REFLEKTIONER UNDER FASTAN DAG 5
Fasta och bön hör ofrånkomligt ihop. Men många av oss kämpar med att få det personliga bönelivet och andaktslivet att fungera. Vi saknar ofta rutinerna som gör bönen till en integrerad del av vår dag. En form som är långsiktigt slitstark, en rytm och ordning som bär oss under tider av torka, när de egna orden och inspirationen fattas oss.
Vårt liv präglas av det som vi regelbundet upprepar. Först formar vi vanor sedan formar vanorna oss. Tänk på hur många, ibland betydelselösa kanske till och med osunda, vanor som idag är så väl integrerade i ditt liv att du upprepar dem regelbundet utan att ens tänka på vad du gör. Vår utmaning är att forma heliga vanor som över tid formar oss till heliga människor.
Jesu lärjungar verkade precis som oss kämpa med hur de skulle be. Men att på nära håll se Jesu böneliv väckte en stark längtan efter att lära sig att be, därför gör vi klokt i att låta deras bön bli vår bön: ”Herre, lär oss att be, liksom Johannes lärde sina lärjungar.” Som svar ger Jesus dem en föreskriven bön och ett fast mönster att följa, som vi kallar Herrens bön: ”När ni ber, skall ni säga…” (Lukas 11:1-4). På samma sätt har kyrkan genom alla tider kommit tillsammans för att lära sig att bedja med fasta och formulerade böner på fasta platser och tider.
Det är lätt hänt att bönen kan upplevas som ännu en arena för prestation, där vi känner kravet att ”komma på” och be genuint autentiska och spontana böner med våra egna ord. Därför kan just Tidebönernas fasta form av formulerade böner, bli ett mönster som kan bli till hjälp. En rytm som vi kan vila i och som visat sig slitstarkt och bestående genom alla kyrkans tider och traditioner. Låt oss begrunda vad Hans Johansson skrev i inledningen till Tidebönsboken (Libris 2004):
Tidebönerna lär oss att ha Guds ära i centrum. Då man ber med Psaltarens ord får man finna sig i att ideligen lova och tacka Gud. Det är djupt hälsosamt. Bibeln utgår från att människan är som mest sig själv när hon ärar Gud. När den insikten drabbar slås man av förundran. Ser man inte längre än till sig själv lovsjunger man inte Gud. Lovprisningen är ett uttåg ur vår inkrökthet i oss själva.
Tidebönerna är språkundervisning för Guds folk. Anser man att bön, för att vara äkta, måste vara något högst personligt och spontant, får man problem med tidebönernas alla ”färdiga” böner. Man behöver då begrunda att också Jesus gett oss en ”färdig” bön. Det vi kallar ”Herrens bön” är han svar på lärjungarnas begäran: ”Herre lär oss att be” (Lukas 11:1). Hur ska vi tänka om detta? I vilken mening behöver vi ”färdiga” ord för att tala med Gud? Kan det vara så här? Att vi kan prata och göra oss förstådda med varandra beror på att vi som barn hörde våra föräldrar prata och i skolan lärdes språkets regler. Att delta i Tidebönernas erinrande texter kan liknas vid att delta i hemspråksundervisning. Genom att stämma in i de böner som i årtusenden hjälpt Guds folk att leva med sin Gud lär vi oss att använda trons språk. Vi lär oss att tala genom att härma våra andliga förfäder.