Rotlösheten gör oss rastlösa och rastlösheten vidmakthåller rotlösheten. När det tar emot, går trögt, bryter vi upp. Jakten på snabbast möjliga resultat och största möjliga utdelning gör att vi ständigt spanar efter genvägar. Något nytt som verkar smidigare och bättre. Därför är vi alltid öppna för förslag eller ska vi kalla det frestelser? När allt blir förhandlingsbart inser vi efterhand att ytligheten har ett högt pris.

Vi försvarar oss ofta med talesättet att ”definitionen av idioti är att fortsätta göra samma sak om och om igen men förvänta oss ett annorlunda resultat”. Men är det inte själva definitionen av tro och uthållighet? När Paulus i Efesierbrevet talar om den andliga kampen vi har att utkämpa och beskriver vår rustning, så sammanfattar han det men något alldeles avgörande: Stå därför fasta! (Ef 6:14). För att v i ska kunna ”stå emot på den onda dagen och behålla fältet” handlar det grundläggande om fördjupning snarare än ständig förändring.

Tidigt i morse stötte jag på en artikel av Peter Halldorf där han skriver om ett något enformigt men enträget läsande. Ett läsande som låter oss tränga djupare i texten men framförallt låter texten tränga djupare i oss. Nedanstående citat ur texten understryker mina tankar ovan:

»Eftersom vi vant oss vid att tänka på förnyelse som något ”nytt”, tolkar vi ledan som en signal på att det är dags för ett uppbrott… att gå vidare… Men förnyelsens hemlighet är ofta att tränga djupare i det välbekanta. Det vi trodde var en cirkel visade sig vara en spiral. Varje varv tog oss lite djupare ned genom skikten« (Peter Halldorf i Dagen 20200220)

Låt oss idag välja att se frestelsen att bryta upp som en inbjudan att istället tränga djupare. Vinna insikten om att vägen framåt inte per automatik stavas förändring utan allt som oftast fördjupning.