Att rätt förvalta Guds mysterier
Aposteln Paulus talade om sig själv och sina medarbetare som »Kristi tjänare och som förvaltare av Guds hemligheter« (1 Kor 4:1). Samma uppgift har anförtrotts alla som tjänar som pastorer och präster i Kristi kyrka. En Kristi tjänare har djupast sett inget annat att erbjuda eller tala om än Kristus och honom som korsfäst (1 Kor 2:2). Hemligheten, eller mysteriet, syftar inte på något obskyrt eller konstigt utan på evangeliet om Jesus Kristus (Ef 3:1–13). Att evangeliet är ett mysterium som nu har uppenbarats betyder att evangeliet om Jesus Kristus i tidigare släktled inte har varit uppenbarat så som det nu har blivit känt genom Kristi apostlar. I evangeliets förkunnelse uppenbaras den Guds plan som han har haft för världen redan innan världens skapelse (Ef 1:4–14). Mysteriet är alltså förknippat med det gudomliga, något som djupast sett ligger bortom mänsklig fattningsförmåga och kontroll.
Detta evangeliets mysterium framställs och förmedlas till oss genom specifika medel: Ordets förkunnelse och de två sakramenten, dopet och nattvarden. Därför kallas dessa medel med en gemensam term för nådemedel. Det är de vägar, eller distributionskanaler, genom vilka Gud är närvarande och förmedlar sin nåd till oss. Detta nådens mysterium löper som en röd tråd i evangeliet om Jesus Kristus. Inkarnationen – att Guds Son föds som människa av kött och blod – är ett mysterium. Korset – att han lider och dör som Guds offerlamm som tar bort världens synd – är ett mysterium. Den tomma graven – att han uppstår och besegrar dödens makt – är ett mysterium. På samma sätt är förmedlingen av Kristus till oss i dag ett mysterium. Ordet – att Kristus i dag är närvarande, talar och verkar genom det predikade ordet – är ett mysterium. Dopet – att vi dör och uppstår med Kristus genom dopet i vatten och blir förenade med och inneslutna i honom – är ett mysterium. Nattvarden – att vi genom enkelt bröd och vin får del av hans kropp som var utgiven för oss och hans blod som blev utgjutet för oss till syndernas förlåtelse – är ett mysterium.
Genom dessa nådemedel väcker Gud tron till liv i våra hjärtan och tillräknar syndare en fullkomlig rättfärdighet inför Gud. Vilket mysterium! Dessa heliga handlingar som kallas sakrament är inte mål i sig själva utan just medel varigenom Gud handlar med oss. Vi läser från den Augsburgska bekännelsen: »att människorna icke kunna rättfärdiggöras inför Gud genom egna krafter, egen förtjänst eller egna gärningar, utan att de rättfärdiggöras utan förskyllan för Kristi skull genom tron … För att vi skola få denna tro, har evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltningens ämbete inrättats. Ty genom Ordet och sakramenten såsom genom medel skänkes den helige Ande, vilken hos dem, som höra evangelium, frambringar tron var och när det behagar Gud«.
Det abstrakta blir konkret
När Kristus kom in i världen kom han i en synlig och jordisk gestalt. Han kom inte som ett abstrakt andeväsen obunden av tid och rum utan i en mänsklig kropp. Han beskrivs av aposteln Johannes som Ordet som blev kött och blod och tog sin boning ibland oss. Effekten av det var att människor kunde se och erfara hans härlighet ( Joh 1:14). Kristus kom alltså till oss på ett fysiskt sätt. Som Johannes skriver i sitt första brev: »Det som var från begynnelsen, det vi har hört, det vi med egna ögon har sett, det vi skådade och med våra händer rörde vid – om Livets Ord är det vi vittnar« (1 Joh 1:1). Men för de flesta var denna härlighet inte uppenbar utan dold bakom Kristi mänskliga gestalt. Många förkastade honom just för hans mänskliga och ringa framtoning. Men där, mitt i mänsklig ringhet och svaghet, var Gud själv närvarande bland oss.
Genom Kristus uppenbarades alltså Guds nåd och närvaro i fysisk form. Gudomlig makt verkade genom mänskliga ord från Jesu läppar när han tillsade människor syndernas förlåtelse. Sjukdomar botades när han lade sina fysiska händer på de sjuka. Och på samma sätt är Kristus fortfarande närvarande i sin kropp – kyrkan – genom de medel han har instiftat. Nådens medel förmedlar samma ord och kraft till syndernas förlåtelse, befrielse och upprättelse också i dag. Men liksom Kristus förkastades av många på grund av sin mänskliga framtoning, så negligeras ofta dessa nådens medel i dag. Många söker efter något som upplevs mer relevant eller tilltalande för nutidsmänniskan. Andra sammanhang jagar efter det som framstår som mer andligt högoktanigt än Guds nåd förmedlad genom ord, bröd och vin. Men Gud har valt att förmedla sin närvaro genom dessa medel. Genom nådemedlen förmedlas Guds löften och goda gåvor till oss och vi tar emot dem i tro. I sig själva är de inte särskilt imponerande, men i all sin ringhet förkunnar och förmedlar de trons mysterium.
Att rätt skilja mellan frälsningens förvärvande och förmedling
För att djupare förstå detta som kallas för nådemedelskristendom behöver vi rätt skilja mellan hur Kristus förvärvade vår frälsning och hur han nu förmedlar den till oss. Vår frälsning vinns inte genom att vi tar till oss dessa nådemedel, deras roll är endast att förmedla det som Kristus en gång för alla vunnit på korset. Nådemedlen är alltså distributionskanaler för Guds nåd. Det är på korset som Kristus förvärvar världens frälsning, syndernas förlåtelse, försoning och rättfärdighet inför Gud. Men det är i kyrkan som Kristus förmedlar dessa välsignelser genom sina nådemedel. Straffet blev lagt på Kristus för att vi skulle få frid, läser vi i profeten Jesajas femtiotredje kapitel. På Kristi kors har all synd samlats ihop och fått sin dom, och från Kristus flödar nåden ut till världen genom dessa medel och kanaler. Kyrkans uppdrag är därför att fira, förkunna och förmedla denna frälsning som Kristus en gång för alla har förvärvat. Luthers fråga som antände reformationen – »var kan jag finna en nådig Gud?« – fick sitt svar inte genom privata andliga upplevelser, utan genom den nåd som förkunnas och förmedlas genom Ordet, bordet och dopet, de nådemedel Gud har skänkt kyrkan. Med Luthers egna ord:
»Om syndaförlåtelsen talar vi på två sätt. Å ena sidan om hur den förvärvats och vunnits och å andra sidan hur den utdelas och skänkes. Att Kristus erövrat den på korset är sant. Men han har inte utdelat eller givit den på korset. I nattvardens sakrament har han inte erövrat den, men där har han utdelat och givit densamma genom Ordet, vilket också sker när evangelium predikas. Förvärvandet har skett en gång för alla på korset, men utdelandet gång efter gång fordom och framgent, från världens början till dess slut. […] Om jag nu söker syndernas förlåtelse, springer jag inte till korset, för jag finner den ej utdelad där. Men jag finner i sakramenten och i evangeliet det ord som tillbjuder, förmedlar och giver mig denna förlåtelse som förvärvats på korset«.
Vårt subjektiva mottagande vilar på objektiva ordningar
Detta är verkligen goda nyheter för oss. Vi är inte hänvisade till våra egna gärningar och vi uppmuntras inte att vända blicken inåt för att finna Guds närvaro. Frälsningen har en objektiv grund och förmedlas till oss genom konkreta medel som Gud har knutit sitt löfte till. Helt oberoende av våra tillfälliga känslolägen eller gärningar får vi söka vår tröst här. Luther ger oss här värdefull vägledning. När han brottades med tvivel satte han sig under Ordets förkunnelse; han sökte inte inom sig själv. I kampen mot satans anklagelser tog han sin tillflykt till dopet, i kampen mot synden gick han till bikten, i kampen mot dödsfruktan flydde han till mässan och nattvarden. Detta är inte hokus pokus utan en hållning som får sin kraft genom Guds Ord och löfte som omger sakramenten och ger dem sin mening och verkan. Det är Ordet, synligt i vatten, bröd och vin, som på ett konkret sätt erbjuds oss att ta emot i tro. Genom sakramenten tar Guds nåd gestalt och förkroppsligar evangeliets centrala innehåll.
På denna punkt faller också alla idéer om att Luther var katalysatorn för modern individualism. Det var helt grundläggande för honom att det är kyrkan som räcker honom evangeliet genom ord och sakrament i gudstjänsten. Därför är kyrkan helt avgörande för det kristna liv som Luther beskrev. Den kristne behöver vara del av denna kristna gemenskap där dessa gåvor kan komma till honom utifrån. Det är någon annan som har döpt mig och det är en annans mun som talar Guds löften till mig. Brödet och vinet räcks mig genom någon annan i det att han eller hon uttalar det underbara löftet: »för dig utgivet/utgjutet.« Mitt subjektiva mottagande av nåden förutsätter alltså objektiva och fasta ordningar som allt vilar på. Detta är sakramental kristendom och kyrklighet. Och det är i denna kyrkliga och sakramentala miljö som även protestantisk kristendom har sitt ursprung, inte i den individualistiska privatkristendomen där man driver den »personliga relationen till Jesus« som det konstituerande för kristet liv. Mot denna bakgrund kan man fundera över om Luther överhuvudtaget skulle betrakta somliga av dagens moderna protestantiska församlingar som kristna kyrkor i egentlig mening.