Hur kan man tro under tuffa omständigheter? Hur kan brustna hjärtan förvandlas till brinnande hjärtan? Vad är det som ligger bakom förändringar i livsriktning, att människor som lämnat allt i besvikelse vänder tillbaka som ivriga vittnen? Dessa frågor arbetar kyrkan ständigt med. Strategierna är lika många som de olika åsikterna om vad kyrkan borde satsa mer på eller förändra. I texten som ofta förknippas med Annandag Påsk får vi viktiga perspektiv.
Två personen, kanske ett äkta par, som hade tillhört kretsen kring Jesus styr nu stegen mot Emmaus, en liten by en dryg mil ifrån Jerusalem. De har lämnat den uppjagade stämningen och påskfirandet bakom sig. Det blev inte som de hade tänkt eller hoppats. De är uppgivna, tyngda och helt säkert något förvirrade. Där på vägen får vi en liten hint om att de samtalar om allt vad Jesus sagt, vad de sett och varit med om. De försöker processa sina upplevelser och få någon slags rätsida på allt.
…de såg bedrövade ut, – Vi hade hoppats att han var den som skulle frälsa Israel… (Luk 24:17, 21)
Vi har nog på ett eller annat sätt färdats på dessa vägar och haft liknande samtal. Vad hände med våra förhoppningar? Vi som skulle förvandla världen och göra en skillnad. Alla löften om det nya och annorlunda riket som skulle komma – var blev det av dem? Var allt bara entusiasm och ogrundade visioner?
En del av våra förställningar om att följa Jesus måste nog omprövas och justeras. Det sker ganska enkelt att vi sammanblandar Guds ord och våra egna förhoppningar. Att vi läser in våra egna föreställningar i Guds ord och försöker hitta stöd för våra personliga visioner. Det behöver man inte vara varken lömsk, dum eller ond för att göra, det är snarare allmänmänskligt. »Vi hade hoppats att han var den…« är en formulering som ganska väl fångar något av det vi alla kan fastna i. Förhoppningen om att Jesus skulle vara eller göra något annat än det han faktiskt är och gör. Jesus visade sig inte vara den typ av ledare och frälsare som de hade hoppats på. En messiasgestalt som skulle göra Israel stort och mäktigt igen och driva den romerska ockupationsmakten på flykten. När drabbningen med Pilatus och hans styrkor skedde så utlämnade han sig själv att bli korsfäst, förnedrad, lida och dö.
Men deras ögon var slutna, så att de inte kände igen honom … (Luk 24:16)
Mitt i samtalet, där på vägen, uppenbarar sig en tredje person som slår följe med dem. Han börjar prata och ställa frågor. Han ber dem berätta vad som skett och vad de tänker om det. Sådan är Jesus. Han slår följe med oss på alla de olika vägar där vi färdas. Inte minst de (av)vägar där vi själva är ganska säkra på att han inte rör sig eller kan finna oss.
En vän och kollega till mig brukade alltid berätta om ett förlösande samtal han haft med en andlig vägledare. Efter att min vän hade uttryckt både besvikelser, frustrationer och frågor med koppling till tro och tjänst, svarade den andlige vägledaren kortfattat: Har du talat med Jesus om det? Min vän blev ganska ställd av frågan i all dess enkelhet men även befriad. Det finns många frågor som vi brottas med som vi aldrig nämner inför Jesus. Vi kanske tänker att det inte passar sig och att det är något genant över att uppenbara vår egen svaghet eller tröghet. Att säga som det är – att vi hade föredragit om livet med Gud hade varit något annorlunda. Kanske mer i linje med vad vi hoppats på.
Initialt känns det som ett enklare alternativ att vara tyst och bara dra sig undan. Bättre fly än att illa fäkta. Vi har nog alla då och då varit på flykt bort ifrån Jesus. Men Jesus kommer efter oss, söker upp oss, även om vi just då inte förstår att det är han. I backspegeln kan vi nog konstatera det. Det är han som söker oss långt innan vi söker honom. Men hur är det Jesus uppenbarar sig och vad är det han erbjuder som gör skillnad – radikal skillnad?
Mer om detta imorgon då vi fortsätter lägga ut texten om Emmausvandrarna i ljuset av Påskens stora under och glädje.