I mars, alldeles i början av den pandemi som nu dystert präglar det mesta av vår tillvaro, började jag läsa texten som Martin Luther skrev under en liknande situation. År 1527 spred sig böldpesten i Wittenberg. Universitetet och andra institutioner hade stängt ner. Folk flydde för livet. Stora mängder av de som stannande kvar dog i pesten. Dödligheten låg på mellan 30 och 90 %. Luther fick själv starka påtryckningar att fly och sätta sin familj i säkerhet. Flera präster efterfrågade ett offentligt uttalande av Luther om vad som var rätt och gudfruktigt att göra i denna situation.

Den nästan 500 år gamla texten gjorde intryck på mig. Huvudbudskapet och framförallt dess balanserade tonalitet av både allvar, omsorg och orubblig tro kändes relevant även mitt i våra egna omständigheter. Som församlingsledare och själavårdare, präster och pastorer står vi hela tiden inför allvarliga frågor och olika beslut måste fattas och kommuniceras. Här behöver vi goda råd och vägledning, men framförallt styrkas i en grundläggande förtröstan. Luthers text är genomsyrad av denna förtröstan utan att göra avkall på gott omdöme och förstånd.

Därför bestämde jag mig för att översätta texten till svenska och i juni gjordes den tillgänglig och publicerades i Johannelunds teologiska tidskrift Ingång. Nu när pandemin på nytt ökar i vårt samhälle och allvaret tilltar och restriktionerna skärps, kan det vara värdefullt att återvända till denna text. Efter dagens digitala pressbreifing med kultur- och demokratiminister Amanda Lind, tillsammans med representanter från trossamfunden om information kring adventsfiranden m.m, bestämde jag mig för att göra den tillgänglig här uppdelad i några olika poster. God läsning.

Nåd och frid från Gud vår Fader och vår Herre Jesus Kristus.

Ditt brev, som skickades till mig i Wittenberg, mottogs för en tid sedan. Du vill veta om det är rätt för en kristen att fly från en dödlig pest. Jag borde ha svarat för länge sedan, men Gud har under en tid låtit fostra och gissla mig så hårt att jag varken har kunnat läsa eller skriva så mycket. Vidare slog det mig att Gud, barmhärtighetens Fader, har givit dig så rikt med visdom och sanning i Kristus att du själv borde vara väl kvalificerad att avgöra denna sak, och ännu större frågor, genom hans Ande och nåd utan vårt bistånd.

Men nu när du fortsätter att skriva till mig och har, så att säga, ödmjukat dig själv när du efterfrågar vår syn på detta, så att vi, som Paulus upprepade gånger lär oss, alltid kan stå eniga i vad vi säger och vara ett i själ och sinne kring denna fråga (1 Kor. 1:10; 2 Kor. 13:11; Fil. 2: 2). Därför meddelar vi dig vår åsikt så långt som Gud givit oss insikt att förstå saken. Dessa åsikter vill vi ödmjukt överlåta till din bedömning och till alla fromma kristna, som det sig bör för att alla ska komma fram till sin egen övertygelse och så fatta beslut. Eftersom rykten om dödens framfart sprids i dessa och många andra delar av vårt land, har vi gett vår tillåtelse att dessa instruktioner får tryckas och spridas eftersom andra kanske också vill använda sig av dem.

Handla efter din tro, men döm inte andra

Till att börja med är vissa människor av den fasta uppfattningen att man varken sig bör eller behöver fly från en dödlig pest. Snarare, eftersom döden är Guds straff, som han sänder oss för våra synders skull, måste vi underkasta oss Gud och med en sann och fast tro tålmodigt uthärda vårt straff. Dessa betraktar flykt som ett helt felaktigt beteende och som en bristande tro på Gud. Andra åter intar hållningen att man verkligen kan fly, särskilt om man inte har något offentligt ämbete eller liknande ansvar.

Jag kan inte klandra dem för deras beundransvärda beslut. De lyfter fram en god sak, nämligen en stark tro på Gud, och förtjänar beröm för att de önskar att alla kristna ska ha en orubblig tro. Det krävs nämligen en robust tro för att möta den död för vilken de flesta av helgonen själva fruktade och fortfarande bävar inför. Vem skulle inte hylla dessa genu- ina människor för vilka döden är en liten sak? Dessa som gärna och villigt accepterar Guds straff, och dessutom gör det utan att förhandla med Gud, vilket vi återkommer till senare.

Eftersom det i allmänhet är sant för kristna att få är starka och många är svaga, kan man helt enkelt inte lägga samma börda på alla. En person som har en stark tro kan dricka gift och inte drabbas av någon skada, (Mark 16:18), medan en med svag tro skulle dricka sig till döds. Petrus kunde gå på vattnet eftersom han var stark i sin tro. När han började tvivla och hans tro försvagades, sjönk han och drunknade nästan. När en stark man vandrar med en svag man, måste han anpassa sin fart så att han inte går i en hastighet som enbart står i proportion till hans egen styrka, annars sätter han ett dödligt tempo för sina svagare följeslagare. Kristus vill nämligen inte se sina svaga övergivna. Paulus skriver: »Vi som är starka är skyldiga att bära de svagas svagheter och inte tjäna oss själva« (Rom 15:1) och vidare »Nej, tvärtom är de av kroppens lem- mar som vi anser svagast så mycket mer nödvändiga« (1 Kor 12:22).

För att uttrycka mig konkret och kortfattat: detta att försöka fly från döden kan ske av två anledningar. För det första kan det ske i olydnad mot Guds ord och bud. Ett exempel kan vara när någon är fängslad för Guds ords sak för att undkomma döden förnekar och förkastar Guds ord. I en sådan situation har vi Kristi enkla bud och uppmaning att inte fly utan snarare lida döden. Kristus säger: »Var och en som förnekar mig inför människorna, honom skall också jag förneka inför min Fader i himlen« och »Var inte rädda för dem som dödar kroppen men inte kan döda själen« (Matt 10:33, 28).

Ta ansvar för det du är satt att vårda och förvalta

De som står i en andlig tjänst som predikanter och pastorer måste för- bli trofasta och stå stadigt inför hotet om denna dödsfara. Vi har ju ett tydligt bud från Kristus själv: »Den gode herden ger sitt liv för fåren. Den som är lejd och inte är en herde med egna får, han överger fåren och flyr, när han ser faran komma« (Joh. 10:11-12). Det är just när människor står inför fara och död som de som mest behöver den pastorala omsorgen som stärker och tröstar deras samvete med Guds ord och sakramenten. Bara så kan de genom tron övervinna döden. När det finns tillräckligt med predikanter tillgängliga på en ort kan man komma överens om att uppmuntra några i prästerskapet att lämna för att inte utsätta sig för onödig fara. Ett sådant tillvägagångssätt anser jag inte vara felaktigt eller syndigt eftersom den pastorala tjänsten tillhandahålls och de som lämnar dessutom skulle varit redo och villiga att stanna om det hade varit nödvändigt.

Vi läser att kyrkofadern Athanasius flydde från sin kyrka för att hans liv skulle skonas eftersom där var många andra som kunde utföra hans tjänst. På samma sätt sänkte bröderna i Damaskus Paulus i en korg över muren för att göra det möjligt för honom att fly (Apg. 9:25). Vi kan även se i Apostlagärningarna 19:30 att Paulus tillät sig själv att undvika marknadsplatsen för att han inte skulle riskera att utsättas för fara där eftersom det inte var nödvändigt för honom att vara där.

Följaktligen är alla som har ett offentligt uppdrag, såsom borgmästare, domare och liknande, skyldiga att stanna kvar. Även detta är Guds ord, som har insatt världsliga myndigheter och befaller att stad och land så ska styras, skyddas och bevaras. Paulus säger: »Överheten är en Guds tjänare till ditt bästa« (Rom 13:4).

Att överge ett helt samhälle som man har kallats att styra och lämna det utan officiell regering, medan det är utsatt för alla slags faror som bränder, mord, upplopp och alla tänkbara katastrofer, är en stor synd. Det är den typ av kaos som djävulen gärna skulle vilja initiera där det inte längre finns någon lag och ordning. Aposteln Paulus förmanar och säger: »Men om någon inte tar hand om sina närmaste, särskilt då sin egen familj, så har han förnekat tron och är värre än den som inte tror« (1 Tim 5:8). Å andra sidan, om de som är i stor svaghet flyr men tillhandahåller kapabla ersättare för att se till att samhället är välskött och skyddat, som vi tidigare angav, och om de kontinuerligt och noggrant övervakar processen, har det skett på ett lämpligt sätt.

Vad som gäller för både kyrka och stat bör också gälla personer som har skyldigheter eller står i ett tjänsteförhållande gentemot varandra. En tjänare bör inte lämna sin herre och en arbetstagare inte sin arbets- givare utan kännedom och giltigt tillstånd. Likaså bör en mästare inte överge sin tjänare eller en dam sitt hembiträde, såvida inte lämpliga åt- gärder vidtagits för deras behov. I alla dessa frågor är det en gudomlig befallning att tjänare och pigor ska visa lojalitet och enligt samma befallning ska deras överordnade ta hand om sina tjänare. På samma sätt är fäder och mödrar bundna av Guds Ord att tjäna och hjälpa sina barn, och barn sina fäder och mödrar. Likaså bör offentligt anställda vid sjukhus, stadskontor och ordningsmakten, oavsett vad deras titlar är, inte fly om de inte tillhandahåller kapabla ersättare som är acceptabla för deras arbetsgivare.

När det gäller barn som är föräldralösa, är vårdnadshavare eller nära vänner skyldiga att stanna hos dem. Man bör även ombesörja tillförlitlig vård för sina sjuka vänner. Ja, ingen ska drista sig att lämna sin nästa om det inte finns någon annan som tar hand om deras behov och sköter om dem. I alla dessa fall måste vi med allvar tänka på Kristi egna ord: »Jag var hungrig och ni gav mig inte att äta. Jag var törstig och ni gav mig inte att dricka. Jag var främling och ni tog inte emot mig, naken och ni klädde mig inte, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte« (Matt 25:41–46). Enligt dessa ord är vi bundna till varandra på ett sådant sätt att ingen får överge den andra i sin nöd utan är skyldig att hjälpa honom såsom han själv skulle vilja få hjälp.

Där det inte finns någon sådan nödsituation och det finns tillräckligt med människor tillgängliga för att vårda och ta hand om sjuka – där de som är svaga i tron tillhandahåller frivilliga eller betalda i sitt eget ställe – finns det inget behov av ytterligare hjälp. Samma sak gäller om de sjuka inte vill ha dem kvar eller inte längre önskar deras tjänster. I dessa lägen bedömer jag att de har ett fritt val att antingen fly eller att stanna kvar. Om någon är tillräckligt djärv och stark i sin tro, låt honom stanna i Guds namn; det är verkligen ingen synd. Om någon är svag och rädd, låt honom fly i Guds namn så länge han inte försummar sin plikt gentemot sin nästa och har gjort tillräckligt för att de ska få vård.

Att fly från döden och rädda sitt liv är en naturlig reaktion som är implanterad av Gud och inte förbjuden såvida det inte sker i uppror mot Gud eller till skada för vår nästa. »Ingen har någonsin hatat sin egen kropp, utan man ger den näring och vårdar den« (Ef. 5:29) säger Paulus, som även beordrar varje människa att så långt som det är möjligt bevara kropp och liv och inte försumma någon av de ringaste lemmarna (1 Kor 12:21–26). Gud har ordnat kroppens alla lemmar så att var och en bryr sig om och tjänar den andra.

Det är inte förbjudet utan snarare är vi uppmanade att arbeta i vårt anletes svett för vår dagliga föda, våra kläder och allt annat vi behöver. På samma sätt ska vi söka undvika förstörelse och katastrofer när vi kan, så länge vi gör det utan att försumma kärleken och plikten mot vår nästa. Hur mycket lämpligare är det därför inte att försöka bevara livet och undvika döden, om detta kan göras utan att det skadar vår nästa, eftersom Kristus själv säger att livet är mer än mat och kläder (Matt 6:25). Om någon emellertid har en så stark tro att han frivilligt kan lida nakenhet, hunger och brist utan att fresta Gud och utan att försöka fly, även om han skulle kunna göra det, låt honom fortsätta så. Men låt honom inte fördöma dem som inte vill eller inte klarar av att göra samma sak. (Fortsättning följer i del 2)