Den gamle Johannes, en from och moralisk man, ligger på dödsbädden. Man har tillkallat prästen för att dela ut nattvard och tala några sista ord som skänker den ängslige Johannes frid inför döden. Men prästen lyckas inte skänka någon frid då han enbart berömmer Johannes egen fromhet och omvändelse. Men då kommer Katarina in i rummet och sätter sig hos Johannes. Han säger bekymrat till henne:
– Jag har ett orent hjärta, mycket synd, alltför mycket…
– Redan därav ser du tydligt att Gud inte övergett dig. Att så se sin synd, det förmår endast den som äger den helige Ande, svarade Katarina fast.
– Menar du, Katarina, att det kunde vara ett Guds verk att mitt hjärta är så orent?
– Inte att ditt hjärta är orent, det är syndens verk. Men att du ser det nu, det är Guds verk.
– Men varför har jag då inte fått ett rent hjärta?, frågar Johannes förtvivlat.
– Därför att du ska lära dig att hålla dig till och älska Jesus, sa Katarina lugnt och stilla.
– Vad menar du, Katarina?
– Jag menar det, Johannes, att om du fått ett rent hjärta och på den grunden kunnat förtjäna saligheten, varför skulle du då ha behövt Frälsaren? Om lagen kunde frälsa någon enda av oss, då hade väl Jesus inte behövt dö på korset? Men nu kommer lagen vrede åstad och Gud tillstoppar med sina heliga bud varje mun och låter all världen stå där med skam.
(Utdrag i reviderad form från Bo Giertz, Stengrunden)
Att predika Guds lag är en konst som få av oss behärskar. Många predikanter hamnar istället i ett slags moraliserande. Men Guds avsikt med lagen var inte att människan skulle bli moralisk och from i världslig mening. Inte heller skapa surmulna lagträlar eller fostra självgoda gärningshelgon. Lagens uppgift är att hållas fram som en röntgenplåt av vårt innersta, att avslöja vårt hjärtas skeva begär och avoghet mot Gud och hans heliga vilja, och så ställas fram som skyldiga. »Liksom de många stod som syndare på grund av en enda människas olydnad, så skulle också de många stå som rättfärdiga på grund av den endes lydnad. Men dessutom kom lagen in för att fallet skulle bli så mycket större. Men där synden blev större, där överflödade nåden ännu mer« (Rom 5:19-20). Synden skulle alltså genom lagen göras ännu mera synlig och syndig.
Distinktionen mellan lag och evangelium missuppfattas ibland då man antar att det handlar om att strunta i lagen och enbart predika nåd. Kyrkans kallelse är dock inte att slopa lagen till förmån för evangeliet. Vi behöver predika både lag och evangelium, men utan sammanblandning. När lagen får göra sitt arbete i oss så plöjer den upp hjärtats hårda jordskorpa och gör det redo att ta emot evangeliets goda säd. Genom lagen lär människan känna sin synd och sitt behov av nåd och förlåtelse. Genom evangeliet lär hon känna nåden sådan den verkligen är. Lagen säger: Gör! Evangelium säger: Gjort! Lagen visar på sjukdomen, evangeliet på botemedlet. Den hårda och självgoda människan behöver därför höra lagen. Men den som redan är tyngd av skuld och medveten om sin otillräcklighet inför Gud behöver höra evangelium. Låt oss i tur och ordning se lite närmare på lagen och evangeliet i funktion.
Lagens primära syfte är inte att moralisera eller vara sedelärande. Dess uppgift är inte att frammana någon slags pliktetik – alltså att du gör det rätta med motvilja. Snarare i så fall, när vi ändå är inne på det spåret, ett slags sinnelagsetik eller dygdeetik där det goda vi gör är ett utflöde från ett gott hjärta med goda och rena motiv. Människan har genom alla tider varit upptagen med att söka sin egen rättfärdighet. Att i och av sig själv, på lagens och gärningarnas väg, framstå som rättfärdig inför både Gud och människor. Lagen känner vi alla ganska väl, den präglar vår natur och därför också vår kultur. Lagen är alltså inget främmande budskap för oss, vi vet vad som är rätt och gott och vad som är fel och ont. Detta är skrivet i våra hjärtan och vårt samvete påminner oss ständigt. Men Gud förstärker lagen genom att ge oss sina bud.
På ett grundäggande plan uppenbarar Guds lag hans goda vilja för hans skapelse. Lagen beskriver hur det verkligt goda livet ser ut och hur vi ska leva för att vara goda. Åtminstone lagens andra tavla, den som handlar om hur vi ska behandla vår nästa, låter högst rimlig och förnuftig för alla människor. Men är vi uppriktiga så måste vi tillstå att vi ofta inte lever efter dessa bud, även om vi håller med om att de är goda. Men den första tavlan, där vår relation till Gud regleras, påminner alla människor om att man inte älskar Gud utan i själva verket föraktar honom. Guds Ord gör därför alla till syndare, även moralisterna som kan ivra för vissa bud och stadgar men i sitt hjärta föraktar Gud. När vi närmar oss lagen och brottas med den märker vi nämligen att vi har varken lust eller vilja och saknar kraft att leva som vi borde. Vi kanske vill, åtminstone nu och då, men vi gör inte vad lagen säger. Luthers ord är träffande:
Buden lär och föreskriver oss många olika goda gärningar, men därmed blir de inte utförda. De ger god vägledning men de hjälper oss inte. De lär vad man ska göra men ger ingen kraft till att göra det. De har getts för att människan genom dem ska se sin oförmåga att göra det goda och lära sig förtvivla om sin egen kraft. […] När nu människan genom buden har lärt sig och insett sin oförmåga, drabbas hon av ängslan över hur hon ska uppfylla Guds krav. Eftersom budet måste uppfyllas om hon inte ska bli fördömd, blir hon mycket förödmjukad och tillintetgjord i egna ögon. Hon finner ingenting hos sig själv som kan göra henne helig. (Luther, Om en kristen människas frihet)
Hur predikar man då Guds Lag utan att moralisera?
Lagens avsikt är inte att göra syndaren bättre utan synden värre. Den uppenbarar att det står värre till med oss än vad vi först trodde och på ett mycket mer grundläggande plan. Lagen accepterar inte något annat än fullständig fullkomlighet, vilket också Jesus bekräftar när han skärper lagens ord i Bergspredikan (Matt 5:48). Man kan i vissa stycken hålla lagens bokstav, men man missar dess ande och verkliga intention. Man gör då motvilligt vad lagen kräver men utan att hjärtat är med. Man gör det goda under olust och med ovilja och i fruktan för straff eller i förhoppning om belöning. När man på detta vis håller lagen i yttre bemärkelse, avslöjar lagen hur djupt syndafördärvet sitter hos oss. Det är detta Jesus är ute efter att avslöja när han skärper lagens bud. Om lagen enbart gällde det yttre beteendet, så skulle den vara uppfylld om vi gjorde de gärningar den påbjuder och samtidigt avhöll oss från de handlingar som den förbjuder. Detta skulle vi kunna kalla för just moraliserande, en uppgift som lagen har i civil bemärkelse. Att stävja ondskan och så att säga få onda människor att i rimlig mån bete sig gott.
Men Guds lag omfattar alltså hela människans väsen och riktar sig framför allt till hennes hjärta, där våra begär och önskningar finns. Om våra goda gärningar enbart utförs i rädsla för straff och med tanke på belöning, så görs de egentligen bara av kärlek till oss själva, inte till Gud eller vår nästa. Om lagen inte existerade, och vi alltså inte behövde frukta dess straff, skulle vi gärna begå äktenskapsbrott och stjäla och göra allehanda saker som vi i hemlighet går och längtar efter. Detta visar att vi i vårt hjärtas innersta egentligen är fientliga mot Guds lag och därmed mot Gud själv, oavsett hur moraliska vi kan verka till det yttre. Likt någon som enbart gift sig för pengar men inte håller av eller älskar sin partner, använder vi Gud som ett medel för att uppnå våra egna mål. Vi vill egentligen inte ha med honom att göra utan vill bara åt hans rikedomar. I tidens längd brukar ett sådant hjärta även visa sig i yttre handlingar. Vad hjärtat är fullt av…
En hund blir inte en hund bara för att den skäller. Den skäller för att den är en hund. Vi blir inte syndare för att vi syndar – vi syndar för att vi är syndare. Lika lite blir vi rättfärdiga för att vi gör goda gärningar. Det är när vi blivit pånyttfödda och förklarats rättfärdiga som vi gör goda gärningar – som räknas som goda inför Gud. Detta är skillnaden mellan laggärningar och trons gärningar – lagrättfärdighet och den rättfärdighet som tillräknas oss genom tron.
Ett felaktigt bruk av lagen kan göra människor till outhärdliga moralister som i en yttre bemärkelse lever efter lagens krav men i sitt hjärta fortfarande hyser agg mot både Gud och människor. Detta brukar dock prägla den inledande fasen på en människas väckelse och upplysning av lagens förkunnelse. Man försöker med egen kraft få ordning på sitt liv, jaga bort synden, lyfta sig i håret och förädla sitt leverne. Rosenius säger om detta att »Den som hoppas på att kunna bli rättfärdig genom lagen, har ännu en slöja för sina ögon, han är blind och vet inte vad lagen kräver.« Ja, men det måste väl räcka om man har ett ärligt uppsåt och gör så gott man kan, att det går åt rätt håll. Aposteln Jakob skriver: »…lagen överbevisar er om att ni är överträdare. Ty den som håller hela lagen men bryter mot ett enda bud är skyldig till allt« (Jak 2:9-10). Att hålla fram lagen som någon slags »moral improvement« är ur ett evangeliskt frälsningsperspektiv att missbruka lagens avsikt, vilken är att avslöja stenhjärtat och driva oss till Kristus. Bara hos honom kan vi finna den fullkomliga rättfärdigheten som består inför lagen och den tillräknas oss av nåd genom tro, när vi har gett upp våra egna försök att uppnå vår egen rättfärdighet.
Lagens första och egentliga avsikt är alltså att ge kännedom om synden. Hur bör då denna kännedom om synden vara för att vara rätt? Svar. Det är inte nog att bara känna de synder man har gjort. Det viktiga är att känna till varifrån synderna kommer, nämligen från det djupa fördärvet i vårt hjärta. Detta syndafördärv kännetecknas av hjärtats säkerhet, okänslighet, hårdhet och förakt för Gud. Så länge du inte känner detta elände i ditt hjärta, kommer alla ”jag kan” och ”jag vill” att föra dig bort. En så grundlig kännedom om synden får vi knappast i och med att vi första gången blir väckta. Väl blir vi förskräckta, men vi är inte färdiga att ge upp… så länge du bara strävar med det som hör till det yttre, så kan det väl hända att du tycker det lyckas bra. Men när du börjar förstå att Gud kräver hjärtat, måste du snart ge upp. För när du vill älska Gud över allting, känner du dig kall och ogudaktig. När du vill be och kämpa allvarligt mot synden, finner du hur lätt du fångas av den, utan att riktigt ångra den eller gråta över den. (Rosenius, Vägledning till frid)