TANKAR UNDER FASTAN DAG 27 

 

»Om han faller ramlar han inte, för Herren håller hans hand« (Ps 37:24) 

 

Mer än halvvägs in i fastan har du kanske tappat sugen. Besvikelsen över din egen insats och den uteblivna utdelningen har gjort dig besviken. Fastetiden har så här långt inte inneburit vad du hade föresatt dig eller hoppats på. Tid av stillhet, fördjupning, bön och ett visst mått av återhållsamhet. Snarare har du tvingats i närkamp med din bristande självdisciplin, rastlösheten och den flackande blicken som ständigt flyttar fokus bort från Gud till kvicka fixar av stimuli som ger direkt avkastning. Du skulle ju dra ner på din närvaro i dina sociala mediakanaler men när skärmtidsrapporten på din mobil kommer så konstaterar du att lyckats med konststycket att vara i det sociala flödet lika mycket eller mer trots dina fromma föresatser. Bibelläsningen började bra men har klingat av dag för dag. Känslan av misslyckande har gjort dig ganska osugen på att samla dig och plocka upp din fasteplan igen.

 

Modlösheten kommer ofta som på beställning en bit in i fastan. När den initiala entusiasmen har lagt sig och våra avsikter kommit på skam och låtit oss skärskåda vårt hjärtas håglöshet och maktlöshet. Till dig som 27 dagar in i fastan känner igen dig i något av vad jag beskriver vill jag bara säga: Var vid gott mod! Din »misslyckade fromhet« är en av fastans angelägnaste syften. Jesus går till korset för just sådana som dig och mig som inte ens klarar av att hålla de beslut vi själva fattat och göra det vi önskar att göra. Påskens glädje väntar dem som inte kan frälsa sig själva genom sin egen fromhet.

 

En rätt fasta leder till insikt i det egna fördärvet. Fastans syfte är inte att putsa på dina andliga medaljer utan tränga in under ytan, se ditt verkliga tillstånd och se behovet av en frälsare. Fastan driver fram emot påsken så som Lagen driver fram till Kristus. Den som går ut ur fastan med sitt andliga högmod i behåll har inte spänt bågen tillräckligt.

 

Jag hörde vid ett tillfälle en gammal berättelse om en besökare som kom till ett kloster. Efter ett tag ställde besökaren en fråga till en av de äldsta munkarna:
– Vad gör ni egentligen i klostret?
Den gamle munken svarade:
– Vi faller och sen reser vi oss igen, faller och reser oss, faller och sen reser vi oss igen.

 

Det är precis vad vi gör under fastan. Vi faller och reser oss igen. Ett fall under fastans föresatser kan ur det här perspektivet vara ett fall framåt. När när vi faller så faller vi i Guds underbara nåd. Ligg därför inte kvar i modlöshet och fortsätt inte att plåga dig själv med anklagelser. Res dig upp, prisa Gud för den försoning som Jesus Kristus bringat för oss och i vårt ställe. Där vi föll stod han kvar. Där vi brister består han. Det vi fattas har han fullbordat. Där vi har avvikit har han fullföljt. Fallet för oss fram till Frälsaren.

 

Herrens nåd är det att det inte är ute med oss, ty det är inte slut med hans barmhärtighet. Den är var morgon ny, ja, stor är din trofasthet. (Klagovisorna 3:22-23)