REFLEKTIONER UNDER FASTAN DAG 33
Jag får regelbundet frågan om vad det var som jag fann så speciellt med den evangeliskt-lutherska teologin. Då brukar jag anföra texter likt den som följer nedan och göra den som frågar uppmärksam på den ton som ljuder av det rena, befriande och trösterika evangeliet. Men det blir också klart med all önskvärd tydlighet att det evangelium som reformationen återställde om Guds förunderliga nåd och full försoning i Jesus Kristus bara blir till glädje och tröst för den som vet med sig att den är en syndare, en stor syndare. Därför vill jag säga tillsammans med Paulus, det som tidigt i mitt kristna liv, blev min livlina och livsvers:
Men han förbarmade sig över mig… Vår Herres nåd överflödade… Det är ett ord att lita på och värt att på allt sätt tas emot, att Kristus Jesus har kommit till världen för att frälsa syndare – och bland dem är jag den störste. (1 Tim 1:12-15).
Idag ska jag, dels av tidsbrist, men framförallt för att det är utomordentligt god läsning, låta Luther själv komma till tals om försoningen. Nedan följer ett fortsatt utdrag av hans utläggning från Galaterbrevet 3:13 »Kristus friköpte oss från lagens förbannelse, när han blev en förbannelse i vårt ställe«. Texten kommer från Luthers Stora Galaterbrevskommentar och är försiktigt språkligt reviderad av mig. God läsning utlovas den som kan stilla sig en stund för att djupare tränga in i försoningens ljuvliga mysterium.
Detta är vår största tröst – att ikläda Kristus och insvepa honom i mina, dina och hela världens synder och se honom bära alla våra synder. Om man betraktar honom så, undanröjer han med lätthet alla våra motståndares svärmiska åsikter om gärningsrättfärdigheten. Att avkläda och befria Kristus från synderna, att göra honom oskyldig och i stället tynga ned och sänka oss själva i våra synder – det är att betrakta synderna inte hos Kristus utan hos oss. Det betyder i verkligheten att vi tar bort Kristus och göra honom helt onyttig.
Om det nu är sant att vi genom lagens gärningar och genom kärleken avlägsnar synderna, så är det ju inte Kristus som tar bort dem utan vi själva. Om hela världens synder är i denna enda människa; Jesus Kristus, är dem alltså inte kvar i världen. Men om de inte är i honom så är de alltjämt kvar i världen. Likaså: Om Kristus själv har blivit skyldig till alla de synder, som vi alla begått, är således vi fria från dessa synder. Men inte genom oss själva, inte genom våra gärningar eller förtjänster utan genom honom. Är han åter oskyldig och bär han inte våra synder, bär vi dem själva och därför dö och bli fördömda i dem.
Genom Kristus är alltså döden övervunnen och tillintetgjord i hela världen så att den nu blott är en målad död. Den har förlorat sin udd och kan aldrig mer skada dem som tror på Kristus. Han som är gudomlig kraft, rättfärdighet, välsignelse, nåd och liv, övervinner alltså och röjer ur vägen dessa vidunder, synden, döden och förbannelsen, och det utan att strida med vapen. Men sin kropp och i sig själv har han, som Paulus uttrycker det: » klätt av väldena och makterna och förevisat dem offentligt, när han på korset triumferade över dem.« (Kol 2: 15). De kan inte längre göra de trogna något ont.
Detta uttryck »när han på korset triumferade över dem« gör striden ännu mera underbar och lysande. Den visar nämligen att när förbannelse, synd och död ska förstöras och välsignelse, rättfärdighet och liv ska träda i deras ställe, så måste denna väldiga gärning utföras uteslutande i en enda person, nämligen Kristus. Därför förändras genom denna person hela skapelsen. Om man därför betraktar denna person, ser man synd, död, Guds vrede, helvete, djävul och allt ont besegrat och dödat. I den mån som Kristus genom sin nåd regerar i de troendes hjärtan, finns där ingen synd, död eller förbannelse. Men där Kristus inte är känd, består dessa makter alltjämt. Alla som inte tror saknar därför denna välgärning och seger. »Detta är den seger som har besegrat världen: vår tro« säger Johannes (1 Joh 5: 4).
Detta är den kristna lärans förnämsta artikel. Som jag ofta sagt gäller det alltså att noga lära sig artikeln om rättfärdiggörelsen. I den innefattas nämligen alla trons övriga artiklar, och om den bevaras, bevaras också helheten. Då vi därför lär och predikar att människan blir rättfärdig genom Kristus, att Kristus övervunnit synd, död och evig förbannelse, bekänner vi samtidigt att han till sin natur är Gud.
Låt oss alltså med tacksägelse och med full förtröstan hålla oss till denna ljuvliga och trösterika lära, att Kristus för vår skull har blivit en förbannelse. Att han blivit en syndare, hemfallen åt Guds vrede, att han iklätt sig vår person och lagt våra synder på sina axlar och säger: Jag har begått alla synder, som alla människor begått. Alltså har han verkligen blivit en förbannelse enligt lagen, inte för sin egen skull utan, som Paulus säger, för vår skull. Hade han inte tagit på sig mina, dina och hela världens synder, hade lagen inte haft någon rätt att döma honom. Det är nämligen endast syndare som lagen fördömer och håller under förbannelse. I annat fall hade han annars varken kunnat bli en förbannelse eller dö, eftersom han var fri från synden, som är orsak till förbannelse och död. Men eftersom han inte av tvång utan av fri vilja tog på sig våra synder, måste han bära straffet och Guds vrede. Inte för sin egen persons skull, den var rättfärdig och oövervinnlig och kunde därför inte dömas skyldig, utan för vår persons skull.
Så gjorde han ett saligt byte med oss, i det att han tog på sig vår syndiga person och gav oss i utbyte sin oskyldiga och segrande person. Iförda och iklädda denna person befrias vi från lagens förbannelse, medan Kristus själv frivilligt blivit en förbannelse för vår skull. Han säger: Vad angår min egen person i mänsklig och gudomlig natur är jag välsignad och inte i behov av någonting. Men jag skall utblotta mig och ta på mig er dräkt och er mask, och iförd den skall jag vandra bland er och lida döden för att befria er från döden. Och då han så, iförd vår mask, bar hela världens synd, blev han gripen, led, korsfästes och dog och blev för vår skull en förbannelse. Men eftersom han var en gudomlig och evig person, kunde döden omöjligt behålla honom. Därför uppstod han på tredje dagen från döden, och nu lever han till evig tid. Nu kan ingen längre i honom finna någon synd, någon död eller vår mask utan idel rättfärdighet, liv och evig välsignelse.
Denna bild bör vi betrakta och fatta med stadig tro. Den som gör det har Kristi oskuld och seger, hur stor syndare han än är. Men den bilden kan man inte gripa om med en kärleksfull vilja utan endast med ett av tron upplyst förnuft. Alltså blir vi rättfärdiga genom tron allena, för bara tron griper om denna Kristi seger. I den mån som du tror detta, i den mån har du det. Om du tror, att synden, döden och förbannelsen är röjda ur vägen, så är de borta. För Kristus har i sig själv besegrat och skaffat undan dem. Och han vill, att man skall tro, att det liksom i hans person inte längre finns någon syndares mask, inget spår av död, så finns det inte heller något sådant hos oss, eftersom han har gjort allt detta för oss.