Att vara kristen innebär inte att omfatta en livsåskådning, inte heller att överta vissa moraliska grundvärderingar, som skall förverkligas i en livsföring eller en livsstil. Kristen tro är delaktighet i ett nytt liv, som inte finns naturligt i denna värld, utan som är ett utflöde av den Uppståndnes liv, vilket flödar in i Kyrkan genom nådemedlen. (Talet om korset – Guds kraft. Till hundraårsminnet av Bo Giertz födelse, Rune Imberg (red), Att leva med Kristus, Folke T. Olofsson)
Människan fäller sina domar och känner sig själv ständigt dömd, sådan är hennes lott i detta livet. Ångest råder, samvetet värker och bedövas omvartannat. Mobben mobiliserar sig blixtsnabbt och agerar bödel på Facebook när någon kändis har ertappats i sin synd. Gamla normer må tillsynes ha upplösts men uppträder ständigt i ny gestalt. Gränslinjerna för vad som är acceptabelt och räknas som kosher patrulleras dygnet runt av gränsvakter på sociala medier såväl som av pressens kolumnister och krönikörer.
Det finns något djupt ohälsosamt och ohållbart med ett samhällsklimat som obarmhärtigt och omedelbart kräver offentligt skymfande vid skampålen som straff för varje synd, men som samtidigt föraktar och förskjuter all tanke på försoning och förlåtelse. Det påminner om tendenser till en sekulär puritanism där ändamålet att upprätthålla myten om den moraliskt oklanderlige medborgaren helgar alla medel, men utan möjlighet till syndernas förlåtelse, pånyttfödelse och upprättelse. Brännmärkt av sin överträdelse är syndaren för alltid fördömd med enkelbiljett till ett veritabelt helvete utan några utsikter om återlösning.
Entreprenören och politikern Jan Emanuel Johansson reflekterar över detta i veckans nummer av Kyrkans Tidning: »Jag tror bespottandet av andra kan få oss människor, oreflekterat, att känna oss bättre och renare för stunden. Särskilt när någon offentlig person med lite fallhöjd har syndat. Någon vi kan peka finger åt och säga: Vilken dålig människa. Usch. Så skulle jag aldrig göra.« Den fullständiga normupplösningen och laglösheten som det ofta talas om i vår tid är därför i viss mån en illusion. Människan är av naturen lagisk och besatt av att döma andra, samtidigt som hon för egen del kämpar för och kräver fullständig acceptans och erkännande som rätt och riktig. Denna lagiskhet kan snabbt finna bränsle på kristendomens mark.
Inte sällan är det just den fundamentalistiska betoningen uttryckt i moralism, strävan efter en absolut renhet och högoktanig andlighet, som ger upphov till sekter och ljusskygga sällskap. Här är talet om att vara innanför eller utanför ständigt aktuellt. Fruktan att bli underkänd och utesluten skapar ovisshet bland dess medlemmar och fostrar hycklare som »bär fromheten som en mask men vill inte veta av dess kraft« (2 Tim 3:5).
Peter Halldorf skriver just idag på Tidningen Dagens webbsida »Är det inte just detta oförtäckta försvar för en fundamentalistisk läsning av Bibeln, som är själva roten till den gränslösa tragedin i Filadelfia Knutby? … En tidig andlig formering kan spåras till karismatiska miljöer där en fundamentalistisk läsning av Bibeln byggde in en illusorisk konflikt i unga människors världsbild. Konflikten mellan Gud och världen.«
Luther hävdar på samma vis i skarpa ordalag att det är när evangeliet går förlorat och den moraliserande gärningsläran står i fokus snabbt blir grunden för allehanda sektbildningar: »Det finns inte någon annan kraft eller något annat medel att stå emot villfarelserna och sekterna än denna rena artikel om den kristna rättfärdigheten. Har den gått förlorad och man har avfallit från denna artikel kan man inte upphöra att falla, fara vilse och leda vilse i all oändlighet. Utan tvivel kommer man då att ge upphov till otaliga sekter och uttänka nya läror och gärningar… Må hellre alla svärmare och papister fara åt helvete med sina rättfärdigheter, gärningar och förtjänster – även om hela världen håller sig till dem – än att evangeliets sanning fördunklas och Kristi ära går om intet.«
Låt oss från början slå fast att lagen alltså inte förmår att göra någon till en kristen människa. Den kan enbart av somliga skapa en något så när god medborgare och en i yttre bemärkelse from och hängiven farise. Men en evangelisk och pånyttfödd kristen kan aldrig lagen, i någon av alla dess former, åstadkomma. Det gäller även lagen i dess allra ädlaste form – den som ställer fram Jesus som en förebild att efterlikna. Ingen blir en kristen genom att försöka efterlikna Jesus. Den som har försökt vet själv hur det snarare ger klara besked om hur mycket som fattas. Även den som trots allt upplever sig själv som väldigt kristuslik kan nog bli bättre informerad av dem som lever nära inpå.
Kristendomens kris i vårt land handlar till stor del om att man försökt att etablera dess bestående värde på lagens planhalva och etikens område. Man har lyft fram Bergspredikans moral och profilerat Jesus som sedelärande föredöme och revolutionären för kärlekens livsstil. Resultatet har till stor del blivit att evangelium förvandlats till lag. Försoningens fullbordade verk har kommit i skymundan för kärleksbudet. Bergspredikan har ryckts ur sitt sammanhang och framställts som varje människas högsta och obligatoriska strävan efter dygd. Talet om synd och nåd har ersatts av moralkakor byggda på missuppfattningar om Bergspredikans krav som avsedda för samhällslivets normala standard. Något som även förmedlats som möjligt att uppnå och förverkliga för varje människa som på allvar bjuder till, verkligen försöker och gör sitt bästa.
Men alla som observerar Bergspredikans krav, uppriktigt och ärligt, måste erkänna dem som omöjliga för varje människa. Denna utveckling där dessa moraliska krav tagit evangeliets plats har inneburit förödande följder för kristendom och kyrka i vårt samhälle. Evangeliets goda nyheter har blivit till goda råd som ställer orimliga krav på den gamla och fallna människan. I själva verket blir denna lagiskhet istället laglöshet, eftersom lagens ursprungliga syfte går förlorad, då man skruvar ner lagens krav till livsstilsprinciper genom vilka man utvecklar en högre moral och vinner erkännande. Men lagens avsikt är inte att moralisera, »ty ingen människa förklaras rättfärdig inför honom genom laggärningar. Genom lagen ges insikt om synd« (Rom 3:20).
Det som ligger till grund för denna skeva kristendomssyn är en sammanblandning mellan lag och evangelium. Kristendom är både lag och evangelium, men rätt åtskilda. Lag ska förbli lag utan att prutas av eller framställas som gudomliga önskemål. Lagen är Guds heliga krav och en spegel av Guds omutliga rättfärdighet och hans väsens helighet. Trots skapelsens fallna och förvanskade tillstånd, har lagens yttre krav en märklig attraktion på människan. Lagen känns igen av henne och har i både vår natur och kultur en resonansbotten som ger ett instämmande genljud. (Rom 2:15) Lagen ska framställas i all sin kraft för att driva människan till slutet av sig själv och således fram till Kristus och nåden. Men när lagen används som en väg till frälsning och fromhet blandas lagens och nådens riken samman. Då färdas man in på den falska andlighetens och den hycklande fromhetens ödesdigra marker. Här råder en falsk lagrättfärdighet som bygger på en hemsnickrad moral där man godtyckligt blandar och ger. Man fördömer vissa synliga oskick medan man blundar för den verkliga och allvarliga men undangömda hjärtesynden.
I vissa kristna traditioner blir det sålunda slut på svordomar, fest och dans. Man lägger bort cigaretten och vinglaset, flyr undan världens nöjen och lever ett stilla och fromt liv. Förargad över samtidens lössläppthet vill man lagstadga fram en allmän fromhet bland medborgarna. I andra kyrkliga sammanhang avfärdas denna hållning som sekteristisk och självupptagen inskränkthet. Här tar fromheten gestalt i kampen för rättvisa och engagemang för klimat och miljö. Man ger sig ut i världen för att engagera sig politiskt, utplåna orättvisor och höja sin röst för de svaga. Detta är naturligtvis grova generaliseringar och det finns en uppsjö av olika gränsdragningar av vad man kallar fromhet eller bedömer som kristligt. Men gemensamt för alla dess former är just att det är etik och moralism som ligger till grund, medan evangeliet skymts bakom antingen salvelsefull andlighet i bönehusen eller social aktivism på barrikaderna.
Det som är lika för dessa uttryck är att människan mycket väl kan få fortsätta vara dömande och elak, gärna framhäva sin egen förträfflighet och förakta dem som inte lever efter den egna tolkningen av lagens standard. I båda fallen gäller vad Jesus säger i sina verop över fariseerna: »Ni silar mygg och sväljer kameler. Ni rengör utsidan av bägaren och fatet, men inuti är de fulla av rofferi och omåttlighet. Du blinde farisé, gör först insidan av bägaren ren, så blir också utsidan ren… Ni liknar vitkalkade gravar. Utanpå ser de vackra ut, men inuti är de fulla av de dödas ben och allt slags orenhet. Så är det också med er. Utanpå ser ni ut att vara rättfärdiga, men inuti är ni fulla av hyckleri och ondska« (Matt 23:24-28).
Men lagen kan inte frälsa eller förvandla. Den kan (och ska) uppehålla rätten, kuva ondska och oordning, värna och skydda den förtryckte och föra den utsattes talan. Lagen skapar ordnade och drägliga livsvillkor för tillvaron bland fallna människor i en fallen värld. Den skapar en grundläggande trygghet och möjlighet för livet som på olika sätt är utsatt och hotat. Men eftersom den hävdar rätten och dömer orätten blir den till slut på punkt efter punkt en domare över varje människa. Lagen avslöjar och utpekar varje människas överträdelser på område efter område, i tanke, ord och handling. Framförallt avslöjar den diskrepansen mellan människans i någon mån yttre goda gärningar och deras inre hållning mot medmänniskor men främst gentemot Gud. Vad man än tar sig för så har man alltjämt sitt gamla syndahjärta kvar.
Lagen dömer vårt hjärta med orden »du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta«. Här kommer vi in på lagens andra uppgift – istället för att vara en vägledning till bättring blottlägger den syndens djupaste orsak – vårt upproriska hjärta gentemot Gud. Om vi verkligen tar allvarligt på Guds lag så dömer den inte bara våra yttre handlingar utan demaskerar vårt innersta. Jesus säger: »Är ni också fortfarande lika oförståndiga? Förstår ni inte att allt som kommer in i munnen går ner i magen och töms ut på avträdet? Men det som går ut ur munnen kommer från hjärtat, och det gör människan oren. Ty från hjärtat kommer onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt, stöld, falskt vittnesbörd och hädelser. Sådant orenar människan. Men att äta utan att tvätta händerna gör inte människan oren« (Matt 15:16-20).
Nu har lagen grävt sig ner bortom det ytliga och synliga. Här slår järnspettet emot hjärtats hårda stengrund. Här biter vare sig moralism eller prat om värdegrund. Varken bättring eller gottgörelse rår på denna realitet. Människan står inför faktum att hon är förlorad, inte bara genom synden hon gjort utan på grund av syndaren som hon är. Ett tillstånd som hon bär med sig var hon än går och vad hon än gör. Det fläckar även de bästa och fromaste föresatser. Då kan hon bara stämma in i Paulus ord: »jag kan inte fatta att jag handlar som jag gör. Det jag vill, det gör jag inte, men det jag hatar, det gör jag… Ty jag vet att i mig, det vill säga i mitt kött, bor inte något gott. Viljan finns hos mig, men att göra det goda förmår jag inte… Jag arma människa! Vem skall frälsa mig från denna dödens kropp?« (Rom 7:15-24)
I nästa artikel kommer jag att belysa evangeliets nådefulla erbjudande om syndernas förlåtelse och rättfärdighet från Gud. Om evangeliets nyskapande och förvandlande kraft och om hur moral och etik ser ut och växer fram från trons perspektiv.