REFLEKTIONER UNDER FASTAN DAG 17
Förra måndagen hade jag en föreläsning om »Härlighetsteologi och Korsteologi« i Göteborg. Idag, bara en vecka senare får jag anledning att plocka upp mitt dokument igen och påminna mig om dess budskap i ett mer skarpt läge. Vår situation har på ett mer övergripande plan förändrats ganska drastiskt på bara några dagar, utan att tillsvidare drabba oss överdrivet dramatiskt på ett personligt plan. Det påminner oss om att vi inte har den kontroll som vi så ofta eftersträvar. Att kunna styra och forma vårt liv i enlighet med våra önskemål. Men sådant är livet. Vi gör upp planer och försöker få översikt för att bara inom loppet av timmar se dem förändrade på grund av omständigheter som vi inte råder över.
Under fastan har vi styrt vår vandring in på korsets väg. Korset kan dock kännas avlägset i början av fastan även om vi kan ana dess konturer i fjärran då sikten blir klar. Den rådande situationen skärper vår blick och ger en fördjupad dimension till fastetiden. Vår teologi prövas. Är vi verkligen korsteologer eller är det bara i teorin? Kanske vi egentligen rent funktionellt är mer av härlighetsteologer? Vad är då skillnaden? Grundläggande handlar det om gudsbild, vår föreställning om hur Gud uppenbarar sig och verkar.
Härlighetsteologi innebär att vi skapar en gudsbild efter vår egen uppfattning, vi gör oss en gud efter vår egen avbild. Vi föreställer oss att han uppenbarar sig i guld, glitter och glans och alltid verkar genom styrka, makt och härlighet. Härlighetsteologi premierar mänsklig visdom över korsets dårskap, styrka framför svaghet, det synliga över det osynliga, det stora framför det lilla, överflöd framför lidande, ära över vanära, makt och inflytande framför tjänande. Detta blir markörerna för där vi söker och uppfattar Gud och hans handlande.
Korset vänder därför upp och ner på alla våra föreställningar om Gud och livet. Det är offensivt för oss eftersom det utmanar alla våra grundläggande föreställningar om Gud och vad det innebär att vara en kristen. Hur Gud verkar och uppenbarar sig själv. Vad det innebär att leva i tro på Kristus och vara hans efterföljare. Korset anger själva mönstret för hur Gud handlar och hur kyrkans och de troendes liv gestaltas i världen. Detta mönster bryter med våra tankar om Guds handlande där styrka och framgång brukar betonas. Korsteologin ser och tar emot Gud så som han uppenbarat sig, utblottad i svaghet och lidande på ett kors.
Från den tiden började Jesus förklara för sina lärjungar att han måste gå till Jerusalem och lida mycket genom de äldste och översteprästerna och de skriftlärda och att han måste dödas och på tredje dagen uppväckas. Då tog Petrus honom åt sidan och började motsäga honom: ”Gud är nådig mot dig, Herre. Detta skall aldrig hända dig.” Men Jesus vände sig om och sade till Petrus: ”Gå bort ifrån mig, Satan! Du vill få mig på fall. Vad du tänker är inte Guds tankar utan människotankar.” Jesus sade till sina lärjungar: ”Om någon vill följa mig, skall han förneka sig själv och ta sitt kors på sig och följa mig. Den som vill bevara sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall vinna det. Ty vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen men förlorar sin själ? (Matt 16:21-26)
Vi är i ”gott” sällskap. Petrus ryggmärgsreflex är att bestämt vända sig emot Jesu tal om utlämnande, lidande och död. Petrus hade precis uttalat bekännelsen om att Jesus var Messias, Guds Son. Det fanns inte i hans föreställningsvärld att det kunde innebära ett kors. Hans tankar kan vi spåra hos oss själva: ”Gud är med oss. Han är nådig. Något ont och smärtsamt ska aldrig hända oss”. Jesus kallar denna härlighetsteologi för ”människotankar”, alltså något som inte står i samklang med Guds tankar utan snarare Satans tankar. Vi borde inte bli förvånade. Det är precis med dessa ord som fienden introducerar sig redan i lustgården: ”Ni ska visst inte dö… ni ska bli som Gud!”
Härlighetsteologin har alltid attraktionskraft på människans sätt att tänka. Av naturen är vi nämligen alla härlighetsteologer. Korsvägen känns främmande och felaktig. För oss handlar det om vinna och bevara vårt liv, inte mista det. Av naturen vill vi framhäva oss själva, inte förneka oss själva. Vi har svårt att förstå att det här med att vinna världen kan leda till att vi förlorar vår själ. Det är precis denna smärtsamma sanning att ”korset är en dårskap för den som går förlorad” som Paulus slår fast i Första Korintierbrevet till en församling som vill skryta med sin styrka och framgång. Hur annorlunda låter det inte när han i kontrast till detta broderar ut texten kring Kristushymnen i Filipperbrevet:
Var inte självupptagna och stolta. Var i stället ödmjuka och sätt andra högre än er själva. Se inte på ert eget bästa utan tänk på andras. Var så till sinnes som Kristus Jesus var. Fastän han var till i Gudsgestalt, räknade han inte tillvaron som Gud såsom segerbyte utan utgav sig själv genom att anta en tjänares gestalt då han blev människa. Han som till det yttre var som en människa ödmjukade sig och blev lydig ända till döden – döden på korset. Därför har också Gud upphöjt honom över allting och gett honom namnet över alla namn, för att i Jesu namn alla knän skall böja sig, i himlen och på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna, Gud, Fadern, till ära, att Jesus Kristus är Herren. Därför, mina älskade, liksom ni alltid har varit lydiga, så arbeta med fruktan och bävan på er frälsning, inte bara som när jag var hos er, utan ännu mycket mer nu när jag inte är hos er. Ty Gud är den som verkar i er, både vilja och gärning, för att hans goda vilja skall ske. Gör allt utan att klaga och tveka, så att ni blir fläckfria och rena, Guds oskyldiga barn mitt ibland ett falskt och fördärvat släkte, bland vilka ni lyser som stjärnor i världen, när ni håller fast vid livets ord. (Fil 2:3-16)
Låt oss försöka betrakta allt det som sker just nu genom korsteologins lins och vandra denna korsets väg genom dessa coronatider. Vad innebär det? Hur kan vi tänka korsformat, finna tröst i och tillämpa korsteologin i dessa tider? Mer om detta imorgon.