TANKAR UNDR FASTAN DAG 6

 

 

»Men nu gläder jag mig, inte för att ni blev sorgsna utan för att sorgen har lett till ånger. Ni blev sorgsna så som Gud vill, och därför har ni inte tagit någon skada genom oss. En sorg efter Guds vilja ger en ånger som man inte ångrar och som leder till frälsning. Men världens sorg leder till död. Se vad den här sorgen från Gud har fört med sig hos er: vilken hängivenhet…« (2 Kor 7:9-11) 

 

All sorg är inte tragisk. Det finns en god och hälsosam sorg, när man sörjer över sina synder på ett sådant vis att det leder till omvändelse. Enligt Paulus finns det alltså en världens sorg som leder till död men även en sorg efter Guds vilja som leder till ånger och frälsning. Han kallar den fyndigt för »en ånger man inte ångrar« – den för alltså något gott med sig. 

 

Dessa två olika typer av bedrövelse gestaltas i två livsskildringar av Jesu lärjungar, Judas Iskariot och Simon Petrus. Båda innehåller sorg och ånger. Judas förråder Jesus för pengar. Men när han ser vad som sker ångrar han sig och försöker reda upp sin situation med översteprästerna. Men där finns ingen hjälp att hämta och ingen barmhärtighet att finna. »Vad rör det oss? Det får du själv ta ansvar för« (Matt 27:4), blev deras kalla svar. De vill inte befatta sig med hans blodspengar och hans skuld. Judas springer ut i mörkret. Ensam med sin sorg och tyngd av sin skuld tar han sitt eget liv. 

 

Petrus förnekar sin mästare när han är på väg mot korset. Han grät bittert och sörjde. Men sorgen ledde till omvändelse. Några dagar senare får han se den uppståndne Jesus stå vid stranden och han kastar sig i vattnet för att simma i land för att möta sin frälsare. Hos Jesus finns upprättelse och en ny början. 

 

Det är brutala skildringar, men samtidigt en skrämmande påminnelse om hur livet kan gestalta sig för många. Inom oss alla finns både en potentiell Judas och Petrus. Båda dessa livsöden lever i oss. Den avgörande skillnaden är vad vi gör med vår synd och sorg. Försöker vi själva bära vår sorg och sona vår egen synd kommer den att krossa oss och blir en sorg som leder till döden. Men en sorg efter Guds hjärta ger en ånger som man inte ångrar och som leder till frälsning. För Judas blev det ett tragiskt slut. För Petrus en upprättelse och en ny början. 

 

Fastetiden är en tid för  bikt och bot. En tid då vi ger Gud ett sådant utrymme att det leder till både bedrövelse och bättring. Låt inte din sorg och din synd driva dig till förtvivlan och hopplöshet, utan låt den driva dig till Jesus. Fastetiden är därför en gåva till oss. Bikten kallas faktiskt av »de gamle« för glädjens sakrament och syftar på den befriande glädje som David beskriver att syndabekännelsen innebär: »Salig är den som fått sitt brott förlåtet, sin synd övertäckt!« (Ps 32:1). Och han fortsätter med uppmaningen att därför ska alla söka förlåtelsen medan det ännu är tid och Herren låter sig finnas. 

 

Det ligger en oerhörd kraft i självrannsakan om man vet var man ska göra av det man stöter på. Självrannsakan kommer att leda till sorg och ånger. I själens mörker blir det bara grämelse till döds. Men i evangeliets ljus leder ångern till omvändelse, frälsning och en ny början. För boten är roten till nytt liv. Bikt handlar inte om böter utan om befrielse att kunna leva ut sin omvändelse.