Under vinjetten EFTERSNACK kommer vi varje vecka att sammanfatta, följa upp trådar och utveckla tankar från det senaste avsnittet av Re:formera podden.
I vårt senaste avsnitt som ligger ute nu, du kan lyssna här, samtalar vi om kyrkans förmåga att ställa om istället för att ställa in. Hur ser församlings- och gudstjänstliv ut efter två månader med restriktioner? Hur funkar kyrkan online och vad kan vi lära oss av den initiala inkörningsperioden? Vad säger församlingsmedlemmar som vanligtvis är regelbundna kyrkobesökare och de som via nätet för första gången hittat in genom den virtuella kyrkporten?
En första betraktelse är hur förvånansvärt många kyrkor som snabbt tog beslutet att stänga all offentlig gudstjänstverksamhet och valde bort möjligheten att samlas till söndagligt gudstjänstfirande i mindre format. Möjligheten har ju hela tiden funnits att samla upp till 50 personer och noggrant iaktta försiktighetsåtgärder. Relativt få kyrkor verkar dock ha utnyttjat möjligheten att t.ex. köra flera mindre gudstjänster på olika tider under söndagen för att kunna betjäna flera. Våra egna spaningar och erfarenheter är dock att det kan vara svårt, då stora delar av kyrkans mest trogna gudstjänstfirare tillhör äldre riskgrupper. Som präst och pastor tar man även på sig ett stort ansvar och kan nog räkna med att bli kritiserad för vilket beslut man än tar. Statsepidemiolog Anders Tegnell, säger så här i en intervju i Kyrkans Tidning:
Det är dock imponerande att se hur snabbt nätet fullständigt svämmade över av olika former av andakter, livesända eller förproducerade gudstjänster. Våra flöden i sociala medier är fyllda av olika kyrkors initiativ på en söndag. Ett av de stora glädjeämnena är att se och höra hur många nya människor som via nätet har hittat till kyrkan. Detta är dock för många församlingar en ný situation och har således ingen vana vid att tala till och strategi för att följa upp nya människor utan kyrklig hemvist eller förförståelse.
Men det digitala gudstjänstutbudet riskerar även att främja konsumentbeteendet bland kristna. Vi surfar runt för att spana in olika alternativ som plötsligt blir så tillgängliga. Inte sällan blir vi framför skärmen mer gudstjänstrecensenter än gudstjänstfirare. Detta behöver inte vara enbart negativt. Vi kan få upp ögonen för olika saker som vi skulle behöva bearbeta när vi granskar gudstjänsten »utifrån« med kritiska ögon. Även det att få en bredare inblick i olika kyrkotraditioners gudstjänstfirande och att få upptäcka goda exempel kan berika våra egna tankar om gudstjänsten.
Man kan nog konstatera att det är svårare att ge sig hän i gudstjänstens tillbedjan och böner när man sitter i soffan med pyjamas och frukosten uppdukad framför sig. Vilka lärdomar kan vi göra så här långt? Här måste man dock vara noga med att redan initialt skilja mellan att direktsända en vanlig gudstjänst eller om man sänder ett format speciellt anpassat för just tv-sändning.
Här bör man vara medveten om att man väljer mellan två olika förhållningssätt. Antingen betraktar man sändningen som en möjlighet för tittaren att delta i den vanliga gudstjänsten och därigenom låter nya besökare »tjuvtitta« utan att bli direkt adresserade och därigenom »avslöjade«. Den andra vägen handlar om att ta tv-formatet fullt ut och utforma sändningen på ett sådant sätt att man tittar och talar direkt i kameran.
Kortare gudstjänster med färre inslag är att föredra. Långa lovsångspass kan med fördel kortas ner och ge utrymme för den mer betjänande sången. I detta format kan den få ett nytt och välbehövligt uppsving. Även predikan bör vara kortare och predikanten bör vara medveten om att dynamiken med närvarande människor i kyrkorummet är långt mer annorlunda än att predika till en kamera. Detta bör påverka tilltalet, tonaliteten och tempot.
Predikan blir med andra ord väldigt avgörande i dessa digitala tider. Det blir också väldigt tydligt och ibland obekvämt offentligt vad kyrkans primära tilltal och budskap är i denna tid. Av det rika utbudet från olika traditioner och sammanhang får man tyvärr konstatera att det rena evangeliet i många fall fortfarande verkar vara kyrkans bäst bevarade hemlighet. Jonas Eek ställer viktiga frågor i sin ledare den 30 april i Kyrkans Tidning:
Kanske vore den allra bäst investerade tiden, nu när delar av kyrkans verksamhet ställs in, att prästerna gav sig själva tid att teologiskt fördjupa sig och förbereda sin förkunnelse. I kristid och i nattvardens frånvaro – hur förmedlas evangelium som färdkost åt den döpte längs trons väg? […] Frågan är befogad, dels i en luthersk kyrka med höga anspråk på förkunnelsen. Och dels utifrån pandemins förmåga att väcka gamla frågor utifrån nya erfarenheter och perspektiv.
Eek återger även i sin ledare ett samtal med Biskop emeritus Carl Axel Aurellius om förkunnelsens roll: »Nu gäller det – när corona omöjliggör nattvardsfirande – att förkunnelsen verkligen förmedlar evangelium så att det kan tas emot av den enskilde. Den stora frågan – hur det står till med kyrkans förkunnelse – blir alltså än mer akut när pandemin omöjliggör att vi samlas till nattvard.«
Det är viktigt för kyrkan att finna sin roll och slå fast sitt unika uppdrag i denna nya digitala tillvaro. Vi är inte underhållningsproducenter och kristna soffprogram kan aldrig ersätta gudstjänsten. Låt oss experimentera och utvärdera men vaka över att vi inte förlorar oss i teknik och tillpassning. Kriser har en förmåga att både avslöja hur det står till med oss, men även att väcka och påminna om det som är alldeles avgörande. Låt oss därför ha Paulus ord till Korinterna som vägledning:
Ty judarna begär tecken och grekerna söker visdom. Men vi predikar Kristus som korsfäst. Kristus har sänt mig att predika evangelium, och det inte med vishet och vältalighet, så att Kristi kors inte förlorar sin kraft. När jag kom till er, bröder, var det därför inte med stor vältalighet eller hög visdom som jag predikade Guds hemlighet för er. Jag hade nämligen bestämt mig för, när jag var hos er, att inte veta av något annat än Jesus Kristus och honom som korsfäst. Svag, rädd och mycket orolig kom jag till er. Och mitt tal och min predikan bestod inte i ord som skulle övertyga genom mänsklig visdom utan genom en bevisning i Ande och kraft. Vi ville inte att er tro skulle bygga på människors visdom utan på Guds kraft.