REFLEKTIONER UNDER FASTAN DAG 18
Igår började jag dela några tankar om korsteologi som jag lovade återkomma till och utveckla. På vilket sätt är korsteologin inte bara ett dystert accepterande av nederlag utan en kraftfull tröst och befriande kraft som kan tillämpas i dessa tider?
Korset står för både död och uppståndelse, slutet på den gamla skapelsen och början på den nya. Den kristne möter döden och uppståndelsen i sitt dop. Dopet är i den meningen vårt kors. Att »ta på sig sitt kors« handlar därför djupast sett om att varje dag leva i vårt dop, döda från det gamla livet och levande genom Kristus. Genom dopet innesluts vi i Kristus, vi förenas med honom i hans död och uppståndelse (Rom 6). Helgelse och efterföljelse handlar därför inte om något annat än att bli dem vi redan är genom dopet – döda för synden och levande för Kristus.
Den döpte har därför i en bemärkelse inte döden framför sig utan bakom sig. Eftersom vi i dopet redan har dött med Kristus behöver vi inte längre frukta döden. »Jag är korsfäst med Kristus, och nu lever inte längre jag utan Kristus lever i mig. Och det liv jag nu lever i min kropp, det lever jag i tron på Guds Son, som har älskat mig och utgivit sig för mig«, som Paulus säger i Gal 2:19–20. Kristi kärlek som driver den kristne är en utgivande kärlek och söker hela tiden det bästa för sin nästa, eftersom man inte längre behöver bevisa sig själv eller försöka förtjäna en rättfärdighet inför Gud. Det är korsets väg. Nu lever jag inte längre för mig själv, Kristus tar gestalt i mig för min nästas skull.
Mot denna bakgrund ska vi återigen se på Kristushymnen som i viss mån beskriver korsets teologi och väg, och utifrån den se på olika tillämpningar som växer fram ur dessa sanningar som Paulus broderar ut kring texten:
Var inte självupptagna och stolta. Var i stället ödmjuka och sätt andra högre än er själva. Se inte på ert eget bästa utan tänk på andras. Var så till sinnes som Kristus Jesus var. Fastän han var till i Guds gestalt, räknade han inte tillvaron som Gud såsom segerbyte utan utgav sig själv genom att anta en tjänares gestalt då han blev människa. Han som till det yttre var som en människa ödmjukade sig och blev lydig ända till döden – döden på korset. Därför har också Gud upphöjt honom över allting och gett honom namnet över alla namn, för att i Jesu namn alla knän skall böja sig, i himlen och på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna, Gud, Fadern, till ära, att Jesus Kristus är Herren. Därför, mina älskade, liksom ni alltid har varit lydiga, så arbeta med fruktan och bävan på er frälsning, inte bara som när jag var hos er, utan ännu mycket mer nu när jag inte är hos er. Ty Gud är den som verkar i er, både vilja och gärning, för att hans goda vilja skall ske. Gör allt utan att klaga och tveka, så att ni blir fläckfria och rena, Guds oskyldiga barn mitt ibland ett falskt och fördärvat släkte, bland vilka ni lyser som stjärnor i världen, när ni håller fast vid livets ord. (Fil 2:3-16)
-
-
- Korsteologin befriar oss från att vara självupptagna och frigör oss därför att kunna vara upptagna av andra.
- Korsteologin befriar oss från att ständigt se till vårt eget bästa och frigör oss att tänka på andras bästa.
- Korsteologin befriar oss från att söka och framhålla våra egna fördelar och tillgångar och frigör oss att utge oss själva i tjänst för vår nästa.
- Korsteologin befriar oss från att försöka vara omänskligt övermänskliga och frigör oss att vara mänskliga utan skam eller fördömelse.
- Korsteologin befriar oss från att kämpa för att få vår egen vilja igenom och driva vår egen agenda och frigör oss att böja oss under Guds vilja.
- Korsteologin befriar oss från att kämpa för vår egen ära och frigör oss att uthärda missförstånd och vanära.
- Korsteologin befriar oss från fruktan för lidande, nederlag och död och frigör oss att leva och lida för Kristus.
- Korsteologin befriar oss från att strategiskt och krampaktigt försöka kontrollera vårt eget öde och frigör oss att i full förtröstan överlämna allt i Guds goda händer.
-