»Det behagade Herren att Salomo bad om sådant. Gud sade till honom: ”Eftersom du har bett om detta och inte bett om ett långt liv, inte heller om rikedom eller om dina fienders liv, utan om att kunna förstå vad som är rätt, se, därför vill jag göra som du önskar och ge dig ett så vist och förståndigt hjärta att någon lik dig inte har funnits före dig och inte heller skall komma efter dig. Dessutom ger jag dig också vad du inte har bett om, nämligen både rikedom och ära, så att i alla dina dagar ingen kung skall vara din like« (1 Kung 3:10-13)
I söndags firade vi Bönsöndagen och texterna handlar således om bön. Den ständiga frågan som följer kristna är hur vi ska be och vad vi kan eller ska be om. Jag vill alldeles kort stanna upp vid söndagens läsning från Gamla Testamentet. Herren uppenbarar sig för Salomo, som är en ny och ung kung i Israel efter sin far David, och säger: »Bed mig om det du vill att jag skall ge dig«. Vilket erbjudande! Vilket carte blanche! Vad skulle du bett om i det läget?
På många platser i Guds Ord uppmanas vi att bära fram alla våra önskningar såväl som bekymmer inför Gud. Vi både kan och ska be om allt. Men våra böner är också en avspegling av våra hjärtan. I bönen blir det ofta tydligt vad som är vårt begär, vad vi drivs av, strävar efter, oroar oss inför och fruktar. Därför kan det vara bra att observera våra egna böner och fråga sig själv varför vi ber om just detta. Låt oss inte glömma vad Jakob säger: »Ni kämpar och strider men har inget, därför att ni inte ber. Ni ber men får inget, därför att ni ber illa – för att slösa bort allt på njutningar« (Jak 4:2-3).
Vad är det då för bön som Salomo ber som så behagade Gud? Först så ger han Gud äran för vad han observerat och lärt från sin far, kung Davids liv. Salomo ärar Gud för hans nåd över Davids liv och slår fast att hans tid som regent, trots motgångar och felsteg, var lyckad på grund av Guds stora nåd. Han säger också i sin bön att David hade ett rättfärdigt och ärligt hjärta inför Gud.
Därefter slår han fast att det är Gud själv som satt Salomo som kung: »Du, Herre, min Gud, har nu gjort din tjänare till kung« (1 Kung 3:7). Han slår med andra ord fast att han är där han är på grund av Guds suveräna vilja och beslut och tar där igenom ingen egen ära för denna position. Det finns en oerhörd vila i detta att lita på att Gud har satt oss där vi är för en tid som denna. När han önskar att vi ska vara någon annanstans så kommer han att flytta på oss och leda oss vidare.
I meningen som sedan följer bekänner Salomo sina bristande kvalifikationer för uppgiften som han har tillträtt: »jag är bara en ung man, jag vet varken ut eller in« (1 Kung 3:7). Han är ödmjuk inför uppdraget. Vår tröst är att Herren sällan kallar de kvalificerade utan han har för vana att kvalificera dem som han kallar. Oftast kan vi känna oss överväldigade inför livets utmaningar, kallelsens kan upplevas krävande och uppgiften allt för stor. Vad ska vi göra då? Erkänna det och säga som det är inför Gud som ändå redan vet allt.
Sedan kommer själva bönen. När Salomo får erbjudandet om att be om vad han vill och dessutom med garantin att han skulle få vad det än var, så ber han om ett lydigt hjärta och visdom att kunna urskilja mellan gott och ont, rätt och fel. Herren sammanfattar: »Eftersom du har bett om … att kunna förstå vad som är rätt« (1 Kung 3:10). Inte ett långt liv, stora rikedomar och segrar över fiendemakterna. Detta är en bön som vi behöver öva oss att be. Vi har ett stort behov av att utbedja oss om visa hjärtan med Andens urskiljningsförmåga.
Paulus talar om detta som en av de gåvor som Anden ger (1 Kor 12:10) och Jakob tar Salomos bön som exempel och inspirerar oss att »om någon av er brister i visdom skall han be till Gud, som ger åt alla villigt och utan förebråelser, och han skall få den« (Jak 1:5). Mer än någonsin behöver vi kristna som kan avgöra vad som är rätt och behagar Herren. Som kan genomskåda det falska och urskilja det sanna. Här talas det inte om vanlig världslig visdom utan en gudagiven förmåga. Jakob igen: »Men bär ni på bitter avund och stridslystnad i ert hjärta, skall ni inte skryta och tala emot sanningen. En sådan vishet kommer inte ovanifrån utan är jordisk, oandlig, ja, demonisk. Ty där avund och stridslystnad råder, där råder också oordning och allt som är ont. Men visheten ovanifrån är först och främst ren, vidare fredlig, mild, foglig, fylld av barmhärtighet och goda frukter, opartisk och uppriktig« (Jak 3:14-17)
Psalm 119:130 säger att »När dina ord öppnas, ger de ljus och skänker förstånd åt enkla människor«. Ordspråksboken slår fast att Gudsfruktan är vishetens begynnelse och vägleder oss vidare med orden: »Förtrösta på Herren av hela ditt hjärta, förlita dig inte på ditt förstånd. Räkna med honom på alla dina vägar, så skall han göra dina stigar jämna. Håll dig inte själv för vis, frukta Herren och fly det onda. Lycklig den människa som finner visheten, den människa som får förstånd. Ty det är bättre att få vishet än silver, den vinst den ger är bättre än guld. Den är dyrbarare än pärlor. Allt härligt du äger går ej upp mot den. Långt liv bär den i sin högra hand, i sin vänstra rikedom och ära. Vishetens vägar är ljuvliga, alla dess stigar är trygga… Min son, bevara klokhet och eftertänksamhet, låt dem inte vika från dina ögon. De skall ge liv åt din själ och bli ett smycke för din hals. Då skall du vandra trygg på din väg, din fot skall inte slinta. När du lägger dig skall inget förskräcka dig, och när du lagt dig skall du sova gott« (Ords 3:5-24)
Visheten har ett namn. Att lära känna visheten är att lära känna en person. Jesus Kristus är Guds visdom (1 Kor 1:24). Hans namn är Undergörare, Rådgivare, Väldig Gud, Evig Fader och Fridsfurste (Jes 9:6). Jesus sa: »Detta är evigt liv att de känner dig, den ende sanne Guden, och den som du har sänt, Jesus Kristus« (Joh 17:3). »Han är den osynlige Gudens avbild, förstfödd före allt skapat. Ty i honom skapades allt i himlen och på jorden, det synliga och det osynliga, tronfurstar och herradömen, makter och väldigheter. Allt är skapat genom honom och till honom. Han är till före allting, och allt består genom honom. Han är huvudet för sin kropp, församlingen. Han är begynnelsen, den förstfödde från de döda, för att han i allt skulle vara den främste« (Kol 1:15-18)