TANKAR UNDER FASTAN DAG 10

 

»Och Saul klädde David i sina egna kläder och satte en kopparhjälm på hans huvud och satte på honom ett pansar. David band Sauls svärd om sig utanpå kläderna och försökte gå med det, för han hade aldrig provat något sådant. Men David sade till Saul: ”Jag kan inte gå med det här, för jag är inte van vid det.” Så han tog av sig det. Han tog sin stav i handen, valde ut åt sig fem släta stenar ur bäcken, lade dem i fickan på sin herdeväska och tog sin slunga i handen. Så gick han fram mot filistén. (1 Sam 17:38-40)

 

Under fastans rannsakan inför Guds ansikte kan vi upptäcka olika saker vi tagit på oss, saker eller ansvar vi blivit pålagda av andra som vi inte ska bära. Det är lätt hänt att vi går in under andra människors förhoppningar och styrs av deras förväntningar. De flesta av oss förblir inte oberörda av omgivningens subtila önskningar och har kanske inte motståndskraften att stå emot påtryckningar att vara, tycka, tänka och handla efter ett visst mönster.

 

Omgivningens förväntningar kan bli till ett sataniskt fängelse som förvrider oss till den grad att vi tappar bort oss själva. Vi blir slavar under andras meningar om oss. Ett begär efter bekräftelse och ett behov av att passa in, en önskan om att få erfara acceptans och tillhörighet, kan göra att vi plockar upp en rustning eller en uppgift som inte är avsedd för oss.

 

Föräldrars förhoppningar, jämförelse med dem vi ser upp till. Gängse normer om vad som uppfattas som korrekt hållning för tillfället, pressen från omgivningen och tidsandan, såväl som kultur och miljö på arbetsplatsen, i organisationen, ja, även i kyrkan. Av olika skäl kan vi frestas att klä oss i något som vi, likt David, »försöker gå med«. Sauls rustning var inte avsedd för David. Det var »stora skor« som det inte var tänkt att David skulle fylla. Han var inte tränad att använda Sauls vapen.

 

Tvivlet kan komma när vi jämför vår »stav och slunga« med Sauls väldiga svärd och rustning. Osäkerheten smyger sig på och vi frestas att förminska oss själva. Vi böjer oss under påtryckningarna och det som kan verka rimligt. Sauls rustning kan komma till oss i många olika former och ofta med välmenande intentioner. Kanske du under fastans rannsakan likt David har kommit att konstatera: »jag kan inte gå med det här« och att du med växande insikt och mod behöver följa hans exempel: »han tog av sig det«.

 

Evangelietexten från första söndagen i fastan handlar om Jesu prövning i öknen. Likt David frestas han av fienden att avvika från Guds plan, undvika att offra sig själv och försöka utföra sitt uppdrag på ett annat sätt. Fienden försöker så osäkerhet omkring hans identitet och hans uppdrag genom att föreslå alternativa vägar och erbjuda andra varianter av vapen.

 

Jesus stod fast, rotad i sin identitet och kallelse. Han böjde sig inte under fiendens påtryckningar och frestelser. Han valde inte det som framställdes som en smidig genväg. Han lät inte hungern styra honom att försöka tillfredsställa sina egna behov. Han försökte inte bevisa sig själv eller i osäkerhet sätta Gud på prov genom att försöka pressa Gud att bevisa att han var med honom.

 

Fastetiden vill sänka vårt tempo och få oss ut ur tunnelseendet så att vi med klar blick kan utvärdera och rannsaka oss själva. Uppfatta signalerna som inte nått fram genom det brus av distraktioner som vanligtvis omger oss. Vi blir då varse saker som vi tagit på oss, som tynger och pressar oss. Det som vi försöker bära som vi varken har kraft eller var avsedda att bära. Identiteter och roller som vi gått in under för att försöka hitta och spela vår roll. Men det skaver.

 

Fastan innebär ett avklädande – att befria oss från det som felaktigt lagts på oss eller rustningar som vi själva med orena motiv har klätt oss i.