De sade till varandra: ”Brann inte våra hjärtan i oss när han talade med oss på vägen, när han öppnade Skrifterna för oss?” De bröt genast upp och återvände till Jerusalem, där de fann de elva och de andra lärjungarna församlade… och de berättade vad som hade hänt på vägen (Luk 24:32-35)
Vi har kommit till sista delen av den här lilla utläggningen av vad som sker med Emmausvandrarna och hur det sker. Denna andra söndag i påsktiden har temat »Påskens vittnen« vilket lämpar sig väl som tema även för denna text. Vi har fått följa dessa lärjungar på flykten bort från Jerusalem i fruktan och förvirring. Här i slutet av texten får vi se hur de »vänder om« och återvänder till Jerusalem med brinnande hjärtan som vittnen till Jesu Kristi uppståndelse.
Detta är resultatet av vad som skett och det som vi rört vid i de tidigare texterna. Ofta förväxlar vi dock orsak och verkan. Vi är så upptagna av verkan, resultatet som vi eftersträvar, att det blir vårt fokus. Vi talar och predikar om verkan – men det är inte talet om verkan som skapar verkan. Det finns alltid en orsak bakom som skapar denna verkan. Det är mötet med den uppståndne, utläggningen av Skriftens ord, brödet och vinet vid nådens bord som orsakar denna förvandling och brinnande hjärtan som leder till uppbrott och återvändande.
Men här måste man, om man vill bevara artikeln om rättfärdiggörelsen ren, med synnerlig omsorg beakta, att icke det, som går före tron eller följer efter densamma, blandas eller skjutes in i artikeln om rättfärdiggörelsen såsom med nödvändighet hörande till densamma. Ty att tala om omvändelsen och om rättfärdiggörelsen är icke att tala om ett och detsamma. Ty tron gör rättfärdig, icke därför eller på grund av att den gör ett gott verk och en präktig dygd utan därför att den i det heliga evangeliets löftesord griper och mottager Kristi förtjänst. (Konkordieformeln artikel 3, Svenska kyrkans bekännelseskrifter s 581, 579)
Inte sällan beskylls luthersk teologi för att vara torr och tråkig. Att talet om nåd och rättfärdiggörelse enbart betonas som ett »juridiskt« faktum men aldrig åstadkommer förvandling, »brinnande kristna« eller leder till rörelse och mission. Inget kunde vara mer fel och det är bara att gå till kyrkohistorien för att få bevis på vilka missionsrörelser som det reformatoriska genombrottet åstadkom.
Somliga lutherska sammanhang är dock försiktiga med att använda begrepp som »förvandling« av rädsla för att förvränga evangelium eller att av själavårdande anledning inte göra rättfärdiggörelsen beroende av egen fromhet och goda gärningar. Man vill göra en tydlig skillnad mellan orsak och verkan. Alltså inte sammanblanda evangelium och evangeliets verkan. Därför blir lutheraner ofta felaktigt beskyllda för att inte tala om goda gärningar, helgelse och förvandling.
Man behöver dock inte söka särskilt länge för att i de centrala och grundläggande skrifterna hitta bevis för en stor betoning på evangeliets förvandlade kraft. Låt oss därför avsluta med att titta på några underbara citat från luthersk teologi som med all önskvärd tydlighet lyfter fram erfarenheten av »brann inte våra hjärtan när han talade med oss på vägen och öppnade Skrifterna för oss«.
Den inre människan är enig med Gud, glad och vid gott mod för Kristi skull, eftersom han gjort henne så mycket gott. Hon vill inget hellre än villigt och glatt tjäna Gud utan lön och av fri kärlek. Så flödar kärlek och lust till Gud fram ur tron, och ur kärleken ett otvunget, villigt och glatt liv… (Luther, Om en kristen människas frihet)
Men tron är ett Guds verk i oss, vilket förvandlar oss och föder oss på nytt av Gud och dödar den gamle Adam, gör oss till helt andra människor i hjärta, håg, sinne och alla krafter och för den helige Ande med sig. Ja, tron är ett levande, ivrigt, verksamt, mäktigt ting, så att det är omöjligt, att den inte oavlåtligt skulle verka vad som är gott. Den frågar inte heller, om man skall göra goda gärningar, utan innan man frågar har den gjort dem och är alltid sysselsatt med det…
Tron är en levande och dristig förtröstan på Guds nåd, så viss att man tusen gånger kunde dö för den. Och en sådan förtröstan på och visshet om Guds nåd gör människan glad, frimodig och oförskräckt inför Gud och allt skapat: detta är den helige Andes verk i tron. Så blir människan villig att gärna, utan något tvång, göra var människa gott, tjäna alla, och lida vad det än må vara, Gud till behag och ära, som visat henne sådan nåd. Det är alltså omöjligt att skilja tro och gärningar åt. Ja, det är lika omöjligt som att skilja värme och ljus från elden. (..) En sådan rättfärdighet kan vår natur, vår fria vilja och våra egna krafter inte åstadkomma. (Luther, Företal till Romarbrevet)
Jag var i djupet av mitt hjärta kall för Gud, hade ingen inre lust och kärlek till honom och hans vägar; därjämte förblev jag alltid en slav under vissa synder och gnagdes invärtes av en frätande oro. Däremot, när jag lärde känna Frälsaren och kunde tro hans nåd och försäkran om syndernas förlåtelse, fick jag genast en förunderlig lust och kraft till det goda, en varm anda, en kärlek och lust, som gjorde allting lätt, så att det, som förr varit mig svårt, gick nu liksom av sig självt. Och allt detta händer ännu alltid: när jag fångas i lagsinne, blir jag kall och svag; men när jag får frid i Kristus, så får jag en ny lust och kraft till det goda. (Rosenius i Pietisten 1848, Om den helige Ande och helgelsen)
Evangeliet om Jesu Kristi lidande, död och uppståndelse förvandlar människor. Låt oss därför inte sammanblanda orsak och verkan. Vad evangeliet gör med oss och hur det förändrar oss är inte de goda nyheterna, utan ett resultat av att vi förtröstar på dessa nyheter och så blir pånyttfödda och delaktiga av Guds liv genom den helige Ande. Talet om brinnande hjärtan skapar inte i sig själv brinnande hjärtan, men den outsläckliga lågan i evangelium sätter oss i brand för Kristus. Låt oss därför frimodigt förkunna evangelium och förtrösta på dess inneboende och förvandlande kraft.