här ett eko från profeten Hesekiel »Jag skall stänka rent vatten på er, så att ni blir rena. Jag skall rena er från all er orenhet och från alla era avgudar. Jag skall ge er ett nytt hjärta och låta en ny ande komma in i er. Jag skall ta bort stenhjärtat ur er kropp och ge er ett hjärta av kött. Jag skall låta min Ande komma in i er och göra så att ni vandrar efter mina stadgar och håller mina lagar och följer dem« (Hes 36:25-27).
Stengrunden är namnet på en klassisk bok som är skriven av Bo Giertz. Dess budskap handlar just om skillnaden mellan att se och ta bort de synliga stenarna på ett åkerstycke så man kan odla det och när man sedan upptäcker stengrunden när man ska försöka plöja jorden så att man kan så. I överförd betydelse handlar det alltså inte om lantbruk utan om skillnaden mellan människans synliga synder och hennes hjärtesynder – syndafördärvet i hjärtat som vägrar lita på Gud, vänder sig bort från sanningen och istället tror lögnen. Därför handlar det största omvändelsearbetet inte främst om att vända sig bort från syndiga gärningar utan i hjärtat vända om till Gud och förtrösta på honom, hans ord och löften.
När de lutherska bekännelseskrifterna talar om arvssynden, alltså människans inneboende och ursprungliga syndatillstånd som helt enkelt en avsaknad av den ursprungliga rättfärdigheten, så beskrivs den framförallt som att hon inte känner Gud, saknar gudsfruktan och förtröstan på Gud och som en oförmåga att älska Gud. Därför hatar hon Guds dom, flyr bort från Gud, vredgas på Gud, misströstar om Guds goda hjärtelag, barmhärtighet och nåd. Därför vänder hon sig till ting som hon kan se och uppfatta och sätter sin förtröstan till dessa saker. Denna ursynd lokaliseras till hjärtat. När Luther i Stora katekesen utlägger första budet säger han: »En Gud kallas det, som man väntar sig allt gott av och som man i all nöd tager sin tillflykt till. Att hava en Gud är alltså ingenting annat än att av hjärtat förtrösta och tro på honom (..) hjärtats förtröstan och tro gör både Gud och avgud. Det, varvid du fäster ditt hjärta och varpå du förlitar dig, är, säger jag, i verkligheten din Gud.«
En annan som verkligen har blivit en lärare och vägledare för mig att upptäcka stenhjärtat och med urskiljning pekar ut det verkliga syndafördärvet är Carl Olof Rosenius. Han uttrycker sig så här:
»Det är inte nog att bara känna de synder man har gjort. Det viktiga är att känna till varifrån synderna kommer, nämligen från det djupa fördärvet i vårt hjärta. Detta syndafördärv kännetecknas av hjärtats säkerhet, okänslighet, hårdhet och förakt för Gud. Så länge du inte känner ditt hjärtas elände kommer du ingenstans med alla dina ”jag kan” eller ”jag vill”. Om du bara strävar med det som hör till det yttre, så kan det väl hända att du tycker det lyckas ganska bra för dig. […] Somliga känner alltså bara till de enskilda synderna i tankar, ord och gärningar. Det är dessa synder som de ser och som de kämpar med. Men de känner inte lagens krav på hjärtat och därför vet de heller inte vad det vill säga att komma i verklig syndanöd. […] Får lagen inte verka i ditt hjärta utan bara på ditt yttre liv, så kan du nog i viss mån bli from i både dina egna och andras ögon. Men det är fariséns fromhet« (Rosenius, Vägledning till frid)