TANKAR UNDER FASTAN DAG 1 

 

»Välsigna vår fastetid, Herre. Ge oss botfärdiga hjärtan, så att vi i bön och fasta vandrar korsets väg till påskens glädje. Hjälp oss att avkläda oss den gamla människan och hennes vanor, och iklädda oss den nya människan som är skapad i Kristi Jesu avbild. Amen.«

 

Med denna bön inleds kyrkan stora påskfasta idag på Askonsdagen. Under 40 dagar, med mönsterbild från Israels 40-åriga vandring i öknen, från Mose, Elia och framförallt Jesu 40-dagars fasta, avskiljer vi oss genom att avstå från sådant som har fått ett allt för stort grepp om kropp och sinnen, tid och fokus. Sådant som drar oss bort från Gud, distraherar oss och ger näring åt felaktiga begär. Poängen med att avstå är att samtidigt avskilja den frigjorda tiden och uppmärksamheten för bön.

 

Det finns två samtidiga perspektiv: att avkläda sig den gamla människan och hennes vanor, men även att iklädda sig den nya människan som är skapad i Kristi Jesu avbild. Det innebär alltså både att frigöra sig från sådant som tagit sitt grepp om mig såväl som att låta sig gripas av Gud på ett förnyat och fördjupat sätt.  

 

Därför ber vi: »Herre, ge oss botfärdiga hjärtan«. Ett botfärdigt hjärta är ett ångerfullt och förkrossat hjärta. Det är en människa som har andlig sjukdomsinsikt, som inser sitt behov, längtar och söker efter ett helande. Helt enkelt en människa som är färdig för bot – botfärdig. Färdig med sina egna försök att själv få till det och därför färdig att omvända sig och överlämna sig till Herren. Men det är bara Herren själv som kan ge oss botfärdiga hjärtan och därför ber vi honom om det. Fastan är därför inte avsedd som en period där vi spänner våra andliga muskler för att i egen kraft försöka åstadkomma något. Fastan handlar snarare om att i Jesu efterföljd inte falla för frestelsen att själv försöka förvandla stenar till bröd, utan att »leva av varje ord som utgår ur Guds mun« (Matt 4:4). 

 

Här får vi be om en annan slags mat som ger en annan slags mättnad: »Ge oss idag det bröd som vi behöver« ber vi med ny intensitet i Herrens bön och betonar med ny innebörd »som vi behöver«. Vi får söka det som Jesus talar om i Johannesevangeliets fjärde kapitel: »Jag har mat att äta som ni inte känner till. Min mat är att göra hans vilja som har sänt mig och att fullbord hans verk« (Joh 4:31-34). Låt oss vila i saligprisningarnas löfte: »Saliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdighet, de skall bli mättade« (Matt 5:6). 

 

Under Askonsdagens mässa tar vi därför emot askan som en markering av fastans inledning. Med askan tecknas ett kors i vår panna under orden: »Kom ihåg, människa, att du är stoft och stoft  ska du åter bli. Omvänd dig därför och tro evangelium«. Vi tar emot detta tecken som en allvarlig påminnelse om syndens konsekvenser men även om Guds uthålliga tålamod och godhet, som ständigt manar oss till omvändelse. »Syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus, vår Herre«. Vi böjer knä och avskiljer denna period för en helig tid av omvändelse, förnyelse och fördjupning. Vi säger med hela vår varelse: »Herre, här är jag. Ge mig ett botfärdigt hjärta, så att jag i bön och fasta kan vandra korsets väg till påskens glädje. Amen.«