Hosianna! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Välsignat är vår fader Davids rike som nu kommer! Hosianna i höjden!
Hosianna – ett uttryck som i sig förenar både en bekännelse och ett bönerop, både en hyllning och en bön om att Herren ska frälsa, rädda och komma med hjälp. Under denna Palmsöndag är det därför lägligt att stämma in i folkets bekännelse och hyllning: Jesus är frälsaren! Men även i bönen om hjälp och räddning. Palmsöndagen förkunnar just detta. Jesus rider in i Jerusalem för att genom sitt lidande och offer bereda frälsning för hela mänskligheten.
Han är medveten om vad som väntar honom och har talat med sina lärjungar om att han ska bli utlämnad, hånad, piskad och dödad. Lärjungarna och folket bärs dock av en annan förväntan. De ser fram emot triumf och seger, befrielse undan ockupationsmakten genom en styrkedemonstration. Davids kungarike ska uppstå som en supermakt. Jesus kommer för att »make Israel great again«. Om nu Jesus är Guds son, Guds Messias, han som skall frälsa – inte är det möjligt att han ska lida och dö?! Deras föreställningsvärld kunde inte rymma eller greppa detta.
Deras sinnebild av seger var präglad av mäktiga krigskungar som segrade genom sin kraft och makt. Stora härar som militäriskt manifesterade sin oövervinnerlighet. Nu konfronteras deras föreställningar av en vapenlös konung som ödmjukt rider in på en åsna. Hans härar kommer inte med spjut och lans utan sjunger lovsång och viftar med palmblad. Det ser inte mycket ut för världen. Svagt och ringa. Det är så vi lär känna det sanna Guds riket även på bibelns blad och genom hela kyrkohistorien. Inte mycket att skryta om i mänsklig mening. »Inte många av er var visa om man ser till det yttre, inte många var mäktiga, inte många av förnäm släkt. Nej, det som för världen var dåraktigt har Gud utvalt för att låta de visa stå där med skam, och det som för världen var svagt har Gud utvalt för att låta det starka stå där med skam, och det som för världen var oansenligt och föraktat, ja, det som inte var till, har Gud utvalt för att göra till intet det som var till, för att ingen människa skall berömma sig inför Gud« (1 Kor 1:26-29).
Den rannsakande frågan vi bör ställa oss själva i detta läge är: rymmer vår teologi lidande och nederlag eller har den blivit hollywoodifierad och har således endast utrymme för lyckliga slut där det goda segrar, så som vi föreställer oss det?
Två olika processioner – korsteologins vandring mot lidande eller härlighetsteologins maktdemonstration?
Att gå korsets väg. Låter fint. Är rätt. Men mänskligt sett svårt, ja, nästan omöjligt. Det är en väg som bryter med alla våra konventioner, allt vi lärt oss eller tänker. Fastan är en vandring mot korset som intensifieras under den heliga veckan. Nu börjar korsets, lidandets och dödens konturer verkligen att skymta framför oss. Palmsöndagen handlar om Jesu intåg i Jerusalem och vår ingång i den heliga veckan. Vi går nu in i frälsningshistoriens mest laddade och händelserika vecka. Här ryms hela tillvarons mysterium, livets olika kontraster och frälsningens paradoxer. Via förkastelse till erkännande, lidande och total utblottelse till härlighet och ära, först kors sedan uppståndelse, genom död till liv.
Historikerna Marcus J. Borg och John Dominic Crossan har ägnat en stor del av sin forskning till Jesu sista vecka i deras bok The Last Week. De beskriver under Palmsöndagen två olika intåg i Jerusalem. Ett från västra sidan och ett från den östra. Men ett av intågen är vi väldigt obekanta med.
Judarna förberedde sig för att inleda det stora påskfirandet – det osyrade brödets högtid. Ett firande som man höll varje år till minne av att Gud befriade dem ut ur slaveriet under supermakten Egypten och dess mäktige Farao. Nu befann sig judarna igen under ockupation under en annan supermakt – det romerska imperiet med dess mäktige kejsare. Därför blev det alltid aktuellt under påskfirandet att tänka på befrielsen. Inte sällan ledde det till upplopp där rebelliska rörelser ville ta saken i egna händer och genom våld befria sig från romarnas förtryck. För att inte någon skulle försöka sig på något dumt sände det romerska imperiet Pontius Pilatus, guvernör och ståthållare över Judeen, med en mäktig armé till Jerusalem. Under spektakulära former drog denna parad in genom Jerusalems portar på den västra sidan. Pilatus drogs i en mäktig stridsvagn av tre eller fyra ståtliga och starka hingstar. Han stod i skinande rustning och hälsade på folket. Efter honom följde en enorm armé av beväpnade soldater till fots och ridande på hästar.
Detta var en styrkedemonstration likt dem vi ibland har sett på tv där stater som Ryssland eller Nordkorea genom ståtliga parader visar upp sin armé, vapenarsenal och stridsvagnar för att skapa respekt och inge fruktan. På samma sätt ville Pilatus och det romerska imperiet visa folket: försök inte med några dumheter, vi är här med en enorm militär styrka och tänker slå tillbaka hårt.
På den motsatta sidan, den östra sidan av Jerusalems murar, kommer en annan procession från Oljeberget. Den här paraden signalerar även motsatsen till Pilatus militära ingångsmarsch. Jesus kommer ridande på en enkel åsna, symbolen för ödmjukhet, fred och tjänande. En åsna användes aldrig i strid eller vid eleganta processioner. Det var ett arbetsdjur som tjänade människorna, inte något man ställde fram för beundran eller något som ingav respekt eller fruktan. Den profetiska gestaltningen är rik. Han kommer ridande från Betfage, därifrån hämtades påskalammet och leddes till Tempelberget. Han rider in i Jerusalem genom Fårporten, porten i anslutning till templet där offerlammen fördes in till slakt för att sona folkets synder. »Se Guds Lamm som tar bort världens synder« (Joh 1:29). Jesus är inte omgiven av soldater med vapen utan barn och kvinnor med palmkvistar som sjunger och dansar. Knappast något som inger fruktan. Ingen styrkedemonstration i världslig mening utan snarare en tillsynes patetisk parad.
En liknande procession gestaltas i många olika kyrkor varje söndag vid gudstjänstens början. Kyrkklockorna ringer. Orgeln börjar spela mäktigt. Kyrkobesökarna reser sig upp och vänder sina blickar mot ingången. Men det är ingen mäktig armé som tågar in i kyrkan utan snarare motsatsen. En liten flicka går först med ett kors där det hänger en död man, Jesus Kristus. Sedan kommer några enkla församlingstjänare bärandes på nattvardens bröd och vin. Efter dem kommer någon med den upplyfta Evangelieboken. Och sist av alla kommer prästen eller kyrkoherden som en ödmjuk tjänare.
Ingen av dem bär militär rustning eller sina egna finaste festkläder, utan de är alla täckta i dopets och tjänandets kläder. Den liturgiska klädseln har som mål att ta våra blickar bort från deras personlighet och stil. De är avklädda sitt eget och iklädda Kristus. Den vita dopdräkten signalerar: jag är genom dopet död, begraven och uppstånden till nytt liv med Kristus. Nu lever inte längre jag utan det är Kristus som lever och tar gestalt i mig. Den liturgiska klädseln signalerar inte: Se på mig! Utan snarare: Fäst din blick på Kristus som kommer till dig med korsets offer för våra synder och seger över ondskan och döden genom nådens medel: Bibelordet, brödet och vinet som förkunnas och förmedlas av en präst som Kristi representant.
Vilket intåg väntar du på, sätter ditt hopp till och vill gå med i? Imperiets parad som förkunnar Härlighetsteologi med pompa och ståt, som visar upp denna världens styrka och makt, en gestaltning av dominans och herravälde? Guds rikes procession som förkunnar Korsteologi som med ödmjukhet lägger ner sitt liv som ett offer, som kommer i enkelhet och ödmjukhet, i tillsynes svaghet och skörhet?