REFLEKTIONER UNDER FASATN DAG 25
Jag kliver in på hotellet som jag gjort så många gånger innan. Redan från utsidan ser jag att något är annorlunda. Parkeringen är nästan tom på bilar och restaurangavdelningen som normalt brukar sjuda av liv vid den här tiden är nedsläckt. Det är nästan en kuslig känsla i receptionen och killen bakom disken bekräftar mitt obehag. Det är ödsligt och bara sju gäster i hela byggnaden..
Oron kryper i mig, men det är inte rädslan för corona utan det är rastlösheten som spökar. Tystnaden blir speciellt märkbar i sådana här situationer. Jag frestas att sätta på teven för att fylla mitt lilla rum med ljud och bild, inte för att jag vill se på något specifikt utan i ett försök att slå i sönder den kompakta tystnaden. Jag har inget på schemat förrän nästa dag och direkt tänker jag på hur jag kan få kvällen att gå. Hur kan jag aktivera mig och få timmarna att gå fram tills det blir lagom att lägga sig för nattens sömn.
Vårt komplicerade förhållande till stillhet och tystnad blir tydligt i dessa tider. Samtiden har programmerat oss för ett högt tempo där livet aldrig riktigt hinner ikapp. Packade scheman. Många bollar i luften. Vi rusar från det ena till det andra och får vi en stund över så flyr vi in i mobilen. Mitt i detta kan man ana en växande längtan efter samling och stillhet, koncentration och närvaro.
»Vår komplicerade tid kräver platser för långsamma tankar och riktiga möten, som kan väcka något mer bestående.« Karin Olsson, Kulturchef på Expressen
Jag slår vakt om seden med en avskild stund av tystnad och stillhet innan varje gudstjänst börjar. Vi har så mycket som drar oss bort och gör oss frånvarande. Vi behöver göra en markering att vi nu går in på helig mark genom att få tid att stänga av det omgivande bruset, samla våra tankar och sinnen kring Kristus och ställa in vårt hjärta på att tillbe och tacka men framförallt ta emot Guds egen närvaro och hans goda gåvor. Gud vet inte vad det är att vara frånvarande. Han är alltid och allestädes närvarande, men vi behöver lära oss att bli närvarande hos honom.
Om ni vänder om och är stilla skall ni bli frälsta. Genom stillhet och förtröstan blir ni starka. (Jes 30:15)
Tystnaden kan skrämma oss. I tystnaden blir vårt inre kaos påtagligt. Genast väller ett buller fram av den såpopera som utspelar sig i vårt inre i form av oro, osammanhängande tankar och plågade känslor till ytan. Helt plötsligt blir vi varse kroppens anspänning och börjar skruva och vrida på oss.
Vi är ovana vid och främmande inför tystnaden eftersom vi nästan dygnet runt är omgivna av en ljudmatta av ett aldrig sinande brus. Bakgrundsmusiken har tagit över varje del av tillvaron. Vi har blivit vana vid den konstanta distraktionen i form av ständig aktivitet och underhållning. Tystnaden är en sådan bristvara att den nu exklusivt säljs i form av »tysta retreater«.
Tystnaden blir starkt talande. Avslöjar vår rastlöshet. Vi blir nervösa, stressen stiger då vi känner att detta blir slöseri med tid, då vi lever under ett oupphörligt krav på effektivitet och synlig produktivitet. Det kan vara svårt att mäta vad tystnaden i allmänhet, och tystnaden inför Gud i synnerhet, gör med oss och ibland oss. Men flera kan vittna om vad som sker till både ande, själ och kropp när man tagit sig över tröskeln till tystnad och kontemplation inför Guds ansikte.
Vi har blivit bullerskadade och förlorat förmågan till förnimmelse, men i stillheten och tystnaden inför Guds ansikte återvinner vi den. Tystnaden skapar utrymme, efter den inledande kampen skänker den vila och öppnar våra sinnen. Men tystnaden är inte tom utan snarare blir vi under tystnad och stillhet varse Guds enorma närvaro. I stillheten och tystnaden får vi lära oss att inte åstadkomma eller prestera något utan bara ta emot. Vi försöker inte finna Gud utan låter oss bli funna av Gud.
Bli stilla och besinna att jag är Gud (Ps 46:11)
Men här handlar det alltså inte om att spela ut tystnaden mot ljudet, talet, bönen och lovsången, utan snarare skapa den bakgrund mot vilket tilltalet når fram. Arvo Pärt, den legendariske estniske och ortodoxe tonsättaren, lär ha sagt att »tonerna får sin kraft av och tar sin utgångspunkt ur tystnaden«. Tystnaden är alltså både en förberedelse som öppnar oss för Guds tilltal och ett utrymme efter Guds tilltal som ger det tid att få sjunka in, beröra och verka. Tyvärr skyndar vi allt för ofta vidare till nästa punkt. Om man vill bli hörd är det klokt att först bli tyst.
En avslutande bild som kan klargöra vad stillheten kan åstadkomma. Se framför dig en vacker sjö en solig dag. Om vattenytan är stilla kommer den att reflektera solens strålar och den blir likt en spegel av himlen. Bilden blir klarare desto lugnare vattnet är. Om det däremot blåser och vattnet är oroligt och böljande kan inte solens strålar återspeglas utan det blir tvärtom mörkt.
Desto mer vi har att göra desto mer behöver vi ge oss tid för stillhet. Inför stora utmaningar behöver inte bara kraftfull handling utan förtröstansfull bön. Vi behöver inte bara verka utan framförallt låt oss på-verkas av Gud. Att helt enkelt lära oss att rätt skilja mellan orsak och verkan är en nyckel. Släpp blicken från resultatet och stanna upp vid dess källa och upphov.
Herren skall strida för er, och ni skall hålla er stilla. (2 Mos. 14:14)
Om någon förblir i mig och jag i honom, bär han rik frukt, ty utan mig kan ni ingenting göra. (Joh 15:5)