REFLEKTIONER UNDER FASTAN DAG 11
Varje år under fastetiden tar jag fram en bok som har blivit en kär och viktig följeslagare under fastan år efter år. Första gången jag läste den blev den till ett personligt tilltal rakt in i mitt liv. År efter år har denna insikt fördjupats och jag återvänder med glädje till de tummade sidorna fyllda av understrykningar. Boken är »Sök friden och bevara den – en bok om hjärtats frid« av Jacques Philippe. Nedan kommer ett kort utdrag ur ett längre avsnitt som jag läste under morgonen:
Det finns en frestelse att tro att någonting nödvändigt saknas i den specifika situation som vi befinner oss i, och att vi på grund av detta inte kan utvecklas och förverkliga oss själva andligt sett.
Det »sanna livet« är någon annanstans och att just det liv som är mitt inte är ett äkta liv, därför att det, på grund av olika begränsningar eller lidanden, inte erbjuder mig de villkor som krävs för sann andlig utveckling. Jag fixerar mig vid det negativa i min situation, på det som fattas för att jag skulle kunna bli lycklig. Det gör mig missnöjd, avundsjuk och deprimerad, och på grund av detta går jag inte framåt. Det sanna livet är någon annanstans, säger jag till mig själv och glömmer helt enkelt bort att leva.
Vi lever ofta i illusionen att allt skulle gå så mycket bättre om vår omgivning och våra yttre villkor förändrades. Men vi lurar oss själva. Det är inte de yttre förhållandena som måste förändras, utan det är först och främst vårt eget hjärta som behöver renas från sin inkrökthet, sin melankoli och sin brist på hopp.
Grundproblemet är att vi har våra egna kriterier på vad som är gott och vad som inte är det, och vi har inte tillräcklig förströstan på Guds vishet och makt.
Många situationer som jag bedömer som olyckliga skulle om jag hade mer tro, kunna bli värdefulla tillfällen att älska mer, att bli mer tålmodig, ödmjuk, mild, och barmhärtig och att överlämna mig mer i Guds händer.