Jag började för ett tag sedan att här skriva några texter om hur Luther har påverkat min teologiska resa från frikyrkopastor till vigd präst i Svenska kyrkan med tjänstgöring inom EFS. Vilka svar har jag då funnit i det lutherska tankegodset? Robert Kolb, en av världens främsta lutherkännare, har skämtsamt men träffande formulerat sig så här: »Lutherans do not have all the answers – just the ONE that really matters«.
Ett alldeles avgörande område men som tidigare för mig var ett okänt teologiskt begrepp var »att rätt skilja mellan och predika lag och evangelium«. Här har jag fått hjälp att urskilja verklig förkunnelse om synd från allmänt moraliserande samt utkristallisera evangeliets goda nyheterna från allmänt goda råd. Inte bara genom Luther utan hos flera av hans efterföljare och uttolkare. Inte minst hos Carl Olof Rosenius och Bo Giertz men även Carl Ferdinand Wilhelm Walther, en av lutherdomens pionjärer i USA.
»Skillnaden mellan lag och evangelium är den kristna trons främsta kännetecken. Alla som räknar sig som kristna bör känna till och kunna redogöra för denna skillnad. Om denna förmåga saknas, kan man inte skilja en kristen från en hedning… Men helt avgörande är att man rätt skiljer mellan dessa båda budskap så att man inte blandar ihop dem. Annars kommer man inte att känna till och bevara någondera, varken det ena eller det andra. Placera därför den som rätt kan skilja lagen från evangeliet främst på listan och kalla honom för en doktor i den heliga Skrift.« Luther (WA 36, 25, 29)
För Luther var Bibeln boken framför alla andra. Han var professor i bibelvetenskap i Wittenberg och som exeget studerade han och höll föreläsningar över många olika bibelböcker. Han översatte även hela bibeln från dess grundspråk till tyska. Luthers så kallade reformatoriska upptäckt – rättfärdiggörelsen genom tron allena – var ett resultat av ett intensivt bibelstudium. Men det är viktigt att förstå att reformatorerna inte var skrivbordsakademiker. De var framför allt predikanter, själavårdare och församlingsherdar. De var noga med att inte endast behandla Skriften som en sorts kristen idéhistoria utan betonade hur den skulle användas för människans tröst och hjälp, i gudstjänst, förkunnelse och själavård.
När Luther talar om Skriften framställer han den framför allt som ett nådemedel, inte som en bok full av goda råd av diverse slag. Det predikade ordet är inte bara ett tal om Kristus utan ett direkt tilltal från Kristus. Han är det Levande Ordet som kommer till oss och skänker oss sina goda gåvor genom Ordets förkunnelse. Kristus är därför för Luther »Skriftens kärna och stjärna«. Reformationen återupprättade predikans centrala plats i gudstjänsten. Man kan utan överdrift säga att reformationen var en predikoväckelse. Här skedde en betoningsförskjutning med fokus på det frälsande budskap som är centrum i bibelns budskap. Alltså, inte bara studier om vad bibeln säger om det ena och det andra, utan på vad Ordet uträttar när det predikas.
Ordets förkunnelse var för Luther likt Guds skaparord i tidens begynnelse som skapade ljus i mörkret. Betoningen hamnade därför på att Ordet skulle proklameras som ett ingripande och frälsande ord som skapade liv och ljus. Guds Ord är levande och verksamt. Detta är alltså vad Gud gör genom Ordets predikan: han talar, och genom hans tal blir saker till som förut inte var till. Ljuset fördriver mörkret, tron väcks i hjärtan där otron förut härskade, ur kaos uppstår ordning, där det fanns synder finns nu bara förlåtelse, den ogudaktige förklaras rättfärdig, Andens pulserande liv strömmar fram till nyskapelse där döden förut rådde. Guds ord gör vad det säger och säger vad det gör.
Detta är därför varje predikans uppgift: att ställa fram Kristus och honom så som korsfäst för oss och för vår rättfärdiggörelses skull. Predikan är därför mindre en förklaring och mer en kungörelse, en proklamation av Jesus Kristus. Vi får vara stilla och tysta och bara lyssna till det Ord varigenom Gud handlar med oss. I predikan är det Gud allena som verkar, vi är overksamma mottagare av Guds levande Ord.
Visst är Bibeln full av visdom som vi kan tillämpa på livets olika områden. Men som Bo Giertz påminner oss: »Bibeln skall brukas i frälsningsavsikt. Varje annat bruk är ett missbruk.« Att göra bibeln till en samling principer för självhjälp och framgång i livet är en förvrängning av dess syfte. Vi för då in bibelns ord i den flod av människotankar som möter oss i diverse religiösa, filosofiska och populärpsykologiska texter. Läser vi bibeln så kan det förvisso skänka en del allmän visdom och till och med uppmuntran, men vi går miste om dess egentliga avsikt och tilltal.
Predikan handlar alltså inte om att förkunna livsprinciper ur bibeln utan om att förmedla den livsström som utgår från Gud själv genom den helige Ande i ordet. Giertz igen: »Hela vårt uppdrag vilar på denna övertygelse att Gud verkar genom det predikade Ordet och utan det finns ingen räddning för världen. Biter inte Ordet på henne, så hjälper inget annat heller.« Man kan samla stora skaror och till och med skapa imponerande resultat om man i stället predikar sådant som har en naturlig attraktionskraft på den gamla människan. Men konsekvenserna är ödesdigra och man löper stor risk att få Gud själv som motståndare då man riktar människors hopp mot något annat än Kristus. Vi låter Luther sammanfatta dessa tankar:
»Själen har inget annat att leva av, varken i himlen eller på jorden, än det heliga evangeliet, Guds ord förkunnat av Kristus. Genom evangeliet lever den, är rättfärdig, fri och kristen. […] Sålunda bör vi nu vara vissa om att själen kan avvara allt utom Guds ord. Utan Guds ord kan ingenting hjälpa den. Men när den har Ordet, behöver den inte längre något annat. […] Kristus har ingen annan uppgift när han kommer än att förkunna Guds ord. Också alla apostlar, biskopar, präster och hela det andliga ståndet är kallade och insatta för att predika Ordet, fastän det nu tyvärr går annorlunda till«. (Luther, Om en kristen människas frihet)
Imorgon fortsätter jag utveckla tankarna mer specifikt om att rätt skilja mellan och predika lag och evangelium.