»Om jag själv vittnar om mig, är mitt vittnesbörd inte giltigt. Det är en annan som vittnar om mig, och jag vet att hans vittnesbörd om mig är sant.«
Inte sällan vill jag hävda min egen prestation och blåsa fanfar över mina egna insatser. För mig personligen är det en ständig frestelse att söka mitt erkännande och värde i vad jag gör och åstadkommer. Vi rapporterar gladeligen resultat, när de är goda och stora, med en förväntan att de ska bekräfta briljansen i vad vi gör. Detta leder till en osund fokus och jagande efter sensationella resultat. Vi är generösa med redovisning av framgång men väldigt knapphändiga med information i tider av tomgång eller tillbakagång. Varför? Kanske för att vi alltför mycket har vår identitet, trygghet och glädje i vad vi gör istället för vems vi är, vem vi tillhör och tjänar. Kanske att våra motiv måste avslöjas och sanningen måste erkännas – våra drivkrafter är allt som oftast ett sökande efter erkännande och framstå som lyckade. Det manifesterar sig i såväl föräldraskap som församlingsledarskap. Hur ofta vill jag inte att mina barn ska uppföra sig, för att ingen skugga ska falla på mitt föräldraskap? Inte sällan blir församlingen en plattform där jag kan glänsa snarare än att osjälviskt och trofast tjäna. Allt detta för att hävda mitt eget värde och få ett erkännande.
Kanske att våra motiv måste avslöjas och sanningen måste erkännas – våra drivkrafter är allt som oftast ett sökande efter erkännande och framstå som lyckade.
I Jesus möter vi raka motsatsen. En befriande trygghet som inte verkar ha något som helst behov av att bevisa sitt gudomliga uppdrag. Han hämtade inte sin bekräftelse i skarornas storlek eller hur den senaste opinionsmättningen rankade hans popularitet. Ofta verkade han ta beslut som skulle gett rådgivare, mediastrateger eller kampanjledare magsår. Han botar en sjuk mer ber honom att inte berätta det för någon. När hela staden ivrigt väntar på honom, föreslår han för sina lärjungar att de skall gå till en annan by. Jesus har ett viktigt uppdrag att utföra bland människor, men han utför detta uppdrag med ögonen fästa på uppdragsgivaren. Vad han hör Fadern säga är vad han talar. Vad han ser Fadern göra är vad han utför. Inget mer, inget mindre. Han möter folkskarornas hyllningar i städerna, lärjungarnas krav i de personliga samtalen och djävulens frestelser ensam i öknen, utan att falla eller vackla. Varför? Han hämtade inte sin identitet och bekräftelse i vad han gjorde utan i vems han var. Orden från himmelens fader uttalades nämligen över honom innan han utfört ett enda mirakel eller talat till en enda folkskara, ”Du är min älskade i vilken jag har behag”. Han tjänade och verkade utifrån kärlek och bekräftelse och inte för kärlek och bekräftelse.
Kanske för att vi söker vårt erkännande i vad vi gör och inte i vems vi är. Kanske för att vi söker vårt vittnesbörd från människor på jorden istället från vår Fader i himlen.
Lärjungarnas diskussioner däremot handlade allt som oftast om vem av dem som var den störste, starkaste och främste, och vem av dem som skulle kunna positionera sig längst fram. Den diskussionen pågår bland oss ängsliga lärjungar fortfarande. Kanske för att vi söker vårt erkännande i vad vi gör och inte i vems vi är. Kanske för att vi söker vårt vittnesbörd från människor på jorden istället från vår Fader i himlen.