I min morgonandakt läste jag Markusevangeliets skildring av Jesu möte med och helandet av en »dövstum« man. Låt mig bara inledningsvis nämna, att om jag förstått det rätt, så är begreppet »dövstum« felaktigt och föråldrat. Texten förklarar det bättre »man förde till honom en som var döv och nästan stum« (Mark 7:32). En döv människa är alltså inte per automatik stum. Förmågan att tala är intakt men det blir väldigt svårt eftersom man inte kan höra vare sig själv eller andra. Detta medför av naturliga skäl både en osäkerhet och en otydlighet i talet. 

 

Så är det även för oss i vårt kristna liv och tjänst – när vi inte längre hör får vi allt svårare att tala. Om slutar att lyssna till Jesus blir talet om Jesus allt osäkrare och otydligare. Att bekänna vår tro handlar i biblisk bemärkelse om att säga vad Gud säger, att stämma in i och tala vad Gud redan sagt. Om vi är osäkra på vad Gud säger om sig själv, om människan och tillvaron, det eviga och heliga, så blir även vårt tal präglat av osäkerhet och delvis obegripligt för dem som lyssnar. Kanske är ett luddigt tal om tron ett tecken på att vi slagit dövörat till mot Guds Ord?    

 

Tron kommer av hörandet av Guds Ord, (Rom 10:17). Man kan med andra ord inte tro om man inte först hört. Orden kommer till oss utifrån. Det objektiva trosinnehållet föranleder den subjektiva trosakten. Vår personliga tro ansluter till »den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga« (Jud v.3). Ibland hyllar vi dem som »talar från hjärtat« – där man upplever att den som talar verkligen äger och är ett med sitt budskap. Det framstår helt enkelt som genuint och att det kommer inifrån. Även Jesus framhåller att »vad hjärtat är fullt av, det talar munnen« (Matt 12:34). Han beskriver att var och en hämtar fram sitt tal ur sitt hjärtas förråd, vad som finns där. Men vad är då hjärtat ursprungligen fullt av? Jesus säger längre fram: »Men det som går ut ur munnen kommer från hjärtat, och det gör människan oren. Ty från hjärtat kommer onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt, stöld, falskt vittnesbörd och hädelser« (Matt 15:18-19).     

 

Vårt tal om Gud, vår bekännelse och förkunnelse, kan alltså inte bygga på vad vi »i hjärtat« av oss själva upplever, tycker eller tänker. Vårt hjärta måste uppfyllas och vårt tal måste kalibreras av Guds Ord. Petrus skriver: »Om någon talar skall han tala i enlighet med Guds ord […] så att Gud i allt blir ärad genom Jesus Kristus« (1 Petr 4:11). Aposteln Johannes inleder sitt brev med att slå fast att det som apostlarna talar om är inga egna tankar och idéer utan »det vi har sett och hört förkunnar vi för er« (1 Joh 1:3). Även aposteln Jakob varnar för att inte ordentligt lyssna till Guds Ord innan man öppnar munnen. Ordets hörande måste föregå och leda till Ordets görande. Han säger därför: »En människa skall vara snar att höra och sen att tala […] ta ödmjukt emot ordet« (Jak 1:19, 21). Vidare fortsätter han: »Om någon menar sig tjäna Gud men inte tyglar sin tunga utan bedrar sitt hjärta, så är hans gudstjänst ingenting värd« (Jak 1:26). 

 

Tillbaka till Jesu möte med den döve mannen som även höll på att bli stum. Att kyrkan idag många gånger upplevs ängslig och osäker i sitt tal om Jesus, ofta otydlig och ibland obegriplig, bottnar inte främst i hennes tal utan i hennes oförmåga att först lyssna innan hon talar. Hon håller likt mannen på att bli stum. Men det som förr kallades för »dövstumhet« kommer alltså inte av oförmåga att tala utan oförmåga att höra. Därför säger texten att Jesus rörde vid mannens öron och bad för honom: »Genast öppnades hans öron och hans tunga löstes, och han talade tydligt och klart« (Mark 7:35). 

 

Ett tydligt och trosvisst tal om Jesus bygger på ett intensivt lyssnande till Guds Ord. Tron kommer av hörandet av Guds Ord och denna tro leder till ett tydligt och klart talande om Gud. Paulus utbrister: »Men då vi har samma trons ande som i skriftordet: Jag tror, därför talar jag,  så tror också vi, och därför talar vi« (2 Kor 4:13). Vårt frimodiga tal om Kristus står helt i paritet med vår förankring i Guds Ord. Därför behöver vi be Jesus att inte bara röra vid vår mun utan vårt öra så vi kan höra. Att Gud genom vårt öra får lägga sina ord i vår mun. Psalmisten formulerar det så här: »Herre, öppna mina läppar så skall min mun förkunna ditt lov« (Ps 51:17). 

 

Vi behöver ta till oss Paulus uppmaning att inte »anpassa er efter den här världen, utan låt er förvandlas genom sinnets förnyelse, så att ni kan pröva vad som är Guds vilja, det som är gott och fullkomligt och som behagar honom« (Rom 12:2). Med andra ord; innan vi själva börjar ta till orda bör vi med profeten Samuels ord säga: »Tala Herre, din tjänare hör« (1 Sam 3:9). En upprättelse av hörandet kommer före och föranleder en upprättelse av talandet. I alla fall det talandet som går i linje med det nytestamentliga mönster som Paulus ger uttryck för: »Jag har själv tagit emot från Herren vad jag meddelade er…« (1 Kor 11:23) och vidare i hans förmaning till Timoteus: »Gör allt du kan för att bestå provet inför Gud, likt en arbetare som inte behöver skämmas utan rätt delar sanningens ord. Men oandligt, tomt prat skall du akta dig för. De som befattar sig med sådant kommer att göra allt större framsteg – i ogudaktighet, och deras ord kommer att sprida sig som cancertumörer« (2 Tim 2:15-17)

 

Texten i Markusevangeliets sjunde kapitel avslutas med att folket var ivriga att göra känt vad de sett och hört: »Och folk blev utom sig av häpnad och sade: Allt han har gjort är gott. De döva får han att höra och de stumma att tala« (Mark 7:37). Jesus Kristus får först döva kyrkor att höra för att sedan göra stumma kyrkor till talande kyrkor med tydlig och klar röst. »Och mitt tal och min predikan bestod inte i ord som skulle övertyga genom mänsklig visdom utan genom en bevisning i Ande och kraft. Vi ville inte att er tro skulle bygga på människors visdom utan på Guds kraft« (1 Kor 2:4-5).