»Därför må den som väl förstår att skilja evangelium från lag tacka Gud och veta att han är teolog. Denna punkt om skillnaden mellan lag och evangelium är ytterst nödvändig att känna till, eftersom den innehåller en sammanfattning av hela den kristna läran. Därför må var och en med flit lära sig att väl skilja lag från evangelium icke med ord endast utan även i känslan och erfarenheten, d.v.s. i hjärta och samvete. Att i ord uppdraga skillnaden är ju icke svårt. Men då det kommer till praktiken, finner man att evangeliet är en sällsynt gäst och lagen en trägen gäst i samvetet, ty det är vant vid lagen och syndakänslan, och den förnimmelsen understöds av förnuftet.« (Luther, Stora Galaterbrevskommentaren s.107-108)
Det som framförallt är framträdande och typiskt för reformatorisk kyrklighet är Guds ord som det predikade ordet som en proklamation av evangelium. »Kyrkan är de heligas samfund i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas« (CA art. VII). Reformationen återställde Ordets förkunnelse som en central del av gudstjänsten.
För Luther var Guds Ord framförallt Ordet som hade blivit kött – det Levande Ordet – Jesus Kristus. Han uttrycker en tydligt sakramental syn på predikan. Det är ett nådemedel – alltså något som inte bara föreläser om Kristus utan förmedlar Kristus och alla hans välgärningar. Ordet skapar vad det talar om, precis som i skapelsens morgon: Gud sa och det blev till. Jesus Kristus är Ordet som fanns i begynnelsen. Genom detta ord skapade Gud världen och genom detta ord besegrar han döden och skänker syndernas förlåtelse och skapar nytt liv, en ny skapelse. När Ordet talar till oss i nuet, är Kristus där, allt vad han en gång gjort är där, allt vad han vill göra är där, samlat i det ord som nu ropar in i vårt hjärta.
Detta Guds Ord kommer till oss som Lag och Evangelium, men rätt åtskilt.
Bibeln består för reformatorerna djupast sett av bara två slags ord: Lag och evangelium. Dessa två Guds Ord har helt olika funktioner. Lagen kräver, fördömer och dödar medan evangelium skänker, förlåter och skapar. Dessa två ord finns i hela Skriften, det finns lag i nya testamentet och det finns evangelium gamla testamentet. På ett grundläggande plan behöver vi förstå att lag och evangelium inte får sammanblandas. När lagen blandas med evangelium kan vi få för oss oss att vi kan finna frälsning genom vår lydnad. När evangelium blandas med lagen undergrävs Jesu fullbordade verk för oss. Frälsningen blir då inte längre »nåd allena« utan framstår som ett slags samarbetsprojekt där Gud och människa möts på halva vägen. Att helt överge lagen och enbart ägna sig åt evangelium är inte heller möjligt. Det leder till laglöshet – antinomism. Låt oss se närmare på vad lagen handlar om.
LAGEN
»Men vi vet att allt som lagen säger är riktat till dem som står under lagen, för att varje mun ska tystas och hela världen stå skyldig inför Gud. Ingen människa förklaras rättfärdig inför honom genom laggärningar. Vad som ges genom lagen är insikt om synd« (Romarbrevet 3:19-20).
»Vi tro, lära och bekänna, att lagen egentligen är den gudomliga lära, som undervisar vad som är rätt och Gud behagligt, och som bestraffar vad som är synd och Guds vilja emot. Allt, som bestraffar synden, hör därför till lagens predikan« (Konkordieformeln §5:3-4).
Lagen är från Gud, den är helig, rättfärdig och god, ja, till och med andlig, säger Paulus (Rom7:12,14). Den uppenbarar Guds heliga och goda vilja för mänskligt liv. Lagen har ett löfte om liv, men ett villkorat sådant. Dess krav måste efterlevas för att man ska få det som utlovas – »den som gör detta ska leva« (3 Mos 18:5). Och det finns alltid ett hot kopplat till lagen – den som inte gör vad lagen kräver är fördömd (5 Mos 28:15ff). Lagen handlar alltså inte om att vi ska göra så gott vi kan och så ser Gud vår goda ambition och accepterar det. Nej, lagen kräver fullkomlig rättfärdighet i tanke, ord och handling. Hela tiden. Med hela vår varelse. Lagen dömer därför inte bara våra onda gärningar utan även det vi betraktar som goda gärningar, vilket är saker som vi djupast sett gör för att rättfärdiga oss själva inför Gud, andra människor och oss själva. Den avslöjar våra innersta motiv och drivkrafter. Lagen visar därmed både på hur vi borde vara och hurdana vi i själva verket är.
Vår tids problem är inte »billig nåd«, vilket vi ofta varnas för i predikningar, utan billig lag. En lag som har skruvats ner till en nivå där den framstår som hanterbar. Men det är inte att ta lagen på allvar. När Jesus sammanfattar hela lagen med orden: »Du ska älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och hela din själ, av all din kraft och allt ditt förstånd, och din nästa som dig själv«, så är inte det en »lägre evangelisk version av lagen« som kan ge oss hopp. Det är istället spiken i kistan för all form av självfrälsning, eftersom lagen så uppenbart kräver det vi inte klarar av. Alla som på allvar har försökt att älska Gud av hela sitt hjärta och sin nästa som sig själv vet detta. Samtidigt vet vi att det lagen kräver inte på något sätt är orimligt, vi borde verkligen leva på det sättet. Lagen för oss därmed in i ett låst läge där vi inser att vårt syndafördärv är mycket värre än vi först trodde. Den har trängt förbi gärningarnas synbara fromhet och blottlagt hjärtats avoghet. Det är då lagen har gjort sitt verk och först då är vi redo för evangelium.
EVANGELIUM
»Men nu har det uppenbarats en rättfärdighet från Gud utan lag, en som lagen och profeterna vittnar om, en rättfärdighet från Gud genom tro på Jesus Kristus för alla som tror« (Romarbrevet 3:21-22).
»Evangeliet åter är egentligen en sådan lära, som undervisar om vad den människa bör tro, som icke hållit lagen, utan är fördömd genom den, nämligen att Kristus sonat och betalt all synd och åt henne utan all hennes förtjänst förvärvat och vunnit syndernas förlåtelse, rättfärdighet, som gäller inför Gud, och evigt liv« (Konkordieformeln §5:5).
Det finns inget djupare eller större mysterium än detta att Gud i Kristus Jesus frälser världen. Det är genom evangelium som Gud fritt och för intet frälser den människa som lagen har fördömt. Evangelium är dock fortfarande något av kyrkans bäst bevarade hemlighet. Det är också det första som går förlorat om man inte ständigt vakar över dess rena förkunnelse. Korsets dårskap ersätts så lätt av världslig visdom, upplevelsekristendom eller diverse självhjälpsprinciper, alltså olika former av lagbudskap. Även om ordet evangelium upprepas gång på gång i en predikan så är det inte evangelium om det inte är budskapet om vad Jesus har gjort för oss genom sin död och uppståndelse. Och hur goda nyheterna än är, så är det inte evangeliets goda nyheter om det inte erbjuder oss Kristus till syndernas förlåtelse för allt vi har brutit.
Det är alltså fullt möjligt att predika om Jesus utan att egentligen predika evangelium. »What would Jesus do?«, som för något decenium sedan var en populär slogan, är ett bra exempel på ett lagbudskap som har förklätts till ett slags evangelium med hänvisning till Jesus. Vad Jesus skulle göra är bara ytterligare ett lagbudskap som framställer Jesus främst som föredöme och inte som frälsare. Evangelium är inte ett budskap om att Gud har gett oss ett föredöme att följa. Evangelium handlar om vad Gud i Kristus har gjort för oss, inte om vad vi ska göra för Gud. Snarare än »What would Jesus do?«, handlar evangeliet alltså om »What has Jesus done – FOR US?« Evangelium är enbart löfte utan krav, kraven är redan uppfyllda, priset är redan betalat, frälsningsverket är fullbordat, men av en annan.
Evangelium är därför en underbar tröst för den svage och sjuke men den blir till förebråelse för den starke och självrättfärdige. Den självgoda människan som ännu inte har krossats av lagen vill gärna ha självhjälpsundervisning genom vilken hon tror sig kunna utveckla sin inneboende potential och så frälsa och förbättra sig själv. Men den människa som genom Guds lag överbevisats, inte bara om sina syndiga gärningar utan om sitt hjärtas syndafördärv, finner ingen tröst eller hjälp i principer och program av det slaget. Hon vet med sig att hon är helt förlorad i sin synd och behöver en nådig Gud som visar henne barmhärtighet enbart för Kristi skull. Evangelium är därför det enda som motsvarar människans egentliga behov. Många predikningar idag försöker möta upplevda behov och framskapade och skeva begär istället för att predika evangelium. Men det är som att erbjuda en cancerpatient en plastikoperation istället för att ge sig på tumören.
»Då det i denna meningsmotsättning är fråga om vår kristna läras främsta artikel, som, rätt förstådd, upphöjer och förhärligar Kristi ära och giver åt alla troendes samveten en välbehövlig och rik tröst […] Ty då motståndarna varken förstå vad syndaförlåtelsen eller tron eller nåden eller rättfärdigheten är, besudla de erbarmligt denna lära, fördunkla Kristi ära och välgärningar och beröva fromma samveten den i Kristus utlovade trösten.« (CAA, art. V, SKB)
»Från denna artikel kan man icke vika eller beträffande densamma får man icke göra några eftergifter, om än himmel och jord och vad som icke äger bestånd störtade samman. (..) Och på denna artikel grundar sig allt, som vi i lära och liv bekänna gentemot påven, djävulen och världen. Därför måste vi vara fullt förvissade därom och icke tvivla. Eljest är allt förlorat…« (Luther, Schmalkaldiska artiklarna)