Den här morgonen läser jag Psalm 130 och stannar upp inför femte versen: »Jag väntar på Herren, min själ väntar, och jag hoppas på hans ord« (Ps 130:5).
Vi lever sannerligen i väntans tider. Väntan på en förändring av de dystra omständigheter som blivit vår vardag. Väntan på ett vaccin. Väntan på en befrielse och ett svagt hopp om att nästa år ska bli annorlunda än 2020. Advent präglas oavsett pandemi alltid av väntan, för adventstiden förebådar en ankomst. Löftet om världens frälsare, han som ska komma. Men väntan är alltid svårt och har en förmåga att föra upp till ytan sådant som legat gömt eller hållits i schak. Ordspråksboken säger att »Förlängd väntan tär på hjärtat« (Ords 13:12). Ja, man kan bli sjuk av väntan. Frusterad och lättirriterad. Negativ, modlös, likgiltig eller kritiskt söka efter någon att lägga skulden på.
För Guds folk är väntan något karktäristiskt. Under seklernas gång har Guds folk hållit ut, släkte efter släkte, i väntan på att profetorden, Guds eget löfte, skulle uppfyllas. Och i Guds folks historia kan vi också läsa och lära oss vad en »förlängd väntan« kan göra med ett helt folk. Avfall och uppbrott präglar även berättelsen om Guds folk. När det dröjer med uppfyllelsen av Guds löften skapas det en marknad för alternativa berättelser, konspirationsteorier, märkliga och falska profetord som gör att folk far vilse. Man är desperat över att försöka förstå och få besked. Vad är det som sker och varför sker inte det som borde ske?
När vi idag ständigt uppmanas att hålla ut, fortsätta att ge akt på råd och riktlinjer, genom pressträffarnas ständiga förkunnelse, behöver vi mer än någonsin något fast att även hålla i. Guds folk har genom hela den bibliska frälsningshistorien uppmanats att hålla ut, hålla i och hålla fast. Guds folk är ett hoppets och trons folk. Hebreerbrevets författare manar även oss: »Låt oss orubbligt hålla fast vid hoppets bekännelse, ty den som har gett oss löftet är trofast« (Heb 10:23). Här ges en skymt om vad som är själva kampen, men även grunden för hoppet och att hålla ut – nämligen att han som har gett oss löftet är trofast. Det är precis detta som kampen utgörs av. Kan man lita på Gud och hans löfte, speciellt när det verkar dröja? Trons vandring är alltid en trons kamp – att hålla fast vid hoppet och bevara tron. »Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat loppet, jag har bevarat tron« (2 Tim 4:7).
Bakom varje tvivel och fall ligger det en lögn som fått fäste hos oss. Ett tvivel på om man verkligen kan lita på Gud och om han verkligen har sagt och lovat det vi tror. Det är den gamle ormen som än idag viskar samma gamla ramsa: »Har Gud verkligen sagt?« (1 Mos 3:1). Att hålla ut och stå fast i tron och hoppet handlar inte om styrka utan om sanning. Inte om hur starka vi är utan om hur väl rotade vi är i Guds Ord, eller snarare hur väl rotat Guds Ord är i oss. När lögnen får en ingång i våra liv och Guds sanning går förlorad ligger fallet på lur. Paulus förklarar människans synd med orden: »De bytte ut Guds sanning mot lögnen och tog sig för att dyrka och tjäna det skapade i stället för Skaparen« (Rom 1:25).
Vidare skriver han i Efesierbrevet: »Deras tankar är tomma, deras förstånd förmörkat. De är främmande för livet i Gud därför att de är okunniga« (Ef 4:18). Det är alltså okunnigheten om Guds löften, okunskapen om Guds väsen och vilja, som gör oss främmande för livet i Gud, förmörkar vårt förstånd och gör våra tankar tomma. Men så fortsätter Paulus: »Ni däremot har verkligen lärt känna Kristus sådan han är. Ni har fått höra honom förkunnas och blivit undervisade i honom enligt den sanning som finns hos Jesus. Ni har lämnat ert förra liv och lagt av den gamla människan som går under, bedragen av sina begär, och ni förnyas nu till ande och sinne. Ni har iklätt er den nya människan, som är skapad till likhet med Gud, i sann rättfärdighet och helighet« (Ef 4:20-24).
De troende har alltså lämnat sitt förra liv och lagt av sig den gamla människan och dess begär, och iklätt sig den nya människan pågrund av att de »verkligen lärt känna Kristus sådan han är. Ni har fått höra honom förkunnas och blivit undervisade i honom enligt den sanning som finns hos Jesus«. Så låt oss inte underskatta vad kraften i Guds Ord, Guds löften och Hans sanning kan utföra i och med oss. Låt oss därför under dessa väntans tider hålla fast vid och dröja kvar inför Guds Ord, regelbundet och ivrigt.
Jesus själv uppmanar och lovar oss: »Om ni förblir i mitt ord, är ni verkligen mina lärjungar, och ni skall förstå sanningen, och sanningen skall göra er fria« (Joh 8:31-32)