REFLEKTIONER UNDER FASTAN DAG 7
Fastan är en tid då vi uppmuntras att säga som det är. Att utan omsvep bekänna vårt tillstånd och i ödmjukhet erkänna vår brist och vårt behov. En tid att lägga om kursen och gensvara på vår djupaste längtan.
»Utrannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta; pröva mig och känn mina tankar, och se till, om jag är stadd på en olycksväg, och led mig på den eviga vägen. För Jesu Kristi skull«. Vi säger hur vi har det, erkänner vårt behov, uttrycker vår längtan och överlämnar oss åt Herren precis sådana som vi är, och ber om hans nåd och barmhärtighet.
Hans Johansson skriver i Tidebönsboken: »Gud vill möta och hjälpa oss där vi är, inte där vi tycker att vi borde vara. Därför är det viktigt att säga som det är, utan att först värdera och sortera sina tankar och känslor. Vi behöver tala ut inför Gud, inte för att informera utan för att ge honom tillträde till det vi bär på, så att vi inte fastnar i det. Gud har öppnat sitt liv för oss och gett sig själv till oss i Kristus. Han vill att vi gör detsamma för honom.«
Under fastan kan vi formulera denna bekännelse och längtan i nedanstående underbara lovsång.
Jag kommer som jag är
Har ingenting att dölja
Du har skapat mig
Och känner mig så väl
På vacklande ben
Men jag längtar att få följa
Du styrker mig
Och leder steg för steg
Jag vill vara här
I Ditt ansiktes ljus
Låt mig präglas
Och bli en bild av Dig
Jag vill vara här
I Ditt ansiktes ljus
Reflektera ljuset i från Dig(“I ditt ansiktes ljus” Text & Musik: Joakim Strandberg)